VÄRLDENS BÄSTA JULKLAPP
BLI MEDLEM I
PG 90 05 57-0
Årsavgift 190 kronor som hittat!!!
Etikett: kärlek
Yes, jag lever!
Sitter här och njuter av nåden att få träffa en själ, helt ny men ändå så välbekant. Lyckan att få spegla sig själv i en själsfrände har varit helt enormt, jag är glad uppslupen och känner igen mig själv. Energin flödar och jag kan nog heala en hel värld just nu.
Så mycket jag har fått höra från hennes resor och möten med annorlunda miljöer. Jag kommer aldrig släppa hennes framsträckta hand, så underbart att få till sig när man själv är som ett utskitet äpple.
Det är ju inte så att jag saknar ord utan mer att jag saknar de rätta orden, det var så länge sedan jag hade ett möte på den här ”nivån” ett möte som berör något som alltid har funnits där, men varit orört många många år.
Lyssnar med hela själen på en CD där The Real Group sjunger för mig, bara för mig. Det var säkert ett år sedan jag lyssnade på min favoritgrupp … Det händer saker med en när man får dessa själsliga möten. Jag fick så mycket kraft idag av henne, jag känner hur jag svamlar här och nu, det är för att jag fortfarande är så exalterad.
En själ så snuddande lätt mot mig med skrattet och glädjen i det djupa seendet. Så befriande så uppfriskande, möten att se fram emot, resor att göra tillsammans, tankar att dela en hel värld att utforska.
Just nu just idag lever jag starkt med all min energi….
Om tappad lust och glädje
Om ni undrar vad jag har för mig så ser ni det på bilden, oftast tar jag mig en lur och sen hasar jag runt lite mellan kastrullerna och tv-soffan. Har blivit sämre mer påtagligt och blir lite orolig att jag inte ska orka eller klara mig fram tills undersökningen av min vän är klar. Det är ju inte så att jag kommer att dö, utan det jag vill undvika är ju att behöva operera in en slang i magen och börja med dialys tills jag får en ny njure.
Tänker alldeles för mycket på om inte vännen är frisk nog att få ge mig sin njure, det är inte mer än 7% av vår befolkning som har A- blodgrupp (6% i hela världen) och sannolikheten att jag då skulle ha turen att få en nekronjure (från en avliden) är väl minimal. Tänker på vad det innebär med dialys och undrar hur livet blir?
På tal om att tänka så märker jag så tydligt att tankeverksamheten påverkas av det här tillståndet. Inte nog med att jag inte orkar skriva alla gånger, när jag väl gör det så får jag anstränga mig och jag stavar oftare fel och får inte ihop meningarna som jag är van vid.
Lusten .. jag undrar så var den har gömt sig, det finns mest lust till att sova och vara ifred. Jag har ju hela tiden vetat att man kommer att bli sjukt trött och få en massa hopplösa symptom från kroppen. Men det är tungt kan jag lugnt säga, inte alls som jag har föreställt mig det hela.
Idag fick vi en inbjudan om ett 50 års kalas med allt som hör till i en festvåning i stan i januari. Det var som en tung sten sjönk i mitt bröst, för jag vet redan nu att det bara inte går. Bara det här att klä upp sig, föna håret, måla sig .. där tog det stopp, jag blir helt slut bara av att tänka på det hela.
Sen ska man ta sig dit, sitta vid ett bord och ha bordsgranne som förväntar sig att jag ska prata under middagen. Jag orkar inte med så där mycket på en gång. Har en inbjudan till ”Skyttens” 55-års kalas den 20:de och dit ska jag ta mig, över gatan, hissen upp och in till gamla goa vänner som vet hur det är. Ingen som kommer hissa några ögonbryn när jag behöver gå hem tidigt.
Man tappar mycket av allt det där självklara när man blir sjuk, man måste hela tiden gardera sig. Ett tag går det att gå över sina gränser, men det kom en dag när jag kände att nu går det inte att tänja så mycket mer på vissa företeelser. Envis som jag är så gör jag fortfarande en hel del som jag väl i ärlighetens namn borde låta bli. Men vad gör man med en envis oxe som vill så mycket? Jag har ju snart lagt av med det mesta, så vad ska man ta av till slut? Kommer jag att sova mest hela tiden till slut, hur långt kommer det att få gå?
