Nu är dagarna som silvriga pärlor, solen skiner så där blankt och lite kallt som den bara kan på vintern. Jag har haft mycket att stå i den senaste veckan och orken räcker inte till för allt jag vill göra.

Igår kom jag iväg till vårt lilla centrum, så nu har även jag fått handla lite klappar. Tog en sväng in på bibban och hittade lite böcker som jag blev nyfiken på, en handlar om vår sista tid i livet och jag har redan läst halva då den var så intressant. Den kvinnliga psykologen skriver på ett ställe om hur vi kan fixera oss vid ett speciellt datum eller händelse som vi vill överleva för att sedan släppa greppet och dö lugnt.

Det var intressant för i vår släkt har vi haft en del av just den sorten. Min morfar dog på min mosters 50-års dag och det var ju verkligen en konstig blandning av sorg och högtid på en gång. När min mormor låg på sjukhuset så frågade hon min mamma om det var långt kvar till min mammas 50-års dag och min mamma sa då att det är nästa vecka. Jo, mormor dog på mammas 50-års dag.

När min syster låg för döden så var vi alla så oroliga att hon skulle dö på sin dotters födelsedag den 10 januari, men hon överlevde några dagar till, vilket vi alla var så glada för.

Nu kastar jag mig från döden till livet igen och har i veckan sällskapat med min sons katt i flera dagar, ska dit idag igen och jag längtar efter honom han är för go. Men oj, så trött jag blir när det blir lite flera saker varje dag. Det håller inte i längden för mig att ta mig upp varje dag, ut med min hund och sen äta lunch. Där tar orken slut om jag ska vara ärlig, men så kan ju inte jag leva utan pressar mig iväg till katten eller vad man nu har för andra ärenden.

Igår kom vi äntligen iväg och handla julmaten, inte är det så mycket vi hade tänkt oss, men lik förbenat kom vi hem med många kassar. Bara jag får lutskinka och sillsallad så är jag nöjd, resten kan jag klara mig utan.

Jag bara sitter eller ligger här och ser omkring mig på allt jag skulle vilja ta hand om. Städa, laga mat och baka… Min man kommer att få det snärjigt nu några dagar, vilken tur att han är ledig i två veckor. Aldrig i hela mitt liv har jag varit den jag är just nu, en som inte orkar. Betraktaren har jag blivit, betraktaren av allt som är livet, det där vanliga som sker runt om mig hela tiden. Det är bara jag som har klivit åt sidan, bryr mig allt mindre kan jag ärligt säga men svårt är det att inte kunna, orka vara sig själv.

När jag åkte bussen till centrum igår så mötte jag en vän och det var så trevligt vi pratade på och jag kände mig för en stund nästan som vanligt. Men sen när hon klev av bussen så infann sig tröttheten för då hade jag på den lilla stunden ”slösat” med min energi så att jag fick gå väldigt långsamt när jag klev av bussen, sega mig runt på det jag hade tänkt och sen sikta på nästa buss hem. Benen har börjat göra så ont när jag är ute och går, mjölksyran i hela kroppen är sugande och jag har lovat mig själv nu när min man är hemma dessa två veckor att jag varje dag utan hund, ska gå ut med mina stavar och gå för att få upp flåset lite igen.