Etikett: ilska

En krater stor som

~ livsglimtar ~ 3 kommentarer

en slocknad vulkan dras min tunga till där den allt för ofta möts av en kant vass som värsta kockkniven.
På väg att hämta släpet som tillfälligt bor hos dotter biter jag till i en seg halstablett och vips känner jag hur fel det blir. Plomben längst bak lossnar och följer villigt med halstabletten runt i munnen och ut i min hand.
Lustigt det där att jag alltid vet på en nanosekund att något i tandväg plötsligt lossnats eller bitits av, fast det ibland inte ens hörs ett ljud.

Vi sätter på släpet och packar in dotter med barnbarn i bilen, vi ska hem till mammas hus och hämta möblerna hon behöver i sitt nya boende.
Dottern och mannen bökar ut en mindre soffa till släpet och jag kryper omkring efter sladdar till golvlampor.
Då skriker ryggslutet stopp och hotar med katastrofläge, jag bara svettas och vägrar bry mig om ryggfan. Måste ju hjälpa till, det är min mammas prylar som ska packas på flaket.

Dottern skickas ut på tomten och plockar en ljuvlig bukett till mamma av hennes egna blommor, de blommor hon dragit upp, men aldrig mer får njuta av till våren. I famnen med blommorna i bilen åker vi till boendet mamma kommit till samma dag, jag går med snabba steg i korridoren och möts av en manlig undersköterska som blir så soligt glad när jag presenterar mig så där i farten på väg mot honom. Han berättar att mamma har något slags problem och han var på väg att ringa mig?
Hon hade ramlat ur rullstolen? Näää, säger jag när han frågar om hon har gjort det förr.

Jag går in till mamma som ligg/sitter ovanpå i sin säng, det är som att kliva in i ett getingbo.
Hon är så förbannad, för ingen kommer när man ringer, sen påstår hon att hon har klivit ur sängen över skyddet, kanten för att inte trilla ur sängen. Kravlat runt på golvet i en evighet … All frustration, ilska bara väller över mig där jag står med buketten i famnen.
Hennes första dag på boendet, så oförskämd personal, en sa att ”jag skulle klaga till Löfven om jag hade klagomål på vården”.

Jag förstår vårdarna som var en man kort, svårt att hinna allt i normal tid. Men det där oförskämda vet jag att mamma aldrig skulle ha hittat på, så det får vårdaren stå för. Ambulansen skickades efter, varför fattar jag inte, inte mamma heller hon hade inte brutit något.

Ja, hon skällde, vevade på och på mig rann svetten, inte arg själv, mer bedrövad och trött, så förbannat trött. Bara vid ett tillfälle blev jag förbannad och det var när hon började klaga på att hon inte ens hade telefon. Då röt jag till att hon faktist kommit dit för några timmar sedan och jag kan inte flytta en telefon utan att veta var hon skulle bo, allt har ju gått på mindre än en vecka. Vi kommer med dina möbler nu, hon verkade inte medveten om det i sin ilska.
Dottern lirkade, lyssnade och barbarnet bjöd på sånt en snart treåring gör, skratt och mjuka hjärtan.

Innan vi åkte tittade hon tårögd på mig, hon sittande i sängen och jag i den dit släpade soffan och sa ”Jag älskar dig”.
Det finns stunder när sekunder och minuter liksom hänger sig i tiden, detta var en sån stund. Just då visste jag att hon var min mamma inte jag ”mamma till sin mamma”. Med gråten hängande svarade jag att jag älskade även henne. Hon såg min smärta och jag såg hennes, vi var så i varandra man bara kan, som mor och dotter.

När vi åkte var hon på gott humör, men jag kände mig så beklämd och oron drog igång som en avlöning. Dagen efter blir jag uppringd av en sjuksköterska och vi pratar om mamma och tusen och en saker omkring allt.

Det visar sig att hon har bott där vi bor nu och att vi har jobbat tidigare på samma äldreboende, vi kunde namn på gemensamma arbetskolleger, fast vi inte hade jobbat där samtidigt.
Det hela slutade med att vi ska träffas idag till fikastunden där mamma bor, jag har många idéer till ”underhållning” för de boende som jag tidigare tänkt ut och använt i mitt tidigare jobb med äldre. Hon blev eld och lågor över mina förslag och vill att jag träffar kvinnan som har hand om just den sociala biten.