På söndag kommer mamma över med en julkrans hon har gjort till oss som vi kan hänga på dörren, även sonen ska få en, dottern har redan handlat sin. Då tänker jag genast säga till ungarna med respektive över på en kaffe, ska baka en god kaka imorgon. Jag vill ju träffa min familj fast det är jobbigt och tänker att jag slår ihop så många som möjligt så är det gjort för ett tag. Låter kanske inte snällt, men det är bara för att jag ska orka och samtidigt känna mig lite nöjd med mig själv. Att även jag bjuder till …
Egentligen är det det här jag inte gillar med mig själv just nu och mitt bloggande. Jag tycker att jag bara gnäller och tjatar om min kropp om och om igen. Känslan av att jag borde sluta skriva och dra något gammalt över skallen tills jag är frisk igen. Men så tänker jag att bloggen är ju min och den skulle ju handla om den här förbaskade resan mot en ny njure. Men jag trodde inte att jag skulle bli så dränerad både fysiskt, mentalt och själsligt. Men blir helt enkelt kort i roten av att ha njursvikt.
Nu ska jag avsluta med glädjen över att Kevin i idol gick vidare till final. Han har hela hösten givit mig så enormt mycket kraft i sin naturliga glädje, man är inte van vid att se sån glädje i vårt land. Kevin är en stor själ, ödmjuk med en fantastisk röst och utstrålning. Jag är övertygad om att han kommer vinna idol.
En bild till och tankar om livet
Här kommer bilden från min balkong om man ser åt höger sida, höghusen man skymtar bakom silon är Hötorgets höghus. Längre till vänster ligger Värtahamnen där Finlandsbåtarna lägger till, jag ser en bra bit till bortom denna bild. Här kan vara rätt mycket båtar året om, men mest fullt är det på somrarna när de stora fartygen kommer in och turisterna väller in i stan för att göra av med pengar. Stora båtar är det som kommer och jag blir lite hög när de lägger till sida vid sida.
När de åker så står ofta folk och vinkar till mig, när de ser att jag står där med min kikare. En gång så kikade jag på en av de största båtarna när den var på väg ut och plötsligt ser jag hur en dam kikar tillbaka på mig. Vi vinkade hysteriskt till varandra med den ena lediga handen och den andra höll i kikaren. Så vi skrattade det var härligt…
Om jag sitter en lugn sommardag kan jag faktiskt höra vågorna skvalpa mot land efter de större båtarna. Sen är det alla sjöfåglar som svevar här upp utanför min balkong, de sneglar liksom på mig i farten och jag njuter av att vara så nära dem. Man tänker lite föraktfullt om måsar, antingen är de Stockholmare och skränar, de finns ju så många att de inte ligger så högt på listan över spännande fåglar. Men jag tycker de är otroligt vackra, för att inte tala om hur stora de faktiskt är när de kommer glidande jäms med min balkong.
Idag är det måndag som jag brukar tycka om, själva måndagen när man kommer igång igen med ”normalt” liv. Men idag är vädret grått, min kropp är gnällig och fibromyalgin pockar på uppmärksamhet och vore det ”bara” det som var dagens melodi, så skulle jag inte klaga så mycket, men kroppen är som en vattenstinn svamp idag. Benen är stumma och jag känner mig så jäkla trött på njursvikten. Den här vätskan som samlas i kroppen är ju ett tydligt tecken på att man har fel på njurarna. Jag tar tre stycken vattendrivande tabletter varje dag och ibland verkar det inte pressa ut allt. Undrar hur jag skulle se ut och väga om jag inte hade tabletterna?
Nu ska jag tala om en hemlighet för er… jag är förälskad i två andra män. Den första är Caesar Milan ni vet hundviskaren. När jag växte upp så hade jag aldrig idoler på det viset som så många unga har, jag gillade en del så klart, men det var aldrig så där att jag satt och drömde och längtade efter kändisar. Men nu i min bästa medelålder har jag drabbats av värsta plågan. Jag bara måste se Caesar när han tar han om hundägarna, för det är ju det som jag är kär i, hans människokunskap och hur han vägleder vilsna själar till att bli bättre hundägare. Honom skulle jag verkligen vilja träffa, jag är kär.
