Han blir av med hörseln på ena örat.

Man skulle kunna tro att jag har avgått från skrivandet på min blogg, men se det har jag inte utan är bara så stött över att jag inte kan få ordning på den. Har nu hittat denna sida som i alla fall har allt på högersidan som jag vill ha där. Sen verkar det inte som om mina foton får plats…. vi får se.

Jag vet inte vad jag gör på dagarna, en del på landet och resten hemma. Precis när jag tänker att det är lugnt och skönt så slår livet till med några nya svängar vare sig jag vill eller ej. Igår var Watson till veterinären igen, han blev sövd och undersökt i sitt ännu sjuka öra. Prov togs av vävnad som har vuxit i mass inne i örat, veterinären tror att det är en vävnad som växer snabbt när hunden har inflammation i örat och det har han ju haft/har. Nu väntar vi på provsvar och är det som hon tror så kommer de att operera bort hörseln på höger öra. Det gör ont i mig men jag tänker samtidigt att bara han får vara hos oss några år till …

Idag ska jag hämta marsipangrisen på dagis, jag längtar efter honom för jämnan. Han växer så snabbt och pratar om allt som händer i hans liv.

Nu måste jag äta lite lunch säger min mage.

Grodprinsen samlar i haklappen

                                               

Har haft grodprinsen på besök och det är alltid lika mysigt. Denna gång fick vi bjuda på farfars gryta till lunch och det är så kul att se honom äta mest med händerna och hur paprikabitarna som jag skar till honom snabbare än snabbt sorterades ut ur truten på honom ner i facket på haklappen. Han och Watson ligger i samma klass, har sett Watson sortera ut en grön ärta och floppa ut den ur truten. De är nog i samma ålder hunden och barnbarnet, båda går ännu att locka med ”godis” Watson gör vad som helst för lite levergodis och Tim han går på russin, säkert skulle även han äta levergodis om han fick en chans.

Jag vet inte vart helgen tog vägen, vi handlade och pysslade lite här hemma, igår kväll kom dottern över och blev kvar tills det var dags att gå och lägga sig. Sonen kom idag som jag skrev, han läser min blogg då och då, sa att det var ”mycket sjukdom” i mitt skrivande och att han inte känner den biten av mig som jag skriver om. Han vet ju att jag är sjuk och allt runt om det hela, men han känner en annan Mamma som jag inte visar så mycket av just nu. Jag vet att jag har gnölat väldigt mycket på senaste tiden, men det är där jag är just nu, inte har jag tänkt på att ni inte får se  de andra sidorna av mig. Utgår väl ifrån att ni på något mirakulöst vis ska förstå att det finns en annan Maggan också, en som skrattar  och är kraftfull om än svag jämfört med den jag en gång var.

Idag har vi haft både regn och lappvantar dalande ner på den blöta marken, inte blir det något kvar mer än just det blöta.

Nu ska vi snart värma lite rester till middag, det är alltid så skönt när man kan smita ifrån matlagning då och då.

Snåla eller generösa klappar det var frågan?

 

1:a advent

 

Tänk att tiden går så fort, maken fixade stjärnor och ljusstakar så allt var klart till i söndags. Mitt bidrag var bara att stoppa mossan i staken och sätta dit lite svampar och ljus. Mamma tittade in med en egenhändigt gjord krans till vår dörr, den var jättefin lite glamourig med pärlhalsband som slingrade sig runt kransen.

Nyss var vår hundvakt här och lämnade in Watson, vi bestämde att jag nästa vecka ska ta honom ut på promenad själv, det är dags att ta tag i det hela nu kan inte vänta längre.

Idag har jag inte gjort så mycket mer än ringt ett samtal till en kär släkting som de har hittat en ny metastas i ryggen på. Ja, vi trodde alla att han hade klarat sig, men nu vette sjutton hur det ska gå. Han har gått ner allt för mycket i vikt, kroppar är inte så starka när cancern den aggressiva sorten sätter in allt den kan för att inta och förgöra. Jag lägger till en kvällsbön om hälsa för honom när jag håller min ängel och sänder mina tankar mot högre makter för att om möjligt få lite hjälp på vägen.