Det blir bra, allt ordnar sig med tiden, på Valborg kom unga volontärer till boendet, tog med mamma ut i solen där de satt och pratade. Så mamma var nog glad både åt sällskapet och utesittandet.

Idag åker vi över med nystrukna gardiner i soligt gult på en kopp kaffe med mamma och sjuksystern, ska bli så trevligt.

Självförvållat

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Tung start på fredagen, kliver ur sängen, drar ur sängkläderna, sätter igång tvättmaskinen, sätter igång Greta robotdammsugaren rum för rum, kaffe och smörgås …

Tänk så de sopade och torkade förr, nu glider roboten runt och gör fint, sen är det en baggis att torka av golvet. Stå på knä på en brygga och tvätta året runt med händer avdomnade av kylan, röda och nariga säkert med reumatiskt i följetåg eller artros. Jag öppnar en lucka och trycker in tvätten.

Nu när vi har så lätt att städa med alla hjälpmedel så är tydligen många bottendåliga att hålla skiten ifrån sig. Ingen verkar ha lärt dem hur man städar och varför, ofattbart att det har blivit så.

En tveksamt blå himmel med lite glimtar av sol, det kanske tar sig under dagen. Själv är jag hjärntrött igen och det går inte i så många knop, men jag har inte brått idag som tur är.

Jag har funderat på det här med anorexi, finns det i fattiga U-länder? Letade information och fick reda på att det är kulturellt betingat. Kunde ge mig f*n på det, det är inte klokt så vi i väst förstör människor, i länder med mat i överflöd så bestämmer man sig för att att svälta. Alla de här tillstånden man själv skapar, svält, droger, alkohol, fy så arg jag kan känna mig över dessa självskapade tillstånd, fast många ständigt höjer sina röster och försvarar allt med sjukdom. Ja, det finns många sjukdomstillstånd de leder till om man bara håller på tillräckligt länge. Men så här får jag väl inte tänka, känna?

Jag kan inte prata för alla, det räcker med mig själv och det som talar är ilskan jag känner som den ofrivilligt njursjuka person jag blev. Vi som vill leva varje sekund det liv vi har fått men nekas av riktiga sjukdomar, inte självförvållade. Mutter, mutter …

Nu är det dags att hänga tvätt och mobilen ringer …

Jag surar mellan lammstek och nattning

~ livsglimtar ~ Lämna en kommentar

Blev lite för mycket igår med färgning, bakning och tvättning, jag är ju så jäkla korkad att jag inte kan sansa mig när jag mår bra. Allt som jag som frisk gjorde ska ske just DÅ inte en annan dag. Den där andra dagen är idag och den började något sånär som en vettig dag kan göra men sen ballade allt ur och jag sov i timmar i soffan. Segade mig upp och iväg till fotvård vilket jag har längtat efter och såg fram emot, men det var motigt men gick utmärkt. Hann knappt hem så ringde maken och var på väg upp i backen med bilen, nu skulle vi handla allt inför påsk.

Han har haft det jobbigt de sista dagarna på jobbet, han har många under sig och igår dök inte en omtyckt, duktig arbetskompis upp på mötet och maken fick en konstig känsla i magen. Ringde och ringde utan svar … sökte hans familj och till slut åkte familjen hem till honom och fann honom död. Sorg och bestörtning och många samtal … så när vi hasar runt där på Ica bland andra mer eller mindre påskbesatta och slet i lammstekar och äggkartonger så blev han så sur på mitt korta tonfall (vem blir inte irriterad att handla med en karl som inte lyssnar på svaret när han frågar något) så han gick igång och var onödigt aggressiv. Okej, jag fattar att  saker ska/kan pysa ut någonstans när trycket blir högt, men jag kände att det var fel dag för mig att få en verbal smocka. Så jag surade och sa inget … Nu har jag surat hela kvällen, som om jag har fastnat, svarar på tilltal, men känner mig krängt och arg. Snart går den här griniga tonåringen och lägger sig, imorgon är det en ny dag när jag inte ska sura, barnsla mig. 🙂 det kan vara riktigt skönt att vara förorättad ett tag som omväxling. Det låter mer än det är haha!

Nu ska jag snart hoppa i loppsäcken och läsa min deckare som drar sig mot slutet.

