Snart måste jag ta tag i dagen och göra mig iordning, fotvård på gång och tänker att det är typiskt att jag måste ut denna grå regniga dag.
Samtidigt är jag glad att det regnar, hoppas det gör det på landet så vår gräsmatta får en redig omgång.
Ännu fler Ikeakassar i extrarummet med kläder och annat från mammas hus. Jag måste gå igenom och sortera ut ”vinteraktiga kläder”, ska skaffa klädpåsar som jag kan hänga in kläderna i, tvätta och märka upp dem, det finns ett källarförråd på mammas boende där vi ska hänga in kläderna.
Så ringer mamma och vi har ett långt och himla bra samtal där hon frågar hur jag mådde efter det där sena samtalet. Vi konstaterade att vi båda mådde dåligt och så pratade vi om döden. Hennes starka känsla av att det inte var bra att överleva med alla dessa skador.
Jag har själv varit så pass sjuk att jag förstår med hela mig hur hon känner. Men så pratar jag om alla de där små stunderna av kärlek som finns i vår tillvaro i det lilla. Stunderna som gör att man vill vara med en stund till, leva vidare trots allt, fast man vet att det kommer ännu en svacka framöver att ta sig över och förbi.
Hon berättar att hon har haft besök av en asylsökande Syrisk familj som hon tidigare bott granne med. Fantastisk familj, där barnen tyckte att min mamma var som deras mormor.
Mamman lagade mat och bakade, kom klivande med brickan full till min mamma som själv köpte saker till deras barn och bjöd på svensk mat. Denna så välkomna syriska familj där föräldrarna pluggar svenska och gör allt som behövs för att hitta sin plats i vårt samhälle.
Klart de har undrat vart hon tog vägen, nu steg de plötsligt in i mammas rum på besök och mamma blev så glad att hon grät.
Själv blir jag rörd när hon berättar att de sökte upp henne.
Kärleken, det är kärleken som hälsar på säger jag och det är dessa stunder vi alla lever för.
… fågelungarna med gapande näbbar i en väggaskkopp som sitter på sidan av husets ingång? Åhhh, farmor så gulliga, en gång till vill jag se, lyft mig.
Farmor lyfter och vi pratar sen i munnen på varandra över hur söta de små är, sittande på en soffa väntandes på vår taxi.
Väl framme sitter vi framför Ellas dagisentre’ och får se alla dagisbarnen sjunga pedagogiska visor om var näsa, kinden och rumpan sitter, de små kommer av sig när alla föräldrar, syskon och släktingar i samlad trupp tittar på.
Jag vänder mig om och flyger tillbaka i tiden på en vinge av igenkännande känslor. Ser ut över alla samlade anhöriga, ser deras uppmärksamhet, så intensivt blicka på sina telingar, alla underverk där framme. Så där stod maken och jag och njöt av våra underverk som små, samma känsla generation efter generation, det känns tryggt att något i nutid går att känna igen sig i, glädjen, kärleken.
Smyger sig runt mig, in i mig och får mig att bli sittande, denna förlamande känsla av uppgivenhet, med all säkerhet sprungen ur att jag sitter här och inte mäktar med att komma igång. Som tur är går det upp och ner och jag tvingar mig upp, upp och igång var och varannan dag. Ibland vill något i mig bara vråla rakt ut om det orättvisa med kroppar. Kroppar som gör allt de ska, smidiga, smäckra och vackra. Inte vara som min fylld av cellgifter, smärtsamma leder, fettringar och total avsaknad av kondition. När började jag se så gammal och ful ut, hela tåget har gått, drog till och med med sig stationen och jag varken såg eller hörde. 🙂
Det är nu man ska prata om insidan, det är den som ska glöda och vara vackrare än vacker. Ärligt talat vem sjutton ser insidan hos sig själv? Andra kan se ut precis hur som helst och jag ser dem som helt ok personer, men se sig själv med samma glasögon finns inte på kartan. Jag är bara en tant i mängden som har blivit övermogen av allt kroppen och jag har varit med om. Tanten som jag har älskat så i alla år sedan ungdomen, tanten som är livets salt, trygghet, kärlek, värme, klokskap. När sjutton blev jag tant?
Har ett par äkta tanter i området som jag brukar titta på med fascination när de kommer gående med foträta breda skor, tjocka strumpor, vid kappa och en hatt. Inget som en gång i framtiden kommer väcka köplust hos second hand publiken.
Abrupt blir jag så trött på alla mina ord att jag nu tar fram piskan och tvingar mig upp och igång. Så fridens …. solen skiner idag fläckvis och jag ska ta mig ut och hem, baka sockerkaka till picknicken imorgon på barnbarn nr 2 dagis som nu inte heter dagis utan föris … ska ta med mig barnbarn nr 1, vi kommer dit i taxi, ska bli en kul dag utan gnäll från bana fyra som nu står i startgropen för att inbilla sig att hon fångar dagen. 🙂
Gungan lyfter hela familjen, ser ni hur jag svingar lätt i själen.
