Unga kvinnors ansvar att lära för livet

Idag känns det som om mitt skrivande pekfinger är mer likt en spikklubba än det smidiga hjälpmedel det normalt är i mitt skrivande. Gud så irriterad jag känner mig över att inte paddan tillåter en riktig fingersättning, klart det går att sätta upp fingrarna, men det är för trångt. Tänk så skönt det är med paddans möjlighet att kunna komma till med ord i livets alla varianter av sittande, liggande, hukande, stående osv. Men min stationära är himmelriket att skriva på med var finger på sin plats, då går det undan och pekfingret slipper få problem av att liksom gå in i väggen av all övertid.

Själv har jag gått in i semesterväggen av allt vilande i semestertider, får liksom inte ett dugg gjort. Varje år samma visa, maken han far omkring och är så nyttig att jag helt kommer av mig. Samma dag som han startar sin ledighet tar jag adjö för en månad. Visst jag diskar och donar med det vardagliga, men det är som om jag inte är med, som om jag sitter i en bubbla av ingenting.

En lång process gjorde mig till en betraktare av livet, mitt i men likväl utanför. Inte vill jag bli av med den del av mig själv som fanns där i mig och växte fram under de sjuka åren. Tänker ibland att den jag trodde mig vara genom fostran, uppväxt, den jag trodde mig behöva vara för att bli accepterad, få en plats i tillvaron inte alls var jag. Ok, orken är sig inte lik, och det minimerar mitt liv, men ibland är det inte så dumt att inte fara runt som en skållad råtta i sin tro att just min närvaro är det allena viktigaste.

Fast ärligt talat saknar jag den skållade råttan fast den gjorde mig utmattad och drog undan mattan under fötterna på mig. Den skållade råttan var ju fint för andra att träffa, osjälviskt vevade hon på, inget var för jobbigt att ställa upp på/för, duktig idiot.

Min dotter är en typiskt skållad råtta, fostrad av en och fy så jag känner mig dubbel i detta. Är så lycklig över den kapacitet hon har, överkapacitet, men vet att den har ett pris. Klart jag känner mig stolt över henne, att lyckas med det där som en del kvinnor kan, ha otroligt många saker på gång samtidig, med finess, kärlek och omsorg.

Yngre kvinnor över lag verkar inte lära sig så mycket i skolan och om livet nu för tiden, jag vill inte vara elak när jag säger att de är så vilse i pannkakan som man kan vara. Nu tänker jag inte på deras yrkesidentitet, utan mer den andra rollen som mamma. Många kan inte laga mat, städa, tvätta, planera, fostra barn allt det där som kvinnor klarat av i eviga tider. Mossigt va? Att tänka så könsbundet om kvinnor i vår jämställda tillvaro, eller? Mina tankar är just tankar och inget att gå i taket över, är väl bättre att vi gemensamt försöker få upp problemen i ljuset utan att ta det så personligt. Stora samhälleliga omställningar är liksom inte en personlig person det handlar om.

Nu finns det ju män som i och för sig är mer lämpade för ”ta hand om rollen och allt runt att ha ett hem”. Men inte är de så många att det täcker upp alla platser som unga kvinnor verkar ha övergivit. Jag känner mig arg och besviken över hur det har blivit och det är ju barnen jag tänker på och det rotlösa släkte som växer upp i spåren av detta. Det är inte så prima längre i vårt samhälle, barn och unga mår dåligt och hur kommet det utveckla sig vidare? Visst kan mans och kvinnorollerna förändras, men till vadå undrar jag?

Okunniga egon som bara flipprar runt i tillvaron med sina mobiler, alltid redo för information om nytt smink, kläder, partyn, alltid tillgängliga för andra, medan deras barn får ta hand om sig själva i den icke blickmötande tillvaro barn växer upp i idag. Det oroar mig så in i helvete, att barn inte kommer i första hand längre för allt för många.

Avslutar med att säga att det finns unga kvinnor som gör det jobb som krävs om man nu skaffar barn inte tu tal om annat. Men lite för många verkar så världsfrånvarande, okunniga, oskolade, icke tänkande ostabila människor och jag undrar varför de har blivit så? Vad har förändrats i skola, fostran och omgivning? När började det ske och varför? Och nej, jag tog inte upp mansrollen utan tänkte denna gång på alla mammor som barn mitt ibland oss saknar.

