Indien via Genesa, siden och kardemumma

Sitter här och myser, maken har satt upp stjärnan och belysningen på balkongen, själv har jag tänt många ljus i vardagsrummet. Dottern kom hem från Indien igår och idag dök hon upp här med sin fästman. Vi bjöd på kaffe, pepparkakor och gräddgrönmögelost. Hon hade med sig presenter till oss och det är så spännande när man får något från främmande land. Ett fint te med en silversked utanpå den vackra silverpåsen det låg i, Genesa elefantguden i mässing med snabeln åt vänster vilket lär ha andlig innebörd. En sidensjal så vacker i bronsfärgad bakgrund och turkosgröna blommor, indiskt godis som vi fick behålla en del av så nu blir det inget problem med vad vi ska ha till kaffet ikväll, för min del blir det te måste pröva den nya vi fick. Ett handgjort halsband i orange var inte alls så dumt. En förpackning med kardemummakapslar och en med kanelbark. Skönt att hon är hemma igen ….

Företaget hon hälsade på var alla anställda från Indien, de var alla så imponerade av vår dotters kunskap om Indien. Hon funderade över vad som gjort att hon kunde så mycket om Indien och kom fram till att det var mammas ”fel”. Jag har ju varit  fascinerad av Indien så länge jag kan minnas, maten började vi laga för väldigt många år sedan, vår kryddhylla var sprängfylld av kryddor som vi köpte i en invandraraffär som då fanns i stan. Kokböcker om Indisk mat har vi många och ungarna fick alltid vara med när vi höll på med alla kryddhögar före själva matlagningen.

Sen upptäckte vi Govinda en restaurang i Hare Krishna rörelsen som bara serverade Indisk mat i de typiska metallbrickorna med olika fördjupningar där de olika smakerna sött, salt, surt och beskt möttes. Fest för oss när barnen växte upp var att äta på generösa Govinda.

Sen brevväxlade jag med många olika indier när ungarna var små vilket var intressant då de hade så mycket att berätta om sin vardag det var ju inte alls jämförbart med min vardag. Att läsa om deras ormar som bodde på taket till sitt hus var ju en rysare för mig, jag som har varit så ormrädd tänkte ju på hur det skulle vara att ha små barn i ett sånt land. 

Långt senare mötte jag människor via Stockholmsastrologerna som åkte så ofta de kunde till just den stad min dotter nyss var i Bangalore. Där bor nämligen en av de guru som folk vallfärdar till, Sai Baba. Jag läste rätt mycket om honom och hans tankar under en del år, men åka dit är inte min grej. Jag har aldrig varit något för avgudan av gurus på det viset, att sitta där i timmar och vänta på ev upplysning. Samtidigt som man oftast blir magsjuk och får ligga på en tunn bastmatta i de små mycket enkla hus som fanns tillgängliga för de som ville vara nära sin guru. Att de kunde komma en kobra ringlade in i rummet fick man liksom ta när det hände … Värmen, dammet och fattigdomen allt i närbild var något jag valde att avstå ifrån. Jag tål inte värme så bra har aldrig gjort så det var inte så svårt. Sen är jag för bekväm helt enkelt, jag är ingen äventyrare på sånt vis.

Så vår dotter har hört mycket om Indien genom åren och klart att hon då kan mer än normalt. När hon sa till indierna att det var mammas intresse som hon lärt sig av, då tyckte de att jag verkligen skulle komma dit och hälsa på. Men jag tror inte jag någonsin kommer dit, har alltid varit rädd för att se den där fattigdomen, som en käftsmäll rakt in i själen, alla människor, hundar och andra djur som mår så dåligt vet inte om jag någonsin skulle klara det. Har alltid varit rädd/fascinerad av Indien och kan inte förklara varför på något vettigt vis.

Middagen blir sen ikväll, vad ska vi äta frågade jag maken? Han hade funderat på det när han var ute och luftade Watson. Biff Rydberg sa han lök, råstekt potatis, dijonsenap och rå äggula när det serveras. Mmm sa jag, har du verkligen lust att stå så länge och laga mat undrade jag? Tursamt hade han lust med det, så jag sitter här och njuter av dofterna som kommer från köket.

Igår på njurmottagningen mötte jag en ny läkare, överläkare denna gång och han var så himla bra kom både maken och jag överrens om. Det var nu sista veckan på den här tremånadersperioden, jag börjar nästa vecka med att bara ha en blodprovsdag och sen avsluta veckan med läkarbesöket, provet kan jag ta på mitt eget lab här hemma. Så skönt att allt har gått bra och att jag sakta men säkert får trappa ner kontrollerna. Läkaren tog även bort lite mer tabletter så nu är jag nere på 2 kortisontabletter, det är den dos jag ska äta resten av mitt liv. En tablett sattes ut då jag nu har fått immunitet mot det virus som min donator bar i sin kropp, men som jag aldrig hade haft.

Det nya såret såg fint ut sa en syrra och bytte förband, nästa gång jag duschar kan jag ta av bandaget och strunta i att sätta på något nytt om jag inte vill. Men jag sätter nog dit ett nytt några dagar till, det är känsligt där och alla jämrans byxor har ju blixtlåset som trycker precis över såret.

