Gråten befriar

Efter en Allhelgona helg med barn och barnbarn, besök på kyrkogården och gemensam middag, så mycket skratt och kärlek med de jag har närmast hjärtat.
Under kvällen började min fot göra hysteriskt ont igen och jag känner mig så frustrerad över att när jag tror att foten börjar bli bra så börjar det om.

Min son ringde dagen efter och sa åt mig att skaffa en scooter, jag tittade på företagets hemsida och pang i måndags så köpte jag en sån som kommer nästa vecka. Tänk att jag kan åka vart jag vill här hemma, hälsa på sonen oavsett om foten inte går att gå på eller svagheten har tagit mig.

Svagheten är inte bara rent fysiskt just nu, jag vet att det går i vågor upp och ner. Sorgen bor i mig och jag kan inte sätta fingret på vad det är som vill rinna över i tårar. Jag kan sitta här och känna mig så tillfreds med tillvaron, stickningen går i mina händer, kanske TV:n står på eller radions lugnande röster på P1. Plötsligt rinner tårarna och det känns som om jag har en inre fabrik enkom för tillverkning av tårar. Men gråt då tänker jag, böla på så jag kan få vara ifred sen …

När jag värmer lite rester till lunch får jag ont i skinkorna och då vet jag att det är fibromyalgin som jäklas med min kropp och det kan jag tycka saker om, men är van vid. Äsch, en fika som lyfter får jag allt brygga mig och sticka vidare mellan tårarna.

Varning halka

När jag uppgraderade alla era bloggar och ingen var oläst så kände jag att det var så skönt, jag blir nog lite stressad när alla plötsligt har skrivit både ett och flera inlägg. Ingen kräver att jag varken ska läsa eller svara, men jag själv kämpar ständigt med en inre kamp, jag vill ju hänga med och läsa/kommentera. Men orken finns inte där alla gånger och då blir jag stressad.

Idag är ni kloka nog att ha annat för er än så länge, själv sitter jag här i ett soligt hörn av arbetsrummet och njuter av ljuset. Här ska ätas lite lunch och sen ska Willy´s få ett besök, kan inte fatta att vi äter så mycket och ständigt måste fylla på förråden.

Allhelgona betyder ett besök på kyrkogården och det ska bli skönt att få åka ner dit i solskenet. Förra gången var det så grått, fuktigt och regntungt att det mest var en plåga att åka dit. Minns en allhelgona när det var så dimmigt att det var som en ärtsoppa att röra sig på kyrkogården, man stötte in i andra, såg dem inte de bara dök upp spöklikt i dimman. Pratet låg som en lågmäld matta av mummel då dimman tog udden av alla diskanter. Vad är det med dimma och snö som äter upp alla ljud?

Usch till min fasa såg jag på nyheterna att två personer hade dött på hala perronger här i Stockholm inatt, en på vår tågstation. När det kommer nära så där så kan man inte skaka av sig det hela lika lätt som när nyhetsflödet normalt bara rusar förbi i media.

Mannen var i 40 års åldern och genast börjar jag tänka på om det är någon jag känner. Sen gör fantasin konstiga saker med min hjärna och jag är så glad att jag inte på måndag måste åka med tåget till stan. Jag vet att om jag stod där nere på perrongen så skulle min hjärna hela tiden tänka på mannen som hamnade under tåget. Var, precis var hände det, på väg till stan eller andra hållet… blir det något kvar av en under ett tåg? Går kroppen i två delar eller .. ruskigt och stackars brandkillar för det är de som oftast får åka på dessa larm och sopa upp delarna av den som dött. Arme tågförare, vilken fasa för honom/henne. Så många som påverkas när det händer otäcka saker, föraren, polisen, ambulanspersonal, brandmän och sist men inte minst de anhöriga och alla vänner. Så fick november en mörk start för så många.

Men idag skiner solen som om inget mörker alls finns i världen och så önskar jag att det faktiskt var mest hela tiden.

Vår stund på jorden

 Idag ska vi tänka på alla de som vi har på andra sidan, egentligen så lever de väl ett slags parallell liv med oss, det säger de som kan sånt. En väldigt känd medium säger att de liksom svävar en halv meter upp bredvid oss….de har sin sfär där. Låter ju så konstigt, men för min del är det helt ok var de nu än håller hus.

Vi går ju till farmor och farfars gravar idag och tänder ljus, först var vi mest irriterade över att de inte frågade oss hur vi ville ha det hela. Det är ju dels en kostnad att han en gravplats, som ska betalas då av efterlevande varje år och sen ska graven skötas med lite blommor efter årstid. Jag har själv sagt till mina ungar att de ska prata ordentligt om hur de vill ha det när vi dör och vem som verkligen vill ha ansvaret och kostnaden, eller om de båda vill så att de kan delar på det hela.

Med farfars och farmors grav har det blivit en fin tradition som jag gillar, mer än jag trodde det ska jag villigt erkänna idag. Fast de två personerna inte ligger mig så nära hjärtat så tycker jag om att gå dit några gånger om året med blommor och goda tankar om dem och få en släng av den där speciella känslan jag får på en kyrkogård. Ger mig tid att tänka och känna efter mina tankar om alla dem som med åren har gått vidare hem. När jag kommer hem idag ska jag tända speciella ljus för i första hand min syster och min mormor sen kommer resten av släkten och vänner….

Sen vill jag även tänka på Olle idag, vi gick i samma klass, fick lägenhet i samma hus som unga och roade oss mycket tillsammans i samma gäng. Olle var speciell utan att ha varit en pojkvän, jag vet inte varför mina tankar så ofta dröjer hos honom. Han fick njurcancer för några år sedan och vi pratade i telefonen en av hans sista dagar i livet. Ett långt och kärleksfullt samtal där vi fick tillfälle att tala om vår vänkärlek till varanda. Vi fnissade åt roliga saker vi hade gått igenom och kom överens om att han skulle sitta där uppe på ett moln med ett glas champagne och ta emot mig den dagen jag kommer hem.

Han var så klar över att han skulle gå och jag tror nästan att han tyckte det var skönt att prata med mig som inte var rädd för att uttala de där svåraste orden om döden. Olle frågade om han fick ringa mig igen och prata och jag sa ring när du vill jag finns här.

Sen fick jag några dagar när jag mådde så dåligt och mitt sinne var totalt blockerat av tankar om Olle. Jag oroade mig, kunde inte sova normalt och jag sa till min man att Olle håller på och dö nu, jag känner det i hela min kropp han söker mig på något vis. Sen en morgon några dagar senare så var det som att vakna upp till en somrig vilsam dag med balsam att andas in. ”Nu” sa jag till min man ”har Olle dött” jag ringde ett samtal och fick det bekräftat och sen den dagen lever Olle sitt eget liv i mina tankar på samma vis som min syster gör.

Med åren, med tiden så får man fler som liksom lever med mig i tankarna och idag är dagen vi gemensamt kan minnas det som var och tända lite ljus för alla de som vi älskade.

Vår stund på jorden går ju så fort……