Snart ska jag sätta mig i roddmaskinen och hoppas att det snea onda på ett nytt ställe i ryggen rätar ut sig. Jag blir ju handikappad av alla rörelser, min stackars kropp är inte van att använda alla muskler.
Känner mig så lycklig idag, äntligen ska vår son få en egen lägenhet, tänk att alla våra barn får hålla på så här, ensamstående och inget eget boende. Nu äntligen får hans familj bo i något som de inte kan bli utkastade ifrån. Att födas i detta land, växa upp, börja jobba och betala skatt, göra rätt för sig och sen inte få ett boende fast man är ensam med ett barn. Flytta in och ut hos vänner i åratal … medan flyktingar får förtur till boende, tror inte jag är ensam som tycker att det förhållandet skapar rasism.
Men det var ju lycklig jag var idag … ❤
Själen får vingar dagar som dessa, barnens väl och ve överskuggar alltid allt i mitt liv, det är väl det som är att bli mamma. Alla dessa samtal, möten man har, som ett flöde genom livet, barn väntas och föds, högtider för äldst och yngst, julklappar och dans runt majstång, vardagsmöten, ilskan, problemen, ekonomi, utveckling, avveckling, fostran i evighet både för mig, mina barn och barnbarn i en evig cirkel av familj och kärlek.
Känner mig helt blåst .. inte värre än vanligt alltså. Den här byggplasten runt vår balkong har nu helt och hållet blåst sönder … klart att ena sidan på så där 20 meter sitter som berget i en hörnstolpe och fladdrar högljutt upp över taket oavbrutet. Gissa om det kan smälla högt i flygande plast i stormbyarna. Jag blir snurrig i skallen av ljudet som nu har förföljt mig i allt för många dagar … det som förvånar mig är att inte företaget som har satt upp det hela har förstärkt det hela i god tid.
Dagarna rinner iväg i ett väldigt makligt tempo, jag sover som en stock på eftermiddagen och lika skönt är det så att jag slipper känna kroppen gnälla mest hela tiden. Det gör ont , det gör ont som Lena sjöng … japp.
I fredags hämtade vi marsipangrisen på dagis, lite purken såg han ut först för han är rädd för Watson när han skäller … han är inte lite rädd, så det har varit ett problem, men brukar gå bra när han väl är här, bara Watson ger fan i att skälla. Vi hade lovat fredagsmys med godis så vi tog en promenad till Ica där han fick peka ut precis vilka godisar han ville ha. Det var mycket som var gott … sen ville han ha popcorn och maken lovade att poppa det under kvällen vilket marsipangrisen aldrig hade sett, sonen kör med micropopcorn.
Precis som jag skrev åt han fiskbullar, sås och potatis så det stod härliga till … sen satte han sig i soffan för att se Emil filmen och när jag kom med skålen bräddfylld av godis då gick det ett sus genom ungen, sus av lust och välbehag. Skålen satte jag mellan hans ben för att han skulle få känna ett överflöd.
Åhh så han åt, bet i en del som han bara la tillbaka … sen var det dags för popcorn och när kastrullen satte igång så blev han väldigt imponerad av allt oljud farfar lyckades åstakomma. Den stora skålen med popcorn fick han också mellan benen och det var kanon tyckte han.
Skumbad sa farmor … nä, han tyckte bäst om att bada hemma med pappa sa han, men det gick inte farmor på. Jag slängde ner vattenkannan till blommorna och en hel del andra skumma saker att ha i badkaret och det gick han på. Nya fina skumtvättlappar hade jag köpt och när jag tvättade honom hade han inte tid med sånt för alla blommor som skulle vattnas i badet. Då sa jag att han kunde tvätta sig själv vilket han roade sig med resten av badet och viktigast var rumpestumpen som han njutbart sa om och om igen, riktigt rullade runt bokstäverna och njöt av det ordet samtidigt som han tvättar ändan med tvättlappen. Magen fick sen en omgång och jag sa till honom att han kunde tvätta snoppeloppen och pungelungen på en gång … haha jag har så kul med den ungen. Just det där omedvetna som barn bjuder på är så skönt … de fattar ju inte att de är så roliga, de bara är vilket är helt underbart och skänker så goda skratt.
Sen kroknade sorken, jag föreslog att han skulle sova vilket var helt ok för honom, vi tog med en sagobok som jag läste högt ur. Nerbäddad mitt i vår säng somnade han så fint med två fingrar i munnen, det var så mysigt att krypa ner senare med den lilla lena vackra gossen snusandes mellan oss. Han sov som en stock hela natten, pratade lite i sömnen och både maken och jag la våra händer på honom så att han lugnt sov vidare … själv somnade jag inte som vanligt fast jag tog min sömntablett …. vid tvåtiden gick jag upp och tog ännu en tablett och sen sov jag tungt.
