Med kräftor

på ingång med maken så snurrar tankarna på att smälla ihop en smulpaj med nektariner, lite rivet citronskal och saft till kaffet.

Aldrig är jag så nära mig själv som ensam här på landet, ibland när lyckokänslan liksom pockar på, bröstet sväller och andan nästan stannar, då vet jag att denna stund är ett koncentrat av mitt mest välmående jag.

Med asparnas darrande blad, björkarnas sus och enstaka fåglars kvitter är jag ett med naturen, mitt i, dock en betraktare. Min stund på jorden är ju mest bara just ett betraktande av naturen som i evigt kretslopp gör om och om.

Nu ska jag göra paj och ha en skön helg.