Recension av Ingela Haraldsdotters fina bok Ingens Vila

Här har jag suttit och legat all strötid för att läsa Ingela Haraldsdotters bok Ingens vila.

När jag öppnar en ny bok så infinner sig oftast en uppförsbacke… i den backen står bokens huvudpersoner på rad och bara väntar på att jag ska lära känna dem. Så där i början så kan jag ibland sucka och tycka att uppförsbacken är allt för lång. Men plötsligt så är jag på krönet och sen går det utför med en farlig fart. Då har jag insett hur personerna lever sina liv och de blir högst levande för mig.

Jag har under senaste åren läst rätt mycket deckar för jag har haft svårt att stilla mig och läsa ut en hel bok där liv och död tar sin naturliga plats. Det är väl egentligen känslorna i vissa böcker som jag helt enkelt har valt bort för en tid i mitt liv.

Men så satt jag här med gåvan från Ingela och när jag väl hade nått krönet så kunde inget få mig att sluta läsa hennes bok. Jag gillar verkligen den detaljrikedom som boken bjuder på, alla små detaljer som att flickornas klänningar var extra långa för att ha mycket att lägga ner varefter de växte. Just vardagens problem och hur det såg ut på gårdarna förr och hur folk slet medans patron flöt omkring på andras blod, svett och tårar.

Boken spänner över så mycket mer än jag förstod när jag började där i uppförsbacken. ”Utvandrarna” och livet i USA kantat av första världskriget och Finlands självständighet. Vi får följa den skånska familjen och deras barns uppväxt och öden. Jag är mycket imponerad av allt arbete du Ingela måste ha lagt ner på att få allt att stämma med den historia som vi alla får ta del av. Tack för att jag fick möjlighet att lära känna Arvid, Aina, Henrik och alla andra. Det var mycket som kändes på djupet av det som jag antar är mina egna bondska nedärvda rötter.