Vi sov alla till 9.30 vilket var helt otroligt skönt, maken klädde på sig, marsipangrisen och kopplade Watson, ut skulle de gå … i samma veva kom sonen hem och tog över den goa ungen.
Man blir banne mig knäpp när man får barnbarn, jag bara älskar den ungen och njuter så fruktansvärt av att vara nära honom. Nu är det så kul när han pratar oavbrutet, verkligen försöker förklara saker och undrar över så mycket. Idag åt han middag här och blev kvar några timmar då pappa var på föräldramöte på dagis. Så jag har fått min dagsdos av ren kärlek, så nu överlever jag några dagar till.
Nu ska jag hoppa i säng läser en deckar som är svår att lägga ifrån sig …
Var igår över och träffade Marsipangrisen, det är så mysigt när han sätter sig nära i soffan och som av en händelse lutar sitt rara huvud mot mig då och då. Vi hade med en tårta för att fira Fars Dag …
Han Marsipangrisen hade blivit dålig under natten, vaknade hela tiden och hade feber när vi kom, så ännu en förkylning.
Imorse så ringde telefonen när jag satt och drack te … ”Han har tjatat hela morgonen om att ringa famom” sa sonen. Klart vi pratade … gud så truten går på honom, jag blir himla full i skratt för han säger så mycket utan att säga ett ord rätt. Men man hör riktiga ord här och där, så lite fattar man vad han håller låda om. Han är en glad och pratig unge vilket betyder släkt med mig och det kommer att glädja mig till dödagar, ha ett barnbarn som gillar att prata samtidig som han är glad. Inte behöver han vara glad hela tiden, men det underlättar att ha den läggningen.
Tror jag är på rätt väg med att ta de flesta medicinerna före sängdags, allt för att slippa lågt blodtryck. Jo, det är fortfarande för lågt, men jag tror att jag mår lite bättre överlag.
Idag regnade det rejält när vi gick vår tur, har en granne med hund som pratar hål i skallen på mig när han får syn på oss. Visst är det trevligt att prata med folk när man går där och luftar sina hundar. Men han är en sån som käften går på oavbrutet och han är helt immun mot de där vanliga signalerna vi alla delar med oss av när vi vill avsluta ett samtal och gå.
Jag har testat allt möjligt på honom, även överdrivna signaler men inget går fram. Till honom får man helt enkelt bara börja gå mitt i en mening för det tar aldrig slut och så säger jag redan på väg att jag måste kila vidare. Det är inte ofta man träffar folk som är så där totalt inne i sig själva och där meningarna aldrig tar slut. Ska jag säga som är duktig på att prata .. 🙂 men jag är väl medveten om när folk vill gå, det tror jag de flesta av oss är.
Efter en helg med sällskap av maken så mår jag faktiskt bättre, det var en redig deppardag sist när jag skrev. Men nu hoppas jag att det ska bli en mer normal vecka. Watsons sår har läkt igen med stor omsorg från husse, här har shamponerats med bakteriedödande, smorts med kortison och bandagerats varje dag. Redan på lördagen hade det mesta gått ihop av såret, som en krater var det först och blödde rätt mycket under fredagen. Men nu ser det helt ok ut och veterinären som varit bortrest och hade sin första dag idag har ännu inte hört av sig och det är helt ok för vår del eftersom vi lyckades läka det hela. Nu får vi se hur lång tid det hela håller, fortsätter det så här så måste de operera bort den där hårsäcken som växer fel på honom.
Nu ska jag ut i köket och snacka med lammkorven … något ska vi väl ha till den och det har jag inte klurat ut ännu.
I förrgår natt vaknade jag allt för tidigt, långt innan makens väckarklocka började snacka med oss. Konstigt det är ibland att man vaknar så där vid fyra tiden och skallen är fullproppad med tankeverksamhet. Oftast är det något som man försöker klura ut eller rent av klara av, men det är väl en okristlig tid att sätta igång med hjärnstormning. När makens klocka väl satte igång då var jag ännu vaken men vände mig och lyckades somna om för några timmar.
Fotot jag har inne idag är jag (kossan) mitt i ett hopplöst språng ha ha … Precis så där omöjlig kan jag känna mig nu för tiden, som om kroppen ännu inte riktigt är min och passar på att göra lite som den vill.