Som om inte det räckte så har jag hel snöat in på Brolle…men vilken röst, vilken kille… man kan inte annat än bli kär. Den grabben är stooor..inte både röstmässigt utan även själsligt tror jag om han nu bara klarar av kändislivet utan att falla i kokaindrömmar eller annat skit för att som de tror överleva livet, eller leva det på ett bättre vis. Knarkdrömmar är ju inga drömmar det är ju bara skit rent ut sagt, leva ska man här och nu med en vaket sinne, njuta och ta del.
Mannen ringde precis från bilen, han var på väg för att träffa husläkaren… så skönt att han blir utredd med sin galla.
Tankar om ett systerskap
Jag har funderat en del på vänskap, systerskap och bläddrat i en liten bok som heter Vänner emellan, den lilla boken hittade jag i min systers bokhylla när vi samlade ihop resterna av hennes liv. På första sidan i boken har min syster skrivit ”Till mig själv -98” och jag blir rörd av de små orden från henne.
Tänker att 1998 när hon skrev de orden fanns hon i livet och vi hade ännu inte kommit fram till hur vår relation skulle se ut framöver. Min lillasyster, två år yngre än mig som jag genom åren hade så svårt att komma nära och förstå. Vi valde så olika vägar att hantera livet på. Jag storasyster av födsel och ohejdad vana var nog rätt hård mot henne på en hel del saker. De där rollerna man så tidigt får ta till sig i sin uppväxt har en förmåga att sitta gjutna resten av livet. Mamman och pappan som omedvetet skapade distans mellan syskonen i sitt val att inte uppfatta det spel som sattes igång mellan oss, säkert före vi ens kunde prata.
Jag kände aldrig att jag blev bekräftad som barn, det gällde att vara smidig och till lags för att få bli godkänd. Jag hamnade rätt tidigt i vara duktig rollen på många vis och nu talar jag inte om att sätta på potatisen i tid till middagen, vilket jag för det mesta missade och då blev ansedd som opålitlig. Jag läste och läste och tiden fanns inte, så att koka potatis i tid var svårt för mig. Min syster däremot hon kunde koka potatis hon…
Men syrran tog bohemrollen och gjorde som hon ville, det var för mycket av det mesta under uppväxten och alkoholen hjälpte väl inte till kan jag tänka. Jag var äldst så jag tuktades ordentligt och skulle sköta mig. Ute var jag och dansade sent och mamma satt och var orolig hemma, men jag var pålitlig.. drack inte och kom hem på nätterna.
Ständigt mån om att vara skötsam mitt i mitt eget personliga tonårsuppror. Jag förstod aldrig varför mamma alltid höll min syster bakom ryggen. Själv fick jag minsann veta att jag levde om jag inte skötte mig, men syrran hon kunde tänja på gränserna hon utan att något negativt verkade sätta stopp för hennes framfart. Det var alltid så synd om henne för hon kunde inte prata för sig, det var ju skillnad mot mig så klart. Jag blev arg, skrek och gapade och syrran låste in sig på toa, kvar stod jag och vrålade att hon skulle komma ut. Men det gjorde hon aldrig…
På något konstigt vis så blev hon liksom kvar på muggen resten av sitt liv…hon behövde aldrig stå till svars för något. Reaktioner kom ju så klart, men det var när vi skulle ha det trevlig och lite myspys, vilket för min syster innebar en ordentig dos alkohol. Då släppte hon lös odjuret i sig och blev galen av ilska på mig. Tänk så mycket uppdämt skit hon sparat på när hon suttit där surande och instängd på muggen alla år.
Tänk om min mamma tidigt hade hjälpt min syster att komma ut ifrån muggen? Så mycket som kunde blivit annorlunda för oss alla. Men det är ju inte alltid vi mammor varken ser eller förstår vad som händer omkring oss med livet. Hon var väl som alla andra, men mammors val sätter djupa spår i det växande släktet när de försöker visa vägen.
