Äntligen är helgen över … hur låter det på en skala?

Till helgen flyttar lilla Marsipangrisen in i huset tvärs över gatan, lyckligare farmor får man nog leta efter.

Hoppas han får dagisplats snabbt, men jag har inte så mycket tro på den komunala verksamheten.

Äntligen är helgen slut … tänk att jag skulle tänka så, trodde jag aldrig. Lördagen var ingen höjdare för min kropp, ett besök hos min mamma var inbokat så det var bara att stoppa i sig en Panodil och ge sig iväg. Trevligt var det och inte blev det sämre av att min farbror och faster stod i hallen när vi kom. Farbror har fått tumörer i huvudet och moderstumören sitter i lungan, jag tror inte att det är så lång tid kvar för honom fast de ska stråla och köra hela baletten. Min lilla farbror som har funnits där hela mitt liv … känns tungt i hjärtat, hoppas gör jag att vården på något mirakelvis ska lyckas ta död på cancern, han är en bra bit över 80 och något dör man  av till slut.

Igår kom makens syster och man över på kvällen, jag trodde jag skulle självdö under hela dagen, men det var bara att ta sig upp och göra landgångarna klara, kakan bakade maken dagen innan och det var skönt att den var gjord. Gästerna är verkligen urgoa och trevliga så det blev en mysig kväll fast jag skulle ha avstått om kroppen fått råda.

Tänkte på det när vi pratade med våra gäster igår hur lite jag kommer ihåg från förr … vi pratade mycket om skärgården, båtar och resor vi har gjort där. Men jag satt där och kom banne mig inte på vad öarna hette som vi hade varit vid, jag minns så dåligt att jag blir orolig. Jag vet att fibromyalgi kan förändra mycket och så klart att den här njursjukdomen har satt sina spår på både det ena och andra viset. Men skrämmande är det att känna sig som en tom påse i skallen ….

Idag har jag njutit av tystnaden och det grå vädret, värmeljusen brinner här hemma,  jag tycker dagen har varit i sitt esse mest hela tiden och kroppen den får bara vara och är nöjd med det.