Sen var det som om resten av den dagen var på kant. Allt gick sin gilla gång men halvdant, kökspersiennen passade på att fastna ni vet så där med ena halvan halvägs upp för att snöret inte var som det skulle. Ok, den fick hänga på trekvart resten av dagen, sen ringde min bloggvän som skulle besöka mig, hon kunde inte komma för hon var på väg att bli förkyld. Då blev jag lite ställd för jag hade bakat och gjort mig till, men det går fler tåg för vår del. Sen somnade jag i soffan och var rätt slak under eftermiddagen när jag plötsligt slogs av att det är ju ikväll vi ska på kalas. Men klart att jag visste det, men min hjärna spelar mig ofta spratt nu för tiden. Jag rotade fram papper och tape för att slå in böcker och en film, bad maken på vägen hem köpa lite sushi för jag ville verkligen inte laga mat.
-Vi ringer på dörren hos födelsedagsbarnet som öppnar och tar emot paket och bjuder till så socialt trevligt. Sen strömmade kärleken mot mig från ”min andra familj”, den fd grannfamiljen, familjen buller och bång med mest pojkar/gubbar i alla åldrar. Men de kvinnor som finns i familjer går inte av för hackor, här finns det omsorg, kärlek och humor så det räcker och blir över.
Det var en underbar kväll att få sitta där och njuta av hembakt och mysigt sällskap, kan inte nog värderas. Vi kom fram till att det är över två år sedan vi var med på ett kalas, så visst förstår ni att jag njöt av att vara frisk nog för att delta igen. Yngsta grabben som föddes när vi blev grannar kom och slingrade sig upp i mitt knä och det var nog det finaste på hela kvällen. Åhh, han är så vacker och nu med två tappade tänder i överkäken så läspade han lite lagom när han pratade och det gör han som ett rinnande vatten, gud vad truten går på honom. Han bor i mitt hjärta precis som de andra pojkarna, men minstingen har en speciell plats.
Idag har jag varit iväg och tagit blodprov, kilade ner till fiket efter provet och tog en latte och en smörgås, njöt i stora drag. Sen upp igen till mitt möte med kuratorn, hon är vass, vilken tur att jag inte fick kökslådans slöaste kniv till kurator. Nu har jag massor att tänka på framöver, tänk bara så fantastiskt det är när någon trycker på en ”knapp” och man plötsligt inser saker eller ser saker helt enkelt. Nuet hänger ju så starkt ihop med förr fast man ska leva i nuet får man dras med det som var, släppa och gå vidare och det är så skönt.
Vi är väl alla mer eller mindre tillknycklade av det som var, det som har hänt skapar nya sätta att vara oss själva, men om vi inte ser det vi påverkas av då kommer det konstiga uttryck som man inte förstår sig på. Hänger ni med?
Man kan gå många, många år med osedda saker hos sig själv, men så händer det påfrestande situationer i ens liv som liksom skakar fram reaktioner som bara har legat i träda för att få en möjlighet att flyta upp. Inte fattar man ett dugg när man då får en reaktion för själva reaktionen hänger inte alls ihop med nutiden och ofta tänker man att man själv eller någon annan överreagerar ibland på en liten skitsak. Men det är då det undermedvetna har passat på att pysa ut lite gammal skit. Tål att tittas på och vridas runt för att lära sig något om sig själv.
Idag när jag väntade på bussen så kom det fyra dyra special Volvobilar med diplomatskyltar, de har en ambassad i husläkarhuset. En mörkhyad kvinna blev framkörd till porten och chauffören rusade ut och runt öppnade bildörr och port. Kvinnan bara gled förbi och in … jaha tänkte jag, vilket låtsasliv en hel del lever. Glider runt i sin tillvaro på andras bekostnad, inte nog med att de ofta kliver på oss andra, det är vi som betalar deras glidande liv. Tänk att vi har det så här 2010, vi behöver överheten för att buga inför. Kungligheter och annat sk adligt krafs som ska ha sina fördelar i samhället och vi går med på det. Samtidigt som vi säger att vi ska ha ett jämlikt samhälle, kyss mig där bak 😉
Läste en gång om drottningen som skulle göra ett besök och då behövde gå på toaletten. Då fick man stänga av den allmänna toaletten för andra tills hon var klar. Det var då jag verkligen kände att det här är inte klokt … undrar hur hon gör när hon går på toa som behöver total enskildhet? Ok, jag fattar att man som känd inte vill ha nyfikna Svensson sittandes i båset bredvid, tänk om Svensson hörde drottningen prutta. Men det hör vi ju direkt att sånt inte går för sig 🙂 Men i mig vaknade upprorsmakaren som talar sitt tydliga språk, jämlikheten vi slår oss för bröstet av inför andra länder är inte mycket att tala om.
Tänk bara när överheten ska hit och konferera … det är då de stänger av hela stan plus vägen från Arland till Stockholm. Vi andra kan väl inte ha något viktigt att passa? Va, kostar det samhället många miljoner varje gång alla blir försenade till sina arbeten pga överhetens gräddfil. Vilken cirkus som kommer till stan då och då, får kosta hur mycket som helst. Jämlikt äh.