Vi söker väl alla det optimala här i livet och vad kan det vara? Kärleken, samvaron med andra, känslan av att ha ett egenvärde, vänskapen, syskonskapet, äktenskapet.. hela tiden är det i gemenskap med andra, man ska vara optimalt lycklig. Det finns ju familjer jag har mött där jag tänker att åhh, om vi hade varit en sån familj eller två systrar som nästan sitter ihop, det vore väl optimalt ha att det så. Eller den där mannen och kvinnan som bor flott reser och verkar leva så otroligt bra i sin symbios med varandra, de tu skola bli ett. Längtan efter det optimala…lyckan.
Men de flestas liv ser inte ut så där och vi sneglar nog alla på andra och tror att de är så lyckliga på just det viset där jag själv tycker att jag har en saknad av något. Tror inte alls att vi ens är medvetna om vad vi saknar bara att vi gör det.
Systern min och jag fick vår försoning några år innan hon dog, jag gav mig fan på att inte backa utan tog tag i oss och fick med mig syrran i en sällsam tango, där jag själv förde till att börja med, men sen fick lära mig att vänta in tills hon tog över och vi gemensamt kunde avsluta något som var livsviktigt för vår relation i detta liv. Bekräftelsen på vår ny gamla relation fick vi när jag sa till henne ”att jag följer dig hela vägen”.
Jag höll hennes hand in i det sista och jag har aldrig i hela mitt liv varit så nära en annan människa. Det var som om våra själar smälte samman, jag har aldrig i hela mitt liv stått så stadigt på jorden. Fått så mycket kraft i min självklara roll, en roll som jag verkar ha tränat för i hela mitt liv. Försoningen med en syster, ett helt liv tog den och jag saknar henne så…. 
Det där med kärlek
Jag satte mig här för att läsa lite bloggar, då smekte någon mig på bakhuvudet, en fjäderlätt beröring som fick allt hår på armarna att resa sig. Jag blev så rörd och önskade välkommen till vem det nu än var…
Det var så länge sedan jag fick en sån påhälsning och jag känner mig tacksam för de upplevelser jag har fått genom åren och de jag har att se fram emot. Med åren så har ju en del nära och kära gått över till andra sidan och jag märker att med ålder och sjukdom, så dras mina tankar allt mer till de jag saknar.
Konstigt det där med kärlek, när en person dör då först vet man om de har sin plats i ens hjärta. Man kan ju tycka om personer på så olika vis och visst har alla man gillar sin plats i mitt hjärta, det finns gott om utrymme där. Men några speciella har liksom etsat sig in i mitt kärleksminne och det är de personerna jag oftast tänker på när jag saknar.
Jag tänker ofta på det som var… familjen jag växte upp i som inte finns på det viset längre. Alla relationer jag har haft genom livet, människor som har passerat förbi och givit mig kraft och kärlek. Eller en smocka nog så viktig för min utveckling…
Allt som var som jag bär med mig i famnen, hjärtat är fullt av minnen och stunder som vore de konserverade för all min tid i livet.
Jag ser bilder av mig själv som barn i en stor skola med slitna stentrappor, jag minns hur utlämnad jag kände mig, så rädd jag var och världen de vuxnas värld var något jag inte ens kunde kika in i. Man knackade på lärarrummets dörr och väntade på en vuxens vänlighet som aldrig kom.
Jag minns min mormors trygga famn, stora tuttar och bastanta kropp där ett barn fick mycket plats. Minns hur vi satt på en filt med kaffekorgen, mormor hon virkade varv på varv, jag satt där och lekte med hennes garn. Minns hennes hattar och det röda läppstiftet på hyllan framför spegeln i hallen, det enda synliga av fåfänga i hennes liv.
Minnen kan staplas på varandra bli sida upp och ner och ändå skulle jag aldrig kunna fånga alla mina upplevelser av mänsklig kärlek, alla korta sekunder av total kunskap om att jag har ett liv att leva.
Livsglimtar 