I Skånes konstrunda hänger Jesus på korset som en sprattelgubbe i Vilks anda att göra sig rolig på andras bekostnad

Sent ska syndaren vakna, skyller helt på boken Orange is the new black, jag läser och timmarna går, de där små tidiga timmarna när vettigt folk sover som djupast. Att sen vakna till nybryggt kaffe och sol … känns stressigt, kaffet ett måste, men solen stressar mig lätt. Jag ska skynda mig upp, in i duschen och ut och njuta, som om hela livet hänger på dessa strålar och till viss del gör det ju det, men det stör min egen kropps behov av att vakna i sin takt.

Slutklämmen på påskledigheten har vi kommit till och jag har som vanligt Ågren över alla kalorier jag har mulat i mig i flera dagar, tänker baske mig inte stå på vågen imorgon och deppa ihop. Men min hjärna dras nu mot att löva och löva en massa nystarter på både det ena och andra. Allting blir nog lättare en annan dag, alltid finns det en annan dag att starta upp nya projekt på eller hur?

Läste om konstrundan i Skåne, en vän fotade Jesus på korset och sen kunde man dra i ett snöre så att Jesus blev som en sprattelgubbe, armar och ben for ut som sig bör på en sprattelgubbe. Kristusbilder och tro får man ju skoja om utan att bli skjuten, men jag som inte känner mig ett dugg kristen på det viset som svenska kyrkan tänker sig kristendom, jag tar illa vid mig å andras vägnar. Vi har ju blivit ett så känsligt folk som reagerar på kreti och pleti, rent av rasar i media av allt sånt jag växte upp med som ett normalt samhälle på 60-talet.

Så varför inte reagera över Jesus som sprattelgubbe, och vad är det jag reagerar på egentligen? Hur galen jag än tycker att religiositeten i världen är så fostrades jag att respektera andra människor och deras tro, jag muttrar och tycker saker om deras val, men har likväl respekt för deras tänkta heligheter. Respekt för mig är nog att inte håna och bespotta andras starka känsla för något religiöst. I mitt eget hem kan jag tycka vad jag vill, men jag skulle aldrig göra löje av det andra tror på inför dem eller rita av en Gud som inte tål att ritas av.

För mig har vi gränser och respekt i samhället för att vi behöver det, ganska strama ramar behöver folk för att inte ta kål på varandra eller rasera sina samhällen. Vi är ett kollektiv som måste hålla oss till regler, lagar och inte att förglömma de oskrivna regler som samhället omger sig med. Inom de oskrivna reglerna rymmer mycket av det som tex Vilks så gärna klampar över i sin iver att visa oss vad han tycker är konstnärlig frihet.

Vad har han skapat med sina medvetna övertramp? Inget överraskande eller nytt, bara höjt sig själv över skyarna, bevisat för sig själv hur viktig just hans tro är, förstärkt av kraftig bevakning dygnet runt. Det enda han har blivit är ju en kvarnsten runt vårt samhälles hals och en totalt onödig kostnad endast för hans behov av ”allt ljus på mig”. Det han ville sätta fingret på ”någon slags total frihet att handskas med tillvaron som det passar honom själv” vet ju vi andra som inte har behov att trampa sönder vettigt oskrivna regler att avstå ifrån, då den friheten just nu i vår tid inte står till buds på grund av medeltida manliga tolkningar av religioner.

Sen kan jag också tycka att man i konstens namn kan börjar sopa framför sin egen dörr innan man ger sig på andra. Vi har tillräckligt med egna ”heliga kor” att briljera över i konstens namn.