Sitter i soffan och stickar när det ringer på dörren … far upp som ett skott, inser att jag sitter i nattlinnet fast klockan är långt gången på förmiddagen. Rusar in i badrummet och sliter åt mig en morgonrock.
Där står mina fd grannars farmor, alla fyra grabbarnas farmor, ni minns dem säkert mina ”skunkar” som jag kallar dem, grabbarna. Jag blev så överrumplad av henne där hon står med en pizzakartong i handen. Mot mig strömmar massor av vänliga ord om min blogg, mitt skrivande och att hon har följt mig sedan i somras och tänkt så mycket på mig. Jag blev så rörd och väldigt väldigt överraskad, i pizzakartongen har hon en nybakad kaka till mig. Hon har alltid varit en extremt vänlig själ som verkligen gör gott för sin nästa, vänligare person får man nog leta efter och så är hon oftast så smittsamt gladlynt och det är väl en gåva när folk kan den konsten. Så från mitt hjärta tusen tack för alla tankar, böner och kakan som vi ska smaka av till eftermiddagskaffet. Vi ses med all säkerhet nästa år på barnkalas igen.
Ser ni så härligt livet är!
Inte vill hon komma in för Jojje satt i bilen och väntar, den fantastiska maken som bakar och lagar smörgåstårtor som är helt underbart goda när de har fest i den stora familjen. Jag och maken har ju på något grannvis glidit in på en bananskal i familjen och firat ungarnas födelsedagar och någon gång även föräldrarnas under rätt många år. Men sista året har det inte blivit någon ordning med mig, så vi har inte träffats så mycket.
När vi bodde grannar på förra adressen där vi först möttes så födde L sin sista och fjärde son. Jag skojade med dem när de kom i porten och frågade om de inte visste att det fanns en modell till? Det var väl där det hela började, killarna började komma in till mig och busa lite med Watson och prata om allt mellan himmel och jord. Det var en njutning att få den där vardags möjligheten att vara nära alla pojkarna, men framförallt den nyfödda som ständigt under hela året satt i mitt knä när vi träffades eller jag var barnvakt. Vi var som ett lilla V och jag, kärleken fanns där mellan oss redan från början. Jag sa bestämt att vi V och jag känner varandra från tidigare liv för det var så det kändes.
Jag fick ett mail från skunkarnas mamma för några dagar sedan och om de är friska så ska vi åka över i mellandagarna och få se hur de bor nu, det ska bli så kul att få se alla igen.
Idag ska jag inte göra så mycket mer än motionscykla ett tag och så ska jag sätta mig och hacka ihop årets sillsallad
Njutningen
för mig är det bland det godaste jag vet. Varje dag kan jag börja med skinka och sillsallad som frukost, förr la jag alltid till doppa, för det var nog det godaste jag visste under större delen av mitt liv, då kokade jag skinkan själv och fick mycket doppaspad. Hela uppväxten sprang jag och värmde doppaspad i kastrull och doppade bröd i, åt det precis som det var när som helst på dygnet. Mina föräldrar tyckte ju att jag var lite knasig men lät mig hållas.
Efter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.
Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.
Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.
Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.
Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂
Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.
Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.
Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?
Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂
Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.
Så roligt att få gå på kalas, jag har ätit god smörgåstårta och fått hembakad biskvi till kaffet och träffat trevliga gäster för att inte glömma marsipangrisen som också var med och förgyllde dagen. Min vän donatorn var också där, jag blir varm hela jag bara jag ser henne, glad och bullrig vilket jag tycker om hos henne. Hon ingår i den här stora släkten, hennes son är en fantastisk konstnär som förärade födelsedagsbarnet en blyertsteckning på en katt som var helt fantastisk i detaljrikedom. Sen satt jag och tittade på hans målningar i hans mobil, vad månne bliva av denna kille?
Min kompis som fyllde år har en vuxen dotter och ett barnbarn, dottern känns som om hon vore lite även min dotter och så kusinen som dök upp med sitt barn som jag aldrig har sett. Även hon är lite som en dotter i mitt hjärta, blir så glad av att se dem båda må bra.
Tänk att jag glömde ta upp kameran, den låg där i min ficka bortglömd hela tiden, tog några motljusbilder som inte blev bra så där i sista stund. Jag blir aldrig någon fotograf att tala om …
Nu är maken ute med Watson här sitter jag, kroppen är helt slut och skakig, men jag känner mig så där uppskruvad som man kan göra när man kommer hem efter en fest, så än kommer jag inte att lägga mig i soffan på en stund. Vi funderade på vad vi ska äta till middag …. vi åt ju smörgåstårtan vid två tiden, så något mer måste vi äta idag. Vi kom på att vi har landgångsbröd i frysen, kvar efter min fest. Så nu ska vi göra en landgång med rostbiff/torkad lök/brieost/ägg/kräftstjärtar och så majonäs så klart. Tror nog vi överlever kvällen …
Ligger i soffan och tittar på min make som blir mer och mer gul för varje timme, överdriver lite, men nog är han gul så det räcker och blir över. Sa till honom att han nog inte ska träffa några nya människor på jobbet imorgon.
