Blandade tankar

1929742okixynpmfs Igår började maken spackla lite på balkongen, vi har köpt färg till den grå betongen, Stockholmsvitt. Konstigt med den färgen, jag dras alltid till den.

Vi var också över till sonens katt för att ge honom sällskap en stund och nytt i mat och vattenskålarna. Så långbent den rödtabbade katten är, smal ser inte alls ut som en svensk bondkatt. Otroligt vackra ögon helt gula, som bärnsten.

Maken bjöd på en god middag med stekt fisk, räksås och sallad. Sen började vi titta på Robinson och gjorde en nästan helt genomför nedsläckning av ljuset. Vi kunde inte sluta titta på Robinson, men alla lampor släcktes och vi tände lite ljus. Till min stora besvikelse så var det dimma ute så att jag inte såg stan, ville se om det var mer nersläckt än vanligt. Men i vårt område var det helt klart en del som satt med stearinljus. En halv miljon hade släckt stod det i DN imorse.

Imorse för den delen blev det väldigt sent med sommartiden. Maken gick ett varv igår och ställde om klockorna och jag sov nog redan,  jag vaknade sååå sent och tänkte att gud nu har jag sovit halva dagen. Så denna dag kommer att gå i raketfart, vi ska hinna ner till dottern som bjuder på kaffe och tårta på eftermiddagen. De hade en middagsbjudning igår och nu vill hon ha hjälp att äta upp de kalorier som blev kvar.

Jag har en irriterande huvudvärk idag, tror att det är fibromyalgi huvudvärk, den som kommer vid väderomslag. Jag är för den delen väldigt svag i kroppen mest hela tiden, blir yr om jag vänder mig för fort eller reser mig för snabbt upp. Det går inte att överanstränga sig för mycket för då blir jag jättedålig, det mesta av det jag tänker ta tag i blir liggande.

Jag har alltid lagat trasiga handdukshängare och små skavanker i våra kläder. När jag nu drar på mig ett tunt underställ så har det blivit ett hål mellan resåren och själva byxkanten. Jag suckar och tänker att nej, det får allt vara, orkar inte riktigt med sånt där som var så självklart förr.

Förstår hur det är att bli gammal och inte orka eller se ordentligt, allt chanserar och hemtjänst bryr sig inte ett skvatt om sånt som är viktigt i ett hem för trivseln. Vem syr i trasiga hankar i handdukar när man inte ser? Vem torkar listerna runt rummen? Dammar av tavelkanterna? Stryker och fixar det där som alla friska göra utan att tänka på det? Visst kan man leva med lite damm i hörnen, men med tiden blir det rätt tråkigt med allt som inte är som det ska.

Minns när jag själv som ung jobbade extra inom hemtjänst när de fortfarande gjorde rätt för sitt namn. En tant jag gick till skötte om sin sjuka äldre man i hemmet, som var en stor villa. I källaren stod ett stort kar, där låg de nerkissade lakanen i blöt tills jag kom … sånt skulle väl aldrig hemtjänst gör ett dugg åt. Nu tycker jag väl inte att det är riktigt klokt att man fick göra sånt, men alla hade inte tvättmaskiner förr.

Mina tanter och farbröder planerade jag tillsammans med vad vi skulle göra nästa gång jag kom. Oftast var det två gånger i veckan jag var där och då städade vi en dag och det gällde att vara snabb. De behövde hjälp med bad och tvätt av hår, lägga håret på damerna och så självklart lagade jag frukost eller lunch beroende på vilken tid jag var där. Handla och laga mat var självklara saker likaså att vi drack kaffe tillsammans. Vi hann med både det sociala och det andra mindre roliga.

Nej, nu måste jag ta mig upp … den här dagen blir konstig när det gäller tiden.

Gomorron alla goa

Alla behöver vi en ängel i vårt liv då och då..

Det finns ju väldigt mycket glittrigt som man kan sätta in och jag tycker ofta att de är rätt osmakliga, för pråliga, men har ändå med tiden börjat gilla vissa saker som jag förr aldrig skulle drömma om att sätta in i min blogg eller ha själv. Färger, glitter och ja, glädje finns i mycket av de här barnsliga symbolerna och jag har tagit till mig dem, kanske på tiden att jag blir lite mer barnslig.

Jag kan inte nog sjunga cortisonets lov, plötsligt igår inte långt efter att jag hade tagit min första dos började jag känna igen min kropp igen. Men det är ju inte klokt att jag blir så risig av rassliga lungor, och tänkt att jag har så svårt hela tiden att inse att det är det som är på gång igen. Inte förren jag börjar hosta, inser jag vad det handlar om.