Citrusdoftandet gör mig gott

~ livsglimtar ~ 3 kommentarer

Temat för kvällen är citron … jag sitter här och doftar som om jag har badat i citron, maken har masserat mig med en mandelolja doftsatt med citrus. Jag vet inte vad det är med mig och citrondoft har i många år sökt den optimala parfymen med frisk citrondoft men inte lyckas hitta någon ännu. Köpte en parfym före jul så där impulsaktigt, frågade efter en med citrusdoft och damen sa att det här var den med mest sån doft. Visst doftar den citrus när man sätter på den, men efter en stund kommer andra dofter fram och då känns det inte lika bra för min näsa.

Idag har vi varit till en stor djuraffär i Bromma, kalaset kostade över tusen kronor och inte köpte vi en pinal i onödan. Allt har lätt att bli fel när det gäller prylar till Watson. Han har ju bott i sin strut nu i ett par veckor för att såret ska få läka på tån och struten är inte bara han skitsur på, vi är också rätt trötta på oljudet struten för när han springer in i dörrar och annat i sin framfart. Vi köpte en helt ny variant som är som en halskrage mjuk och uppblåsbar, naturligtvis var det en för liten krage, så den måste vi byta till en större. Som om inte det räckte så var även det nya tasskyddet vi köpte lika dålig som de andra och föll av direkt ute. Nu är vi inne på tasskydd nr 3 och inget verkar funka som det är tänkt.

Så vi lär få åka till Bromma och byta hundsakerna, får passa på och handla till påsk när vi ändå måste dit.

Ännu en helg som bara har runnit ut i ett intet, vad gör man med sin tid undrar jag. Ett vet jag att jag är arg som ett bi tänkte jag skriva men det är nog lite för snällt sagt. Jag är helt och hållet tvärförbannad och börjar känna mig som en övermogen banan när det gäller humöret. Jag som ska vara så lycklig nu när jag lever och njuren arbetar så fint i min kropp. Jag ska väl vara som en nyfrälst över livets alla små rörelser, bara ”TACKA LIVET” som hon Arja gör. Men vad sjutton gör man när man är en sån otacksam medelålders skitkärring som jag känner mig som just nu? Jag kan inte annat än vänta in min tid hos kuratorn, den stackarn hur ska hon tackla allt det här som bara vill välla ut ur mig? Usch, helt oresonlig har jag blivit … mest mot maken så klart han får sina fiskar varma mest hela tiden när jag riktigt är på bettet. Tur att han känner mig så väl efter över 30 års äktenskap.

Men imorgon en ny vecka och nya tag … börjar med blodprov, nu var det fyra veckor sedan jag lämnade prov sist, ska bli lite läskigt måtte inget ha hänt under tiden.

Mycket pirr i kroppen och spring i benen

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

Nu ser det här så lugnt och kanske lite andligt ut, jag ville visa mitt upphöjda känslotillstånd. Jag har varit på ICA … 😉  inte blev jag euforisk av det precis, men där mitt i smeten står Rosita min donator och jag blir så glad när jag ser henne. Vi kramas och är högljudda (osvenska, för det är vi båda två i vårt sätt att vara) i vår glädje att se varandra … det har hänt saker i hennes liv som har varit jobbiga för henne efter att hon gav mig sin njure. Äntligen är hon på rätt tåg igen och tuffar på med lyckan boende i sitt bröst och jag blev tårögd av glädjen att allt går bra nu för henne. Nej, allt har gått fint som har med hennes donation att göra, hon har haft andra problem som nu  har löst sig.

Idag har jag varit trött, det kommer efter när man har haft full fart ett par dagar. Men nu under eftermiddagen har jag rullat igång igen och känner mig så larvigt lycklig över att jag mår så bra, jag kan inte få er att förstå hur det känns om ni inte själva har mått pissdåligt under en väldigt lång tid och sen blir friska. Jag har ju fått livet tillbaka … Jag förstår ju nu att jag kommer att må som mig själv igen och det gör mig så sprallig och lycklig och alla överord och lite till.

Jag älskar hela världen och vill ta det mesta i min famn.

Men hejda sig och säg som det är … hrmf, jag är lite förbannad fortfarande på både det ena och andra som jag ser på TV eller läser i tidningarna om. Det sitter en förbannad person inne i mig? Jag fattar inte när hon klämde sig in och tog plats, har tänkt ut en öppningsreplik när jag kommer till min kurator, för hon finns där väntandes på mig, det har vi kommit överens om att ” jag ringer när jag orkar ta tag i den biten”.  Allt i mitt liv kommer att hända nästa år … så klart.

