Etikett: illamående

Är jag ett gummiband?

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer

Kra kra… önskar jag var en fågel ibland, men med en människas tankeförmåga vilket jag just nu inte har så mycket av så jag får väl vänta med att bli fågel. Idag är en bläk dag när jag mår illa och inte alls vill äta, sitter nu och smuttar i mig en sån där näringsdryck som jag fick från dietisten för rätt länge sedan när jag var inne i en må illa period. Jag har precis klarat av Watsons promenad och han har fått sin lunch vilket känns skönt för nu klarar han sig till ikväll.

Jag ska till njurläkaren på sjukhuset idag, ska bli intressant och se vad hon vill och om de har satt igång undersökningen av min vän? Jag behöver förnya recept och hoppas hon vill skriva ut mer näringsdrycker för jag äter mindre och mindre. Men vågen den står still så jag har mycket vatten i kroppen, ska se om jag inte ska öka mina vattendrivande tabletter? Mannen kommer och hämtar mig när jag är klar men resan dit med tåg och tunnelbana ska jag klara av själv. Jag oroar ihjäl mig för resan, det här med att må illa är verkligen ingen höjdare, börjar man ulka så är det jävulusiskt svårt att sluta. Och vem vill sitta på tunnelbanan och ulka? Jag pratar verkligen lugnade med mig själv och vet att jag klara mer än jag tror ibland men nu är det inte vilja det handlar om längre. Min kropp gör som det vill och jag får hänga med som en blöt borttappad lovvika vante.  Ungefär så här känner jag mig rätt ofta men det har ni nog fattat vid det här laget.

Igår fick vi besök av sonen och fästmön med den lilla söta magen. Det verkar som om de börjar få ordning hemma och trivseln kommer väl i hemmet då. Jag hade en riktig skitkväll mådde inte alls bra men ryckte upp mig så mycket jag bara orkade när de nu tittade över. Klart en del inte fattar hur dålig jag är, när jag gör så där. Har lovat min dotter idag att jag inte ska skärpa till mig hos doktorn utan vara så risig som jag är.

Undrar varför jag alltid har varit sån, rycker upp mig när det kommer andra. Folk som inte känner mig brukar inte se att jag är sjuk eller mår dåligt. Jag har faktiskt suttit en hel kväll som kursledare med tarmen i kläm i ett bråck. Det var vidrigt kan jag säga, jag tyckte hela tiden att gruppen skulle ha det de kom för. Själv satt jag i en viss vinkel på stolen där själva brocket gjorde minst ont. Idag tänker jag ju att det var helt vansinnigt av mig att inte tänka på mig själv utan bara tänka på andras jäkla väl och vä. Jag fick senare genomgå två operationer för att bli av med brocken. Varför blir en del av oss som ett uttänjt gummiband? Men sträcker sig alltid lite mer än möjligt för att var till lags. Vad är det som skapar den där töjning av ens personliga gräns?

Aptitlöshet, anorexi, matleda, fix idé

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

tlfriends_kaffe_stor_kopp.jpgSå är vardagen här och jag försökte hitta en bild som kunde visa på just vardagen. Det blev en slät kopp kaffe…

Jag orkar nästan inte lyfta på huvudet och titta ut för vädret är så betungande grått att den kan slå ner vem som helst.

Det känns lite märkligt att lådan med näringsdrycker kom idag, före min mans ledighet var jag inne i en mycket farlig och dålig period. Jag tappad all matlust och åt så pytte lite att jag förvånade mig själv. Men nu efter många dagars god sömn, vila på både längden och bredden har jag kommit igång igen med ett normalt ätande.

Har funderat på varför det blev så där och kommit på att jag helt enkelt inte orkade det lilla extra som kom till med kattvakteriet. Jag vet sedan tidigare att jag inte äter när jag blir stressad, det är som om man stängde av knappen för hunger…blonk bara så slutar jag äta.

Så nu känner jag igen mig själv och får väl jaga kalorier som vanligt och försöka gå ner i mer normal takt. Konstigt att jag tål så lite nu för tiden, förr behövdes det en rejäl omgång stress för att ta bort min matlust. Nu verkar jag bara behöva tänka på ordet för att tappa aptiten.

Det här med ätande…sånt har jag tänk på rätt mycket hela mitt liv. Jag är varken anorektiker eller bulimiker, men har nog haft anorektiska drag periodvis i hela mitt liv.

Om jag ska vara allvarlig så började det hela när jag gick i första klass. Utan att gå in på en lång historia så kan jag kort och gott säga att min första lärare inte var lämplig som just det. Jag utvecklade en slags nervositet som gjorde att jag inte gärna åt och det hängde ihop med att jag mådde illa när jag blev nervös. Om jag inte åt så kunde ju inget komma upp… så enkelt var det med det hela. Mitt sjuåriga sätt att hålla kontroll på en kropp som överreagerade. Men det har sen i resten av mitt liv verkligen påverkat så många situationer att det inte är klokt.

Inför resor äter jag nästan aldrig något för att jag helt enkelt klarar mig bättre på tom mage. Men så är det ju inte rent fysiskt, utan det är mer en psykisk känsla som jag har och jag mår inte illa lika lätt på tom mage. Efter några timmar när jag väl är iväg då kan jag äta igen.

Vatten har varit min räddning i hela mitt liv… ja, säg den som det inte är så för hi hi? Men jag har alltid släpat på vatten för att tygla det där illamående som kan slå till när som helst. En klunk vatten och allt lägger sig, lugnar ner sig.

Hur tror ni det känns att få en sjukdom som ger just illamående på grund av förgiftningen? Ja, det är den där vattenflaskan som klarar mig nästan varje dag. Jag har sparat små juice flaskor som man kan ha i jackfickan.

Tänker på alla middagar jag har varit bjuden på genom alla år, vad händer då? Jo, jag tappar aptiten och äter alltid väldigt dåligt när jag blir bjuden. Inte för att jag vill vara oartig utan mer för att det inte funkar för mig då när jag blir stressad.

Min man har lärt sig att snabbt förflytta min köttbit över till sin tallrik, tack gode gud för min hungriga och förstående man som har hjälpt mig igenom en hel del tillfällen som har varit jobbiga. Sen har jag fått luras lite ibland, inte kul alls att dra till med något som då har att göra med att jag ”inte äter så mycket just nu”.

Nu tänker jag att någon av er som alltid har ätit med normal och god aptit kan behöva läsa det här. Jag ser ju helt normal ut och smal är jag inte, så nog petar jag i mig mat när jag är hemma i lugn och ro. Men just det här att man kan hitta problem hos många av oss som man kanske inte alls förväntar sig har problem med en sån sak.

Man vet aldrig hur det är med oss människor och vad som har utlöst olika problem. För mig var det den där lärarinnan som var så opsykologisk med mig och för just mig med mitt psyke gick det inte bra. Jag var kanske känsligare än andra, inte så robust som man kan behöva vara när fröken inte gillar en som sjuåring.

Oj då allt detta för att jag fick en låda med näringsdryck…..