Jo, jag ber nu för tiden, inför min sista operation bad jag om precis allt jag skulle möta och vill så gärna tro att bön ger svar när jag blev så fantastiskt bemött.

Jag har skickat efter barnkläder till marsipangrisen i julklapp, om jag har förstått saken rätt så passar det inte med vad som helst, tror inte det är sonen som är petig, han inser nog att det är för dyrt att låta barnet se ut som en modell i klädväg, sen kan mamman önska sig vad hon vill, men det är för dyrt med den typen av kläder. Det är mest larvigt att köpa så dyra saker till ett så litet barn som inte ens nöter ut kläderna, sen när de blir äldre är det väl vettigare att satsa på lite dyrare kvalitet då de sliter mer på allt. Men det har ju visat sig att inte ens sk kvalitetskläder är värda sitt pris. Många gånger är billigare kläder bäst i test, snopet för snobbarna. 

Jag tog gärna emot begagnade kläder när våra ungar var små, ibland hittade jag de där små lapparna med ”fina” namn på, jag klippte ut dem och sydde fast på andra kläder när framförallt dottern var i en känslig period. Själv har jag aldrig brytt mig om sånt … men kvalitet på kläder tycker jag om, vem gör inte det?

Men jag har ju sett att Polarn o Pyret passar så jag har skickat efter kläder för en helt förmögenhet och passar inte det kan de ju stoppa upp det någonstans ärligt talat. Sen ska maken få gå på leksaksaffär och handla saker vi har sett ut i en katalog.

Det blir inte så mycket klappar i år och det är väl inte fel, jag har redan sett ut vad som ska handlas så det ordnar sig snabbt. Vi ska vara hemma hos mamma detta år, vi gör så att vi har varsitt år, när man har haft sitt år så är man ledig tre jular i rad då någon annan av släkten har julen. Alla tar med sig lite olika rätter så att det blir ett trevligt julbord.

Ärligt talat så vill jag inte vara lagom till jul, jag vill ha ett överdådigt julbord och en stor hög med klappar till alla mina kära. Men de äldre i familjen har sånt besvär med både klappar och ett generöst julbord, så vi har fått dra ner på allt. Egentligen är min lust till maten och paketen ett arv jag fick från min familj när jag växte upp, men jag tror att det mesta av den lusten hängde ihop med min pappa. Han finns inte i livet mer och då har en del saker förändrats. Jag har nog alltid velat vara generös och bjuda till extra om vi ska ha kalas av något slag, inget är liksom för jobbigt att fixa och det får kosta det är ju det som är hela meningen med ett kalas/julafton/middag/födelsedagar osv. Som gäst ska man känna att det inte har sparats på något när han kommer, det ska vara en middag där jag reser mig och känner att här har de bjudit till så det räcker och blir över.

Vardagen är ju full av lagoma middagar och kaffestunder med sniket köpebröd. Om jag inte ens kan kosta på varken energi att göra saker eller att köpa dem vad ska de då vara för mening att ha fest? Livet behöver firas och fast man kanske inte har så mycket energi så kan man alltid göra lite mer än man tror, ta sin ork ett snäpp högre och få till något litet extra.

Men det här är hur jag tänker på fest, det är inget som jag förväntar mig eller kräver av andra, andra får göra på sitt vis. Men snålhet har jag svårt för om det nu ska vara fest. Min dotter hon kan verkligen få andra att känna att hon har gjort allt och lite till när hon bjuder, är så glad att hon har sugit upp det som jag fick med mig från mina föräldrar.

Nu ska jag lägga mig i soffan en stund och läsa en ny tidning som jag köpte när jag var ute och gick, den heter Reko och verkar handla om kravmärkt-slowfood-elologiskt tänkande, får väl se hur kul den är att läsa.

 

Vattentunnan minskar i vikt

(En elefant, jag på vift)

Nog har jag lättat lite sedan jag ökade upp vattendrivande tabletterna.. tappade ett kilo på en natt och det var ju bara trevligt. Väntar nu att dietisten ska ringa så att jag kan få lite hjälp från henne med näringen.