 

 

 

 

 

Rent skitbesvär både i Sverige och Mumbai

Att komma in på en toalett där en kvinna precis har stått på toalettringen för att kissa är något som gör mig så förbannad. Hela ringen full av kiss och så går hon ut som ingenting och låter nästa person torka bort det hela eller rent av sätta sig i det om man har otur och inte ser. Vad är det för egoistiska äckliga vanor en del har tagit sig till i bacill jakten? Gör de likadant hemma tro? Det går väl bra att bara lägga ut lite papper på ringen och sätta sig och göra sitt?

Här hemma i Svedala har vi verkligen guldläge när det gäller

Hur bra vi har det kan man inse när man jämför med Mumbai … där går det 700 personer på 1 toalett det kan betyda att om alla satt i 5 minuter på toa så får man vänta i två månader på att gå på toa. Snacka om toalettbrist …

Har man det som i Mumbai så gör man både nr 1 och nr 2 i det fria var som helst, gator och torg eller stranden vid havet vars vatten är så skitigt av allt kloakvatten som gått direkt dit, vilket gör att det inte går att bada.

Slummen i Mumbai är obeskrivligt stor och omänsklig … vi är väldigt bortskämda i vårt land på alla sätt och vis utan att vi verkar förstå det. Det finns vackra bilder att sätta in men toalettbristen handlar om fattigdom och då tycker jag att en vacker bild skulle vara fel att sätta in i detta inlägg.

Känner främlingskap inför dagens mammor

986775tzovttkz7bTiden har en förmåga att slinka iväg utan att man inser att den har gjort det. Om två dagar firar jag två år här på Wp och jag trivs så bra här med sällskapet, om ytterligare några dagar fyller jag 55 år. Nej, det kan inte vara mig jag talar om … 55 år vart tog de vägen åren?

Kommer precis hem från blodprovstagningen, gick till ett fik med min fastande mage, satt och sneglade på folk som tog sin morgonkaffe. Tänkte dels på att våra vanor har förändrats så med åren, inte satt vi på fik vid den tiden för inte allt för länge sedan och det som verkligen är annorlunda är att mammorna sitter som gjutna i kafé stolarna med sina telingar. Från tidiga morgon och alla tider på dagen sitter de där och surplar latte, en kvinna med sin son mötte en bekant som undrade varför inte grabben var på dagis? Mamman svarade att de var hemma för att sonen hade ont i huvudet. 

Jag skakade på huvudet för mig själv och kände att jag inte riktigt känner dagens kvinnor, mitt eget kön. Den yngre varianten tar för sig och tänjer gränser som för mig är väldigt tydliga. Sjukt barn = vara hemma, möjligen gick man en liten promenad om barnet verkade piggare och ev kunde gå till skolan/lekis dagen efter. Men sätta mig på ett fik om jag var hemma för vård av barn, känns i min värld väldigt konstigt. För den delen att ungar i alla åldrar ska sitta där inne på fiket och hänga timma efter timma.

Den här generationens kvinnor som har så svårt med att vara förälder, de har de så slitsamt jämfört med alla tidigare generationers kvinnor. De måste ju upp och iväg på morgonen, lämna barnen, jobba, hämta barnen och laga mat. Tänk att de även har ett hem att ta hand om, städning, matlagning, tvätta osv. Allt sånt där som föräldrar måste göra vare sig man vill eller ej. Som förälder måste man sluta tänka på sig själv vilket samhället under en längre tid har formligen stoppa i halsen på oss att vi ska göra. Frukten av det är mer och mer övergivna barn och tonåringar som mår väldigt illa. Vi har tappat vårt vuxen ansvar i jakten på att fylla våra egon med egentid.

Tiden med de små barnen är verkligen en tid vi ska ta vara på, den går fortare än man tror och kommer aldrig igen. Det finns så mycket i barns uppväxt som inte går att forma när frånvaron av en vuxen varit allt för stor. Priset för barnet, den kommande vuxna är obetalbart, priset får nästa generation betala.

Tankar om kvinnans kropp

Jag läste hos Witchbitch ett inlägg där hon funderade över frilandsjournalisten Cissi Wallin som har en kolumn i Metro.