Denna gång har jag tagit ett preparat som löser upp slem en gång om dagen och det är nog det som lurade mig lite. Utan den där produkten hade jag nog beckat igen snabbare och insett vad det var, förloppet blev nu lite lugnare och på ett annat vis. Nackdelen är väl att jag nu kommer att spara vatten i kroppen igen och gå upp i vikt… aldrig kan man få vara glad någon längre stund, men det skiter jag i bara jag kan röra mig utan att nästan svimma av.

Igår smög jag långsamt till bussen och tog det väldigt lugnt hela tiden för att orka. Jag lämnade Watson på sitt spa och gick långsamt till busshållplatsen och åkte tre hållplatser som jag normalt brukar gå. Sen smög jag vidare ner till bibban och där var jag helt väck och fick rusa in på muggen och spy, konstigt det där att det kommer ur all ändar när jag blir så slut. Spy gör jag inte men jag är bra på att ulka har ju lite svårt för att spy sedan jag för en hel del år sedan fick dra ihop magmunnen som stod helt öppen. Men sen lugnade det ner sig och jag satt väldigt länge och bara var i en skön fåtölj. Glad ändå att jag hade tagit mig dit och fått lite gjort.

Men idag vaknade jag och känner energi i kroppen, jag har vattnat blommorna utan att storkna och jag ser nu fram emot dagens promenad med Watson, den kan nog bli lite längre och ikväll kan jag börja cykla lite igen på motionscykeln som blev stående som ett anklagande blängande metallmoster i allt för många dagar. Nej, jag ska nog hejda mig där kom jag på inte ha så brått nu.

Jag sneglar på författarkortleken och drar ett kort få se vad det blir för titel, sen skriver jag rakt av bara det som kommer in i skallen i 3 minuter, håll tillgodo.

De svarta molnen

Som vilken dag som helst började denna morgon med en stor mugg med kaffe som jag sakta klunkade i mig. Dagen var inte vilken som helst utan det var den dag jag skulle bevisa för mig pojkvän att jag minsann inte gick för hackor när det gällde. Vi samlades rätt tidigt utanför en djup sänka där andra redan stod och väntade på oss.

Jag var väldigt spänd, men samtidigt förbannad och tänkte att han ska minsann få se på annat. Vi delade upp oss i olika grupper och jag blev gruppledare för ett gäng tjejer med kikare på magen.

Vi gick alla åt olika håll för att inta våra platser, jag hade räknat ut att bästa stället för oss var en mindre ås som gav oss fri syn över nejden. Väl där så la vi oss och tog upp våra kikare. Stranden var helt tom, solen smekte ömt den vita mjuka sanden, några strandfåglar spatserade runt, tog sig ett morgondopp.

Det är då jag i min kikare långt bort, väldigt långt bort ser en homosapiens sprattlus, visst är det en som kommer där borta viskar jag till de andra. Han har alla karakteristiskt drag för en man, sprättande gång och uppdragen bröstkorg, man ser att han bröstar upp sig inför ett gäng honor som följer honom tätt i hälarna.

Nu ska jag äntligen få se detta praktfulla exempel på parningsdans… men som från ingenting så drar kolsvarta moln fram och gör dagen till natt. Min besvikelse var stor när jag såg sprattlus dra sig snabbt bort med sitt följe och jag suckade och sa till tjejerna att vi kan lika gärna gå hem.

Jag sitter här och smuttar på en näringsdryck och hoppas väl kunna äta lite mer i helgen. Vi ska åka och handla lite gott kött till fredagens middag. Sen ska vi ut på lampjakt igen, vardagsrumsbelysningen är för liten.

Sonen ringde så vi är kattvakter i helgen hemma hos honom, jag har köpt en liten råtta till Gubben och ser fram emot att få leka med honom och klappa lite han är så vacker, starkt rödrandig katt nog en av de vackraste jag har sett på nära håll. Ska försöka komma ihåg att ta med kameran och se om han fastnar på plåten eller om det bara blir ett rött streck.

Hem ljuva hem, vart tog du vägen?

bassepillow.gif Här ligger jag och försöker förstå vad det är som har hänt i mitt hem. En dag kom en röd galning till katt och flyttade in här hos oss. Jag ville hälsa och hoppa och skälla mest hela tiden, men matte fick spader på mig vilket jag inte alls fattar för katten fick ju till och med klänga på väggarna.