Jo, så var det smörgåstårtan som jag gjorde i lördags, försökte knycka bilden från Bettan hon med receptet http://tantenfunderar.blogg.se  men fick inte till det, men så idag såg jag att bilden på något vis hade kommit över till mig ändå, så jag prövar att sätta in den här.

Jag har fotat min egen tårta men maken är ute och handlar och det är han som sätter in alla bilder. Jag är inte så korkad, men nästan 🙂 när det gäller teknik, mest tror jag att jag är ointresserad. Maken visade mig en gång hur man gör och jag skrev punkt för punkt och lik förbannat kom inte en bild in. Ähh skit, då lägger av för då upplever jag att tekniken inte är som den ska, mig kan det ju inte vara fel på? Tänk alla gånger maken har suttit här med tex en ny dator som ”bara” ska installeras, har ni någon gång varit med om att något nytt i teknisk väg ”bara” funkar när man installerar det??? Nej, jag säger ju det att det rätt hopplöst alltid något som inte funkar.

Jag ska sätta in min egen bild på min tårta här när maken väl kommer hem och kan fixa till det hela. Äh, det blir ju pinsamt att inte kunna sånt själv, jag får nog ta mig en ny lektion av honom.

Lite som jag känner mig just nu

Urladdning

~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

120px-yun_shouping2c_magnoliasHelgerna går alltid så snabbt, jag önskar att det var en dag till av ledigheten. Inte blev det något gjord denna helg, jag lovade att vara barnvakt en stund och den stunden blev det inget med och så rök liksom lördagens möjligheter att göra annat.

Melodifestivalen var vi som de flesta andra inställda på att titta på och så blev det, men saker händer i min familj och jag tappade fotfästet. Visst såg jag melodifestivalen, men med en känslomässigt blockerad skalle så hängde jag inte med riktigt.

Usch, det är jobbigt med livet när det tar krumsprång som man aldrig i sin vildaste fantasi trodde kunde hända med oss i vår lilla fina familj. När vi möter en person med kärlek och vänlighet och bara får värsta tänkbara tillbaka, mycket värre än ni kan förstå. Att hänga så här i ingenting och känna sig maktlös är en vidrig känsla. Jag pendlar mellan att försöka förstå och möta upp med kärlek för att till slut ge upp och hata. Vill gå ut och slå ihjäl den djävulen, dränka, skjuta, bränna eller ja, vad som helst som sätter P för det onda.

Hårda ord, men det är så det känns när någon trakasserar familjen och allt som vi normala människor skattar högt trampas på. Psyksjuka människor borde vara inlåst och steriliserade för att inte förgöra vanliga människors liv. Men vi lever i ett samhälle som gör allt för att minoriteter ska finnas kvar och göra som de vill, hänsyn tas inte till andra varelser varken små eller stora. Den förlust barn gör av att växa upp med en psyksjuk förälder är en förlust som samhället oftast väljare att blunda för.

Den vuxne har alltid sin jävla rätt till allt. Men barnet vem skyddar egentligen barnet? Inte en käft för de vuxna har sin rätt i alla lägen. Alkoholisten och narkomanen har samma rätt till sina barn, hur illa de än sköts. 

Jag fattar att många tycker att det här inte låter klokt, men ta och umgås med en psyksjuk idiot och se vad som händer runt om en sån person. Så kanske även ni tycker att man borde sterilisera dem. Sug upp all luft som finns i din närhet, damma samtidigt bort allt mänskligt och kärleksfullt. Kläm in allt djävulstyg som tänkas kan, fysiskt våld, mental terror och elakheter, avund, svartsjuka, psykoser i kortare doser, ovilja att bli frisk, själviskhet, egoism, maktmänniskor, lata personer… 

Så ser sinnessjukdom ut.

Alla kan vi drabbas av tillfälliga mentala problem, det är inte dem jag talar om. Jag talar inte heller om de som söker hjälp, inser att de har tomtar på loftet, eller har återkommande depressioner. De är inte dem jag talar om, jag talar om de som går över alla gränser och lever bland oss till synes normala när man tilltalar dem. De som skadar alla de får en närkontakt med, det är dem jag talar om.