Igår kväll kom jag tills skott och kokade fläsklägg, äntligen säger jag. Vi handlade fläsket i helgen och jag har satt till salige maken att nu får du koka fläsklägget… vet inte vad han lider av ibland om han är selektivt hörselskadad  eller om det helt enkelt handlar om att hans agenda inte ser ut som min. Det är mycket som blir jobbigt när jag inte orkar, ber om hjälp och han säger ja till att hjälpa, när det sedan infinner sig en paus längre än jag står ut med. Han ska bara…se klart på tv, eller något annat. Lika bra jag gör det själv tänker jag och då blir han sur för enligt honom var han ju på väg att göra det, skulle bara… ja, någonting.

Dottern ringde och jobbade hemifrån idag, jag kommer och hämtar Watson nu på min lunch sa hon. Ljuva stämma, hon har verkligen fattat att det här med promenaden är sjukt jobbigt för mig. Så jag får sitta här resten av dagen i morgonrocken om jag känner för det. Det är så dubbelt med Watson, han är mig lika kär som mina barn alltid har varit, bara det att han kom in i mitt liv när jag gick i botten. Han var ju bokad och jag visste inte då att jag skulle gå så in i Norden i botten av utbrändhet. Hans första år grät jag mycket när jag sprang ut och in med en kissnödig hund. Jag är ju sån att jag bara måste ta ansvar för det jag har tagit på mig, så bara tanken att omplacera Watson var en omöjlighet, så gör man inte med sina barn.

Så han har hela tiden varit både det där man borde slippa när man mår dåligt och samtidigt precis det där som man behöver för att komma ut och iväg på sin promenad fast man mår dåligt. Men som det är nu så börjar det kosta på allt för mycket för mig… jag har ett par som har haft egen hund tidigare som jag har funderat på att fråga om de kan tänkas ta Watson när jag ligger på sjukhuset. Men som det är nu kanske jag ska fråga om de kan gå ut med honom varje vardag, vi betalar gärna för det hela. Inte för att jag tror att just de vill ha betalt, tror inte de är så viktigt för dem, men det får man väl se. Dottern sa att jag skulle ringa hunddagis, men det blir lite för dyrt kostar väl mellan 2-3 tusen i månaden antar jag, husbilen är ju en ny kostnad som vi har tagit på oss många år framöver. Jag vi får väl se vad det blir av det hela… med lite tur kanske den ökade medicineringen gör mig lite mindre flåsig, yrslig, vinglig och illamående så att jag orkar med Watson fram till operationsdags, det vore det bästa.

Sjuklingen hemma igen

                                     
Större delen av kvällen har han sovit min lilla hjälte. Hem kom han med benet i bandage och med en ”sko” på foten. Ingen strut så långt ögat kunde se…. tack o lov. Vi har varit till apoteket och hämtat penicillin och värktabletter för ont kommer han nog att ha några dagar, men han har redan ätit och druckit och det känns alltid bra för mig när sjuklingar vill äta lite.
 Vi ska byta bandaget rätt ofta och jag vågar inte tänka på hur arg han kommer bli när vi ska peta på hans ben, jag sa till husse att köpa med sig en munkorg efter jobbet imorgon,  för byta bandage måste man bara göra fast det gör ont i benet.
 Veterinären berättade att den där nu borttagna sporren kan växa ut igen i normalstorlek, vad det nu ska vara bra för? Eller bara växa ut till en liten sporre eller aldrig komma tillbaka. Ska ju bli spännande och se hur det blir…
 Den där stunden när Watson kom in i hallen och vi båda låg på golvet och gullade oss är guld värd. Tänk så mycket kärlek man kan känna för sin hund och för att inte tala om all kärlek jag får tillbaka. Ni skulle ha hört honom prata och beklaga sig över den nöd som husse ställde honom i när han övergav honom imorse hos veterinären. Skitgubbe tyckte jag att han sa helt klart… för att inte tala om att det var husse som kastade bollen som Watson försökte ta när han spräckte sporren mot dörrtröskeln… tja, husse han ligger nog lite dåligt till även hos matte som har varit sur för det där med bollkastningen och tjatat om att han kommer att göra sig illa till slut. Varför får man alltid rätt i sånt där tråkigt?