Nu har det gått så långt att jag till och med har pussat den där röda galningen på nosen flera gånger. Men det går inte att lite på katter… han trampar med bakbenen och tar sats för att skutta rakt på mig och jag blir både lite rädd och paff och skäller allt vad jag kan och gör mina hundutfall mot den röda faran, men inte hjälper det. Kattskrället är ju redan i nästa rum när jag sätter igång..

Matte och husse sitter mest och glor så här, bld_stress6.gifhusse sätter mig i koppel och vill verkligen att  katten och jag blir kompisar. När matte blir nervös och husse säger åt henne att ta det lugnt, då ryter matte att hennes oro har fått båda deras barn att överleva, så husse ska fan i mig inte komma och gläfsa när matte känner oro. Vad skulle matte säga till sonen om han kom hem och katten var ihjälbiten?

Ni hör vilka trevliga toner som ljuder här hemma sedan den där rödingen kom in och intog alla mina sovplatser, utan att jag kan göra ett dugg. Kan ni tänka er att jag inte ens får äta lite kattmat för matte…snåljåpen.

Mest blir jag sotis när matte går in där i arbetsrummet där röda faran boar. Jag ylar och låter som jag väl aldrig tidigare har gjort, men inte skulle jag erkänna att jag blir sotis inte.

Imorgon har jag hört att katten ska flytta hem till sig igen och då kommer stora lugnet att lägga sig här hemma. Matte kan ställa tillbaka alla blommor och annat som hon nu har flyttat för att katten inte ska äta upp dem eller slå ner dem. Ja, det dundrar och smäller hela tiden när katten tar fart och far som en dåre genom större delen av lägenheten. Matte oroar sig lite för alla möbler som katten klättrar i och tar avstamp och fart mot.

Vilddjuret har nu rivit matte av bara farten både här och där, mer vild än tam, klart att en och en annan klo fastnar i mattes rygg när han kloar sig upp efter arbetsstolens rygg.

Nu har jag varit ute i över en timme med husse så nu är jag mätt och belåten, tänker  bara lägga mig ner och hoppas att de stänger in mig i sovrummet så att jag får sova i lugn och ro.

Vill ju hjälpa till

 glitter.gifVaknar av att telefonen ringer när jag ligger och har det så skönt. Lyckas ta mig ur sängen och riva till mig luren, där hör jag en av njursystrarnas röst fråga om hon stör? Nej, det kan man ju inte säga när klockan är nästan 09.30 vilket mitt trötta öga noterar när jag sveper min blick bort mot väckarklockan.

Visst kan hon prata, jag lyssnar… var det njurdagen hon sa? Ja, ursäkta mig, men jag är nyvaken. Om jag vill komma den 13/3 och delta den kvällen, det ska visst vara föredrag och annat om njursjuka och jag ska vara där som just njursviktig för att jag kan prata för mig och kanske berätta hur det känns och hur man har det om någon undrar.

Jag tackade inte ja direkt för jag var så nyvaken och jag är fortfarande inte säker på att jag ska gå. Jag ska ju inte hålla tal avatar975_2.jpg så jag antar att jag tar mig dig och ställer upp med det lilla jag kan. Det är så många i personalen som ställer upp för att informera njursjuka och de anhöriga, de jobbar verkligen med olika teman, så det minsta man kan göra är väl att ta sig dig och hjälpa till.

Problemet är att jag ska vara kattvakt med början den dagen, ungarna ska åka till Rom och sonens katt ska vi ta hand om hemma hos honom. Vår hund och katten har ju bara träffats en gång, så vi kan inte ha Tyger här hemma vilket betyder att jag väl nästan får bo hos sonen de där dagarna. Man varken kan eller får lämna djur ensamma för länge, så är det bara.  katt-800.jpg

Igår upptäckte jag hur man tar bort uppladdade bilder härifrån wordpress… jag fick hålla på hur länge som helst och ta bort en bild i taget, hela 38 sidor fulla med bilder… jag var helt slut när jag var klar. Sen bytte min man router så nu går det undan och ännu har jag inte upptäckt något fel.

Sedan jag blev sjuk så har jag verkligen börjat förstå hur äldre personer har det, större delen av mitt liv har jag ju jobbat med äldre människor och stått där med en orolig äldre själ på väg till ett läkarbesök eller varför inte kalas hos släkten. Samma oro och svårighet att slappna av och bara njuta av det som kommer till en har de oftast haft. Nu som sjuk känner jag mig lika dan när kalas och ”uppdrag” noteras i min komihåg bok.

Jag vill ju gärna vara som förr och bara ta saker som de kommer, men det kan man ju glömma.