Jaha ett upplyftande söndagsinlägg… men en bit av min vardag delade jag med mig av idag. Jag insåg för inte så länge sedan att det är mer än jag orkar med i min egen situation, men vem bryr sig?

Man får inte mer än man kan orka bära säger de någonstans i bibeln, är inte så säker på att jag alltid håller med om det. Men man orkar mer än man tror det kan jag skriva under på.

Vill så här på slutet bara påtala att mitt inlägg säkert väcker en massa starka känslor hos vissa angående steriliserings tanken, jag är inte alls ute efter någon stormig debatt, jag var bara i behov att lufta hela mig, för jag håller på och kvävas av alla tankar och känslor. Jag har bara skrivit om toppen på isberget och hade behov av att få ur mig tankarna/känslorna.

Som ni alla vet är det mesta av det jag skrev om idag tabu artat. Man får inte låssas om att det finns psykiska problem i ens närhet, längre än så har vårt samhället inte kommit. Jag tänker också på de jag har omkring mig vilket gör att jag inte har velat skriva om det här tidigare, det är ett relativt nytt problem och jag tror att det hela kommer att lösa sig inom en snart framtid. Hur vill jag inte gå in på, men jag vet att det någonstans kommer att bli bra igen.

Feta damen

~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

 Just så har jag gjort och så fick jag ta en lång paus, flåsade så jag nog hade kunnat använda flåsdimman att tvätta fönstret med. Men nu är det gjort utsidan och insidan men mellan skiter jag i, orkar inte. En gardin hänger nu uppe, nystruken och fin ska stryka den andra när jag har vilat en stund.

Dagen är det inte så mycket att säga om, det har regnat hela dagen och Watson är hos hundvakten och jag har det bra. De sa igår att han var såå snäll och förstod så mycket, han hade fått vara ute väldigt mycket för de håller på och bilar upp ett badrum i deras hus och det låter ju för jävligt. På kvällen kom han rusande till mig och pep och gnällde som om han berättade vad som hade hänt under dagen, sen sov han resten av kvällen och natten inte ett ljud hörde vi.

Såg ett program på tv igår om en kvinna som var stor som ett hus och åt allt vad hon kunde för att bli fetare, drömmen var så där 450 kilo och dit lär hon väl nå med den mannen hon var gift med. Han älskade allt fett och var väldigt dominant över den feta damen. Jag satt där och förfasade mig, två barn hade de och den minsta var 1½ år, hur tänker man när man långsamt äter ihjäl sig med en make som hurrande tittar på och stoppar in ännu mer, göder dig? Hon kunde inte röra sig utanför huset utan bil och elrullstol, vad är för liv? Och vem ska ta hand om henne till slut… sjukvården?

Förr hade jag nog mer empati med den sortens fetma och med anorexi men idag blir jag bara förbannad. Så får man ju inte vara… men jag känner så, fan sitta i ett rikt land och svälta sig till döds, ha möjligheten att göra det under trygga former och med tak över huvudet. Undrar just om det finns några frivilliga anorektiker i U-länderna när svälten härjar. Undrar just om de när Röda Korset kommer med sin mat säger ”nej tack jag åt i förra veckan”. Äh, dra mig på en kärra vilka idiotiska uttryck dåligt mående tar sig i vår värld. Sen ska sjukvården finnas där och ta hand om skiten, självförvållat är det i alla fall.

Tror det är för att jag sitter här och inte kan välja, jag som vill leva både för mig själv och för att finnas för andra. Det där att inte kunna välja, och alla andra som kan välja och skiter i allt fint som finns omkring dem. Man kan ju förstöra sina liv på så många vis och jag vet att vissa inte fattar utan trillar in i saker som de sen inte kan ta sig ur med mer än att de verkligen ger järnet.

Jag ser fyllskallarna som vinglar hem från puben de flesta kvällar i veckan. Vad ska det tjäna till livet och allt stöd de får för möjlighet att leva, boendet betalt, mat och pengar till att hålla sig flytande… ja, just det flytande. Inga krav ställs, utan allt är så anonymt från socialen och staten. Visst super folk även i andra fattiga länder utan socialt stöd alls, men vad är det då som gör att så många inte vill något fast de får möjlighet att välja ett liv som i vårt land?

Nu har jag muttrat klart för idag och ska stryka den andra gardinen.