Ser man ut som gula faran får man nog hålla sig med ”känt” folk. Han har inte haft ont sedan han fick sina nya suppar och tabletter och tror nu att han ska vara smärtfri till sin operation, när det nu blir av. Han har varit trött både igår och idag vilket inte är så vanligt, för att vara han.
Vi vilar och vilar, som två vrak i varsin soffa.
Jag fick ett lyckorus idag när sonen ringde och frågade försynt om vi var lediga fredag eller lördag som kommer? Ja, tror jag väl sa jag, som snabbt tänkte att nu blir vi kanske bjudna hem till dem på middag, men det hela var ännu bättre. Vi ska vara barnvakt till den lille grodprinsen, åhhh sån lycka!
Klart att vi tar honom de timmar de går på restaurang och firar sin ettårsdag. När jag stolt som jag vet inte vad, jag ringde dottern och sa ”att hon kunde komma då hon också, om hon är hemma,” då avbröt hon mig med att säga ”att vi, maken och jag har bröllopsdag den 4 februari.” Ops tack för tipset sa jag, som hade glömt det och maken med, vi är lika på den punkten. Hela 31 år som gifta, undrar hur det är med skaldjur för magen när man har gallproblem? Måste jag kolla upp för firar vi så vill vi ha mycket skaldjur.
Men vilken fest det blir nästan helg för oss, tänk att vi får förtroendet att passa grabben, det ska bli så njutbart, han kan få ligga på mig så länge han är här om han gillar det. Jag ska viska alla kärleksord jag kan i hans lilla öra och lägga till en liten saga om hur välkommen han är i mitt liv. Jag vill vara hans tant Brun, tant Blå, tant Grön och allt annat en farmor har att erbjuda.
Tänk så mycket drömmar man har när man själv får sina barn och tänk att man blir likadan när man får barnbarn. Skallen går i reafart med alla kreativa saker som jag och lille prinsen ska roa oss med när han blir större och jag friskare.
Fick besök igår av den lilla mjuka varelsen som är mitt barnbarn. Nu sjunger mitt hjärta mest hela tiden. När jag satt där med min man, ungarna och min bästa vän, så blev jag så rörd över livet det lilla. Han växer så det knakar, sover, äter och tittar en stund på oss, för att sen somna om. Det var första gången jag har haft tid att smeka och verkligen titta på honom i lugn och ro, pussa honom på den mjuka kinden och nosa på honom, han luktar så gott.
Sonen han matar och rapar och donar med den lille, som om han aldrig har gjort annat. Jag är stolt över honom och tänker att det man får som liten själv, är det man har att ge sitt eget barn. Så omsorgen om den lilla oroar mig inte ett dugg, när det gäller min sons kärlek och omsorg.
Idag ska jag gå ner till fotvården och bli ompysslad, det ser jag fram emot. Annars ser det ut som vanligt ute, grått och jag har tröttnat på den färger nu. Jo, jag bytte gardin igår igen för Barbro som hälsade på försökte förstora upp den smala spalten tyckte det var mycket som var tomt på höger sida och så var det ju. Jag önskar wp kunde sätta in lite nya teman, de är så tråkiga, många rent av fula.
Väcktes av telefonen och hörde en välbekant röst som sa att hon hade börjat skriva till mig, men kom på att det blev bättre om hon ringde.
Jag masade mig upp och ringde upp när jag hade vaknat till, sen pratade vi nästan hela förmiddagen. En vän Marie-Louise som jag har haft mycket att göra med sedan våra döttrar föddes för över 30 år. Vi har alltid pratat familj, vår egen utveckling, sorger och glädje, försökt hjälpa varandra från tid till annan.
Jag kände hur något lättade under vårt samtal och det var så härligt att få prata och bli förstådd. Tog Watson på en liten tur och när jag kom hem hittade jag ett kärleksbrev i posten från min mamma. Jag överdriver inte om jag säger att det var de vackraste ord jag någonsin fått från min mamma. OM jag grät, det finns så mycket kärlek omkring mig, om jag bara blev av med det här gråtande täcket som har lagt sig över hela mig.
Det här att vara mamma går ju aldrig över, oron finns där när det händer saker och man kan som mamma känna sig så maktlös, när ens barn råkar illa ut. Jag förstår min mamma och jag känner mig så eländig över att jag inte kan vara en kraft att räkna med i hennes liv. Att jag mest ger henne oro och tårar på hennes hösts dagar. Hon har bara mig kvar, min syster dog ju så hastigt och tidigt till vår stora sorg. Jag har lovat min mamma att jag ska överleva henne och det oroar mig så enormt att jag kanske inte kan hålla det jag löftet. Inte vet jag?
