Ingen mindfulness för tummen

Blev inspirerad att köpa 24 pennor med olika färger och en bok med mönster att färglägga själv. Snopet blev det när min artrostumme inte klarade av färgläggandet,  det som skulle  bli mindfulness blev bara ”ro hit en Panodil, tumskrället värker så jag blir galen”. Borde jag väl ha räknat ut, jag som har svårt att skriva vissa dagar.

Idag har jag tänkt så många saker att jag nog inte kommer iväg på ett dugg. Välja mellan en tur till Ica eller bussen till Kupan eller några hållplatser till och kliva av i vårt Centrum. Att liksom skvalpa runt och inte komma sig för är nog det värsta jag vet. Vissa dagar avundas jag er friska som kliver upp och iväg varje dag utan en tanke på er kropp, som om den plötsligt skulle svika er. En frisk kropp är en tyst kropp, tänker man aldrig på när man är frisk.

Nu ska jag tvinga mig igång, orkar inte med mig själv när jag mår så här, då får jag ta fram min inre piska. Om jag nu inte tar mig iväg så blir det till att koka grytan jag pratade om igår och så bakar jag ett bananbröd då några bananer ser ut att inte locka någon att sätta tänderna i dem.

Inte mer sprit

Iväg kom jag till Kupan och köpte kakor gjorde jag, när det nu inte blev något baka av. Idag var det lugnt på kupan, jag slamrade mig in med kakor och en plånbok full med pengar ifall jag nu skulle hitta något att köpa. Ett gäng pocketböcker och en snygg gul bordslöpare som nu hänger på tork, 29 kr kostade kalaset, känner mig så nöjd. När jag satt där och fikade dök K upp, hon som jag upptäckte att jag hade mött i en busskur några år tidigare, hon som var redigt dragen den gången, men väldigt trevlig. Nu hade hon fått svar på röntgen och var redigt uppjagad, maken hade hon med sig, hon var ledig från Kupan idag. Allt som hon var rädd för kom på skam, ingen cancer, men läkaren ville ha ett samtal … levern mådde inte så bra. Nähä sa jag, nu får du ge fan i spriten. Jaa, sa K inte behöver jag dricka för att min familj har gjort det. Invärtes suckade jag över det sociala arvet som så tungt lägger sig över vissa socialgrupper generation efter generation.

På bussen hem ser jag ett bekant ansikte som jag inte har sett på ett par år, jag sitter där och blir så lycklig över att se min kära bekant och vacker är hon som en dag, jag som trodde att hon var död. När vi kommer av bussen är vi båda så glada över återseendet, vi lassar ur oss om artros, sjukgymnaster, käppar och hjälpmedel, tro sjutton det damen fyller 90 i sommar. Hon är en sk hundkompis, jag har mött så många underbara personer under alla kissturer med min hund. Det har pratats något förskräckligt, skrattats och varit en oförglömlig tid med alla mina hundvänner de 13 år Watson fanns.

Nu i min soffa igen med stickningen i näven, ni får alla ha det så gott.

Jag går på Kupan och hittar livsglädje i svallande kvinnokroppar

Idag stämde allt och iväg kom jag till Röda Korsets Kupan, i solskenet med vårkänslan och förhoppning om att hitta något.

En av kvinnorna hojtade så fort jag kom in, de satt ett gäng runt ett dukat kaffebord och där skulle jag efter en stunds botaniserande i ”affären” också sitta med kaffekopp och trevligt prat. En av kvinnorna, som jag faktiskt har pratat med för några år sedan i en busskur väntandes på försenad buss, då var hon bra dragen, men oemotståndligt  pratig och trevlig ändå.

Nu satt vi här igen och truten gick på oss båda, fick oss ett redigt gapflabb när vi kom in på svallande kvinnor och allt som hör till kroppens strävan mot jordens mitt. Inte lätt att vara kvinnokropp alla gånger.

Fyra barnböcker för 40 kr och en glad skit var jag som satt i busskuren på väg hem, inser att jag nog måste ta mig dit en gång i veckan. Nu ska jag rota fram hemstickade vantar och skänka nästa gång i pur glädje över att de finns. Det här med att umgås på detta vis, komma när jag vill, gå när jag vill utan att någon förväntar sig ett skvatt av mig, det blir nog finemang för mig.

Nu måste jag äta något och sen ska jag läsa alla mina nya barnböcker, så jag vet vilken som passar 6-åringen nästa gång vi ska läsa.

Hjärtats Kram på er Alla idag ❤

Kroppen hit och kroppen dit, nu tar jag min skalle under armen och går

Just nu när det börjar dra i benen mot att göra mig i ordning för att åka till Röda korsets Kupan så tänker jag tanken ”Vem jag var”. Själva resultatet av alla åren händelser som påverkat mig, förändrat, skrapat av, urholkat, täppt igen, förkalkat, ignorerat just mig, bara kroppen ska ha sitt. Det finns inget annat än kroppen som styr min dag, mina val och förkrymt har livet blivit, varje litet val av lägesförändring föregås av en personlig checklista.

Dagens yrsel, magen, herregud så den förstör för mig, kraften i benen, är den svagare än normalt? Detta kan jag fundera över en bra dag, en dålig dag funderar jag inte ett dugg, kan lika gärna lägga mig ner på en gång.

Det känns inte rättvist att ha blivit inte ens en blek kopia av sig själv utan en skugga av sig själv, ständigt detta sittande utanför sig själv och undra när kroppen ska gå in för landning, låta mig hitta tillbaka till mig själv, men bara för den stund kroppen tillåter. Jo, jag lever där mellan alla skuggperioder, tvingar mig iväg, för att sen lova mig själv att aldrig någonsin göra om det hela … påskmiddag med familjens tio personer, klart vi ska ha fast jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig ha något mer, det är bara så vidrigt med kroppen. Att ila runt där i familjen och bara önska att jag var död, ungarna, barnbarnen, mamma alla att ta hänsyn till. Lyfta barnbarn och vara livrädd att svimma med något litet hjärta i famnen, vad i hela friden ska jag göra med mig själv?

Jag är inte självmordsbenägen bara mer deprimerad än vanligt och så sjukligt trött på det hela, mina tankar spinner oavbrutet runt detta tema. Jag skrattar gott och ser högst levande ut, jag tvingar mig till utflykter, bakande, lagar mat, tvätta, bädda allt det där normala med den skillnad att gör jag A tex tvätta håret när jag duschar så orkar jag inte gå ner till affären samma dag. Det är så jag håller på, åker till affären med maken, kan klara att handla ibland helt normalt, men stå upp är sjukt jobbigt i kön till kassan tex. Eller så packar magen ihop av IBS och då finns det bara toan för mig och maken får fixa handlandet själv. Hela tiden denna kropp som lever ett eget liv utan att jag kan hantera det.

Vem jag var undrar jag i början och ett är säkert absolut inte den person jag är idag. Nää, nu skiter vi i det här tuggandet, jag ska leta upp dagen och göra den till min, här kommer jag Kupan.