Ett dyk i dagens depressiva tankar

Kan bara konstatera att även denna dag är tung att bära, det är vilsamt tyst i hela huset och det grå har lättat lite över Stockholmssilhuett.
Det finns något vilsamt i mitt depressiva varande, bara sitta rakt upp och ner och titta ut.
Där ute där ni andra bökar omkring i er stressade tillvaro med arbetskamrater att skratta med, reta sig på, äta lunch med, livet som alla borde leva.

Inväntande helger och högtider när det ska umgås och förväntningar uppfyllas.
Känslan av ”äntligen fredag”, ut från jobbet svävar själen och skaffar det där myset på sin väg hem.
Somna i soffan mitt i TV-underhållningen, hasa in i badrummet, borsta tänder och sen ner i sängen.
Livet, inte tu tal om annat.

Men här sitter jag som på vänt, sjutton vet längre vad jag väntar på? När jag blev sjuk … Ja, nu kommer det gnäll igen, men det är som om det hjärtat är fullt av bara vill tränga sig ut, eller mer troligt tankar som tar plats, pyser ut.
Andra har sett mig och jag själv såg mig som en stark resurs, då innan allt förändrades.

Inte har jag varit religiös i kyrklig mening, präster gör ofta ett bra mänskligt jobb med folk i olika själslig nöd, men jag är inget för den rent kyrkliga delen, upphöjdheten, flosklerna.
Så mitt tillstånd med gud har aldrig varit en självklarhet.

Min andlighet finns, men på ett mer andligt plan än kyrkligt, hur sjutton det nu låter? Så när jag blir sjuk och aldrig hittar tillbaka till min kropps kraft, då har jag ofta undrat ”vad det ska tjäna till, att kapa benen på en bra resurs i samhället?” Finns han Gud, i brallan, och varför ska så många år av mitt liv, min resurs att hjälpa andra raderas ut på detta vis?

Meningslöst, när man som jag inte bara ville en massa utan också drog igång mycket, tänkte på andra, fanns för andra.
Inget helgon precis, men en sån som samhället behöver oändligt många av.

Det här att inte kunna välja, det förstår nog bara andra som själva hamnar i samma tillstånd. Alla dessa år som frisk när jag inte förstod eller ens tänkte på att jag valde hela tiden.
Hela livet är egentligen inget annat än ett evigt väljande av krokiga stigar, raka autostrador, plums i böljan, snedsteg, avsteg, klättring, hasning, ålning, platt fall.

Det viktigaste som gör livet värt att leva är uppvindar, har ni hört ett så vacker ord, uppvindar. Det är där all njutning finns, gråskalan tonas bort och alla tänkbara färger tar över, livet när det är som mest åtråvärt i en uppvind.

Dottern blev fru

Kors inte lätt att hitta en ny webbsida att trivas med, jag får nog fortsätta en annan dag.

I lördags var vi på dotterns bröllop och det var verkligen en härligt stund i mitt liv. Hon var vacker som en dag tillsammans med sin make. Själva vigseln avslutades med tjolahopp steg ut ur kyrkan och det fick oss alla att skratta så gott, satte liksom skrattet  och glädjen som tema för kvällen. Länge sedan jag skrattade så gott som åt alla talen under kvällen, nej, jag struntade i att tala för jag var redan ”nere för räkning” när vi satte oss till bords. Men det gjorde inte ett skvatt för 14 andra höll tal …

Middagen .. grillbuffé med en kock som stod utanför och grillade allt vad man kunde önska var verkligen en hit. Det här att jag var nere för räkning var min kropp så klart som bestämde sig för att lägga av just där vid middagen, tunnelseende, svettningar, illamående och hela jävla baletten drog som en orkan genom min kropp vare sig jag ville eller ej. Jag kämpade för att hålla ut tills bröllopstårtan serverades men det gick inte, jag blev tvungen att ta en taxi hem. Men vi satt massor av timmar till bords så jag hann med det mesta ändå, fast jag grät så klart i taxin hem. Kände mig övergiven av min kropp som styr mitt liv precis som den vill utan att bry sig ett dugg om mig och vad jag vill och behöver.

Så den som kanske inte förstår att jag som ser pigg och frisk ut verkligen har problem och inte är frisk nog för ett vanligt liv kanske kan fatta att det inte står rätt till när man måste åka ifrån sin dotters bröllop. Jag smög iväg för att inte göra någon grej av det hela, bättre det än att stanna och svimma …. ta upp en massa tid och uppmärksamhet på mig vilket jag verkligen inte på deras dag. Min dotter såg att jag var kraschad redan när vi satte oss vid middagen, de närmaste ser sånt.

Men nu är raringen gift och jag önskar dem allt gott i livet.

Jag gör inte så mycket på dagarna mer än går ut med Watson …. känner mig både nöjd med att gå här i min ensamhet samtidigt som jag känner att jag mår psykiskt bättre när maken är hemma. Han jobbar igen och allt är precis som vanligt, efter helgen stannar jag nog kvar på landet igen och njuter av att bara vara.

Snart dyker marsipangrisen upp … han ska äta middag här och senare somna i min säng för att bli hemburen under kvällen av sin pappa som ska jobba några timmar extra ikväll. Den lilla grisen är väl allt man behöver här i världen, livet skulle vara bra trist utan honom det är säkert.