Mamma är ju alltid mamma och henne längtar man alltid efter när man blir liten och svag, ringer hon så gråter jag, just nu. Jag gör som mina barn faller tillbaka till mamma när jag går i bitar. Det är inte lätt att vara mamma alla stunder, men det finns ju mängder av tillfällen när hjärtat sväller av stolthet och glädje över barnen och deras liv. Har man en gång fått barn kan man aldrig tänka sig ett liv utan dem. Deras växande och alla olika perioder de ska igenom är obetalbara i minnet och känslan av att få vara med.
Ibland tror jag att jag helt enkelt har hållit mig ifrån så mycket gråtande som det bara går och när så skalet spricker, så kommer det så mycket att jag nästan baxnar. Tror allt hinner ikapp mig, all rädsla och ångest över allt som väntar eller inte väntar.
Det är befriande att gråta till en viss del, men det är samtidigt så jobbigt. Gråt kan ju vara så olika, en stillsam tår som långsamt banar väg ner för kinden och kittlas, kan till och med vara lite klädsamt med tårfyllda ögon vid rätt tillfälle. Men gråten jag tänker på är mer flödande och förskönar då inte min nuna som bara blir mosig och ful. Gråten som klämmer ut det mesta av orken som överväldigar och bara väller fram. Det är hälsosamt att gråta rent fysiskt och psykiskt har jag läst någonstans, men det är jobbigt att vara så på gränsen hela tiden. Vad tycker du när du känner att du inte riktigt kan hålla kontrollen på dig utan faller i gråt, när du pratar med folk? Alla har väl det så någon gång i livet, vad man än är utbildad för att hantera så finns det väl gränser för oss alla eller hur?
Ja, helt krasst så sitter jag där nu mitt i det sköra och vet inte när jag ska lugna ner mig. Kan ju säga att något i mitt liv hände som påverkade mig så starkt att detta slog ut mitt lilla pluttförsvar. Men jag kämpar på, rätt vad det är torkar väl tårarna och balansen infinner sig.
Just idag är jag trött, alla känslor inför förlossning och barnbarn tar ut sin rätt. Det här att det sjunger i hjärtat, kan jag tala om är sant, en sån där jublande sång med religiösa förtecken. För att inte tala om den nesliga rördheten om det nu finns ett sånt ord, låter lite konstigt. Fick skärpa mig rejält igår, för att inte falla i stor gråt när jag såg bebisen och mamman ligga där.
Man kommer farande som en vårvind med massor av kläder och kalla händer och vill bara kasta sig fram och klappa, krama, men så står jag där och tårarna stockar sig och orden liksom bara simmar iväg ut genom dörren och vi, mamman och jag ser varandra i de tårfyllda ögonen och känner en sån där obeskrivlig närhet.
Jag vet vad hon har gått igenom och hon vet nu att jag vet, kvinnonärhet och jag älskade henne stort i denna stund och det känner hon.
Att det är omvälvande att få barn vet vi som har gjort vårt, men att det verkligen var så här stort att få barnbarn, har jag inte fattat förrän nu. Vännerna har ju varit så där mormor/farmor terrorister som hela tiden framhäver sina fantastiska barnbarn, som man hela tiden ska se foton på och höra på oändliga helt enastående berättelser om. Nu ska jag tillhöra den där enögda farmors skaran, som tar varje tillfälle i akt för att visa upp mitt, just mitt barnbarn, som är så mycket mer än andras barnbarn 🙂
Imorgon börjar livets vardag igen, maken ska börja jobba och det är dubbel. På ett vis ska det bli skönt att få ordning på sig själv, komma upp, gå ut med hunden och äta sin lunch normal tid. Sen ser jag fram emot lite ensamhet, jag gillar sånt och det kan man ju göra när den är självvald. Faktum är att jag får mer gjort när jag är ensam hemma, så har det alltid varit. Men samtidigt så har maken varit ett sånt stöd med allt här hemma under sin ledighet att jag inte vet om jag vill att han åker iväg och lämnar mig med allt här hemma.
Har nu fått en tid till gastroskopin, tvi vale den 23 januari, men jag har insett att jag nog har magkatarren som man får av njursvikten och behöver nog lite starkare doningar för att få ordning på det hela. (Det var magsår.) Tänk att jag som har varit en stor kaffekonsument har slutat helt med kaffe. Räcker med att jag känner lukten så mår jag illa. Har prövat en koffeinfri kaffeampull, ni vet jag har ju en espressomaskin som man stoppar ampuller med en dos kaffe i och det finns koffeinfritt. Igår drack jag en sån med mjölk det var första sedan julafton om jag inte minns fel och den gick ner. Det blir så konstigt när man är van att dricka kaffe, framförallt på kvällarna, det saknas något hela tiden när man inte får sitt kaffe. Jag dricker te och välling, men samma sak är det inte.
