Dagen när allt skulle hända slutade med att jag sov i timmar helt slut. Jag som skulle åka och hälsa på Suatilla, vi skulle äta lunch och fika något jag verkligen sett fram emot. Kunde nästan räkna ut mig redan igår, sov halva dagen, vaknade av att sonen  ringde och frågade om jag kunde hämta Tim vilket jag gjorde. Resten av kvällen var jag liksom bak och fram i skallen.

Watson är opererad och har vaknat som han ska hos veterinären, han kommer hem med husse efter fyratiden. Tänk att han fyller 10 år idag, vi får allt vara glada för varje dag vi får med honom, det känns så konstigt att tänka på att han inte kommer att vara så många år till med oss. Jag kommer bli helt förkrossad den dag har går fast jag muttrar på honom när han skäller inomhus och drar mig utomhus. Måtte nu tumören vara en ofarlig sort eller varför inte en fettknöl rent av. Cairnterrier kan bli 15-16 år så vi hoppas han håller sig frisk och blir en pigg väldigt gammal man.

 Jag öppnar kylskåpet och tackar nästan med korstecken när jag ser en tjock falukorv ligga där, allt för att förenkla för mig denna dag när matlagning inte är min gren. Inget är min gren dessa dagar och jag mår inte bra när jag inte kan göra sånt jag verkligen vill.

Ute har det regnat rätt mycket och molnen har kommit och gått, solen har visat sig en stund, nu blåser det mest och havet ser stålgrått ut.

Ännu en händelserik dag i mitt liv …. ironi, jag delar mycket med den rara damen ovanför. Känner mig som hundra år och behöver verkligen ha något att hänga på rätt ofta.

Nu ska jag lägga mig och läsa …