Cissi har en längtan efter att bli som tex Clair Wikholm, det jag ser framför mig är en äldre kvinna med ett sprakande rött hår, hon tar plats hörs och syns. Cissi har en egen mamma som tydligen var lite brokig och glittrig i uppväxten och då var det väl lite skämmigt att ha en sån mamma. Men nu så är det så hon själv vill vara, synas och höras inte blekna bort med åren och bli till en anpassad tant utan färg eller form.

Tänk att jag förstår precis vad det hon menar, för visst är det väl rätt härligt med kvinnor som vågar vara raffa tanter eller för den delen vara som de själva vill, inte bryr sig om vad som är ”lämpligt” för en dam av äldre modell.

Men när jag först läster Witchbitch inlägg och sen idag ser Cissis text i Metro så känner jag att nja, jag gillar ju kapp och hatt tanten. På något vis så känner jag att när man blir tant när nu det än kommer så ligger det en viss lättja i hela väsendet som jag inbillar mig är rätt skönt. Det behöver inte betyda att jag är grå för att jag är glitterfri eller utan modekläder och färger.

Det mest befriande med tantåldern är ju att man ska bli just befriad ifrån att bli bemött och betraktad efter det jag har hängt på min kropp. Att få bara vara i en kropp som inte alls är hipp längre. Att slippa se ut på ett visst vis för att vara ok. Vi kvinnor har jag alltid det där hängande över oss hur vi ska klä oss för att passa in för att vara sexiga, tilldragande, matchande, avsmalnande, förfinande osv i all evighet.

Tänk att få dra en klänning över skallen en sommardag hänga en kofta över armen, rediga skor på fötterna och gå ut. Inte en tanke på att behöva vara tilldragande, bara vara praktisk. I hela det här uppklädandet av oss flickor/kvinnor så ligger det så mycket av vad andra tycker om oss. Vi ska hela tiden vara något för andra att vila blicken på.

Jag längtar till tanten i mig får ta plats, det skulle passa mig med kaftaner i olika färger för grå behöver jag inte vara bara jag får vara bekväm i mig själv och i mina kläder.

Jag hyllar tanten vare sig hon har hatt och kappa eller en raffigt glittrig urringad överdel. Jag vet att den där raff tanten alltid väcker starka känslor hos andra. Vet inte om jag ska beklaga den ofta dåliga smaken eller om jag ska applådera hennes fria sinne. Det ligger något utmanande och vulgärt i henne uppenbarelse, själv föredrar jag nog att vara mer grå och osynlig.

Men inte för att jag tycker att jag inte har rätt att ta plats eller finnas utan för att jag anser mig själv vara så färgstark att jag kan få vila i mig själv som tant, äntligen.

Jag läser Amalia och jo, jag gillar den tidningen på många vis, men deras desperata jakt på allt kvinnor ska göra så fort de når den magiska åldern som kallas medelåldern är grym att ta del av. Kvinnorna ska förverkliga sig själva och det är mest överklasskvinnor med höga löner de vänder sig till.

Ska fan vara högavlönad kvinna och inte ha kommit längre än att man bara ser sig själv som något som ständigt ska förbättras för att duga. När de inte svälter sig själva så får plastikkirurgen göra det åt dem med fettsugning. Målet verkar hela tiden vara det man möjligen var i tonåren smal, rynkfri och med liten hjärna.  😉

Sin späkta taniga tantkropp hänger de dyrbara kläder över med rätt logga, allt för att vara rätt i betraktarens öga. Jag ser en del av de här kvinnorna på vår ö och jag tycker så synd om dem. De har ju gått på världen nit och inser det aldrig utan ser oftast lite ner på oss andra. Visst är det kul att vara lite uppklädd vid rätt tillfälle, sätta lite smink på ögonen och fixa håret. Men att leva efter att se ut som om man ska gå på middagsträff dygnet runt måste vara en ok att bära på hela livet. Tänk att ständigt tänka på att vara rätt för andra, vilket helvete till liv.

Nu tappade jag bort raff tanten i det hela för hon har mycket lite att göra i Amelia kretsar, där ska man vara rätt klädd och smyger sig en geopard överdel in så är det en godkänd sån, dyr som vore den äkta päls. Men samtidigt så hänger inte god smak och pengar alltid ihop, men bara man har rätt logga så går vad som helst hem.