Hudcancer och solande går inte ihop

Där for dottern och maken till Skottland, dotterns present till pappa på 60-års dagen.
Sonen hämtade vår bil och drog till vårt land med familjen.
Själv sitter jag här och brukar prisa den självvalda ensamheten, men just nu känns det mest, jaha, tomt.

Jag provringde till mamma för att se om Telia hade flyttat och öppnat hennes telefonnummer på den nya adressen, men så var inte fallet. Jag ringer Telia och frågar, då säger hon att ”den ska uppgraderas hela natten och vara klart till imorgonbitti”.
Jaha, säger jag.
Alltid lika förvånad att de inte kan säga saker på en gång när man pratade med dem om flyttandet.

Ute är det så vacker och somrigt att jag blir helt förskräckt, nu börjar årstiden när jag ständigt kommer känna en inre stress över att man borde så mycket.

Framförallt är det ute man ska vara, helst i solen hela dagen och på kvällen ska grillarna osa och getingar i solgass girigt söka sig ner i saftglasen eller på bullkladdiga småbarnsfingrar.

Det ska spelas krocket, kastas pil och alla tänkbara utelekar ska förhöja glädjen för oss alla. Ljuset, värmen och friheten, den eftersökta efter mörker och kyla har äntligen kommit till oss.

Till alla som mår bra av värmen och solens strålar, jag räknar mig inte till soldyrkarna. Värmen suger ut orken och drar värmen iväg uppåt 30 grader, då självdör jag. Strålandet får någon annan bjuda sitt fläsk på, min immunodepressiva medicin, ni vet den som ser till att njuren inte blir utkastad av kroppen. Den medicinen ger stort ökande av hudcancer, hudcancer och solande går inte ihop. Så det är skugga, keps och gärna en svart säck att dra över hela kärringen.
Där har ni mina somrar i ett nötskal.

Men ni andra ska fortsätta njuta i solen, vattnet, vid bryggan, i en segelbåt, på picknick filten, altanen, vid grillen var sjutton ni nu vill tillbringa sommaren. Själv håller jag mig utanför, lite i kanten av bilden av sommaren, i skuggan njuter jag av surrandet, fågelsången och att bara vara.