 

 

Lite dagen efter

I Florida har de härliga långa träbryggor man kan promenera på efter havetHar sovit tungt inatt, väcktes av maken då vi skulle åka på en provtagning tidigt imorse.

Idag gör det lite mer ont i såret, men det är verkligen inget att prata om jämfört med ärret efter inlägget av njuren.

Idag har jag letat upp min gamla blogroll lista, men jag lyckas inte få den synlig i bloggen, tycker det är svårt att förstå hur man gör saker här inne. Om någon vet hur man går till väga så har jag inget emot att få tips.

Ute regnar det tunga droppar idag och jag känner mig lite så där dagen efter, har inte gjort mer än bakat ett matbröd och det brödet vet jag inte hur det kommer bli. Jag glömde bort det helt enkelt och det jäste över kanten på baktråget, jag bara petade ner det lite och ställde in det i ugnen. Skulle nog ha knådat om det och låtit det hela jäsa upp normalt igen.

Igår när jag kom till dagkirurgen blev jag inskriven och omhändertagen av Thomas, helt fantastisk kille med stort skratt som han ofta bjöd på. Han var den som tog hand om mig i början och slutet på ”resan”. Kunde inte ha bättre ciceron, alla andra som kom och hälsade var lika trevliga och empatiska.

Jag måste än en gång få ge själva andan personalen på Huddinge har en eloge. Nu har jag varit runt på så många olika ställen att jag vågar påstå att det inte är tillfälligt. Antar att de har högt i tak för sin personal och bryr sig, kanske ger de rätt lösa tyglar som gör att folk känner att de får möjlighet att bre ut sig lite och ta tag i saker på ett mer personligt vis. Allt gick snabbt och jag rullades in och personalen pysslade med allt som skulle till runt det hela. Fick allt jag bett om när det gäller lugnade och smärtstillande, Thomas satte tidigare in katetern i handen helt smärtfritt och idag syns bara en prick.

Jag var vaken hela tiden … tror jag? På slutet kom syster Lennart och var kanon trevlig, vi småpratade under tiden jag drack kaffet, äppeldryck och åt smörgåsar som Thomas ordnade åt mig, första maten/drycken på dagen klockan 14.20. Maken väntade att få se mig stappla ut blek och risig men han fick hem en pigg kärring. Idag går jag och känner efter, all smärta jag har haft från slangen är ju borta så det är lättare att lokalisera var smärtor kommer ifrån. Jag har ju hugg som kommer ifrån området med den nya njure och det lär jag få ha ett bra tag till, är nervändar som läker. Sen har jag nu lite smärta från gårdagens operation, men den sitter ju där den sitter inte som slangen som for omkring bäst den ville där inne i min buk och ställde till besvär.

Idag ringde Thomas från kirurgen för att höra hur jag mår … bara en sån sak va? Häftig uppföljning tycker jag som är så nöjd.

Bilden är från Florida, där har de jättefina träbryggor som följer efter havet, helt perfekt att promenera på.

Nu ringde dottern från Indien, det är spännande att höra vad hon upplever, snacka om kontrasternas värld. Hon bor på lyxhotell och på baksidan bor en familj i ett ruckel med plast på taket, dammigt och jäkligt.

 

En ikon

120px-gerbera_jpgVaknar tidigt och kan inte somna om …. solsken idag och humöret åker upp en bit.

Jag är helt tom i skallen dag efter dag, jag har satt mig här flera gånger för att skriva men jag har kommit in i en idétorr period.

Har inte gjort så mycket de senaste dagarna, tar mig upp och ut med hunden, lunch och sen sover jag ett par timmar. Eftermiddagarna har jag varit så seg och avslagen att inte mycket blir gjort. Tiden rullar och jag vet inte vart den tar vägen.

Tänker att det är som om allt i mig har stannat upp, bara väntar på de här sista provsvaren som kommer om så där tre veckor. Jag längtar verkligen tills vi får gå vidare och slutligen hamna på Huddinge, men rädslan att det inte blir så sveper över mig rätt ofta. Dottern dök upp igår och var pratglad, jag är glad för besöket men blir så trött orkar inte umgås så där som jag är van vid och middagstid är som vanligt min sämsta tid för besök.

Igår pratade jag med min vän S sedan många år, han är ikonmålare och jag fick i 50-årspresent en fantastisk ikon med Maria av honom. När vi pratar så säger han att jag ska få ännu en ikon av en ängel Michael Jag blir så rörd att jag gråter, vi ska ses efter påsk. Jag behöver ett skyddshelgon sa han, så får det bli. Om ni visste hur lång tid det tar att måla en enda lite tavla, han får nästan sluta andas för att inte darra med penseln.

S är till åren och har fått sina krämpor, men inte ger han upp utan planerar att åka till Indien och insupa lite andlighet i ett ashram dit han har varit många gånger. Förr fantiserade jag ibland om att åka med men nej,  jag är inte gjord för den sortens reser och så spartanskt boende. Bara tänka sig värmen fick mig att avstå redan som ganska ung. Man måste inse sin begränsning ibland.

Jag läser och kommenterar inget vidare just nu i era bloggar, känner mig ledsen för det men orkar inte just nu.

Nu ska jag ta mig upp och ut med hunden passa på så länge solen skiner.