Ännu en dag när jag tittar ut genom regnblöta fönster. Jag har inte gjort så mycket för luften har gått ur mig, som om jag vore uppblåsbar av något slag. Får ju vara glad att jag inte är anställd som gummimadrass för då vore det kört.
Den här urinvägsinfektionen tog ordentligt på kroppen och jag är svaaag, knäsvag och yr i bollen. Går väldigt långsamt och hejdar mig mitt i stegen då jag direkt känner att mitt vanliga skutta upp och iväg tempo inte alls passar min kropp längre. Får en försmak av att vara väldigt gammal och orkeslös, ostadig och skulle nog ha en rullator att hänga på. Men äh, jag överdriver lite, men bara lite.
Tänker att det är tur att jag har fixat alla julklappar för jag ska då inte gå ut i några affärer, känns som om jag aldrig kommer att kunna gå ut mer, men det kommer att bli lite bättre om några dagar. På onsdag måste jag knäa iväg till dotterns första julbord och jag ser verkligen fram emot det. De tittade in ikväll dottern och sonen som hade fästmön med sig och magen är runt och go. Lille Tim ligger där på tillväxt, det är som om jag nu först har tagit in det här med farmors skapet eller vad man ska säga.
Jag har väldigt svårt med det här att inte vara frisk och pigg nu när första barnbarnet kommer. Jag vill så mycket, vill finnas till om jag behövs, att sitta här som en klofs och bara orka ta sig från rum till rum ger mig krupp. Dottern säger med skärpa i rösten att ”vi är fler i familjen som kan hjälpa till om det behövs”. Klart jag vet och fattar, men jag är ju bara sån att jag vill… jag vill, vill, vill själv. Varför får man en sån karaktär att man ter sig som en trotsig 4-åring eller så?
Min vilja hänger i grantoppen sa alltid min pappa och det förstod jag hemma att jag inte hade ett dugg att säga till om, så jag antar att jag har sparat mig för att använda viljan till andra saker i livet än att trotsa föräldrarna. Men inte trodde jag att själva livet, det kroppsliga livet skulle sätta sig emot på detta vis? Nu hänger min vilja i grantoppen …
Igår tittade jag mig omkring här hemma och sa till mannen att ”nog syns det att jag inte gör något här hemma längre”. Jo, till och med han såg det sa han och det var faktiskt rätt skönt att höra, fast han verkligen sliter och försöker fixa det mesta. Det var nog jag som ordnade det där extra myset, pysslade lite med allt, inte märktes det, men spelade roll.
Jag är väldigt stolt över min man och kär, jag brukar smygtitta på honom när han tittar på TV och tycker han är det snyggaste som finns. Jo, han är snygg inte bara i mina ögon ha ha, har haft väninnor som åkt hiss med honom och blivit knäsvaga 🙂 Får man tolka fritt.
Över 30 års äktenskap har ju inte bara yta att bjuda på utan det måste finnas annat som limmar och håller ihop. Så vi har kämpat genom åren, när ungarna var små gick det i ett och vi hann ju inte med att se varandra och höll nästan på att gå ifrån varandra. Var tvungna att stanna upp och kliva ifrån ett tag för att sen kunna gå ihop igen. Vi köpte nya vigselringar och satte nytt datum i dem bara för att markera en ny början. Det var då vi verkligen började se varandra.
Förhållanden är nog den bästa skolan vi får här i livet, alla typer av förhållande är ju en spegling där vi får se oss själva om vi tittar noga. Om vi vågar titta vill säga. När jag var frisk och hade ork och mer balans i psyket så tänkte jag ofta på vad det var som fick mig att gå i gång när jag blev arg. Vilka utanför familjen gick jag igång på? Vad var det i den personen som fick mig att reagera så? Jag har alltid snokat i mig själv (och andra) och undrat och förundrats över allas vår rikedom på känslor och tankar. Det finns så mycket spännande saker att lära om hur vi fungerar, jag läser rätt mycket böcker, men just nu är jag som en teflonpanna .. allt bara rinner av mig, inte ett dugg jag läser fastnar. Irriterande men så sant just nu, allt för den delen som man tänker och skriver är ju bara just nu, precis här i denna stund. Det är väl det som är så fint med oss tvåbenta att vi kan ändra oss och lära mer hela tiden.
Efter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.
Ännu en dag när jag tittar ut genom regnblöta fönster. Jag har inte gjort så mycket för luften har gått ur mig, som om jag vore uppblåsbar av något slag. Får ju vara glad att jag inte är anställd som gummimadrass för då vore det kört.
…
Livsglimtar 
