Vem skiter körsbärskärnor?

Något jag saknar sedan förr är spänningen och väntan när jag gick till kiosken för att höra om mina framkallade foton hade kommit.
Minns ni när man öppnade kuvertet och bläddrade i bilderna, för att slutligen titta på negativen om det var någon bild som inte hade framkallats.
Nu känns det inte lika spännande när bilder tas och direkt kan beskådas. Men kvalitén är högre nu än förr och möjligheten att välja både till och framförallt bort dåliga bilder är ju en stor framgång. Förr satt jag där med en del usla kort, men vad att göra bara klistra in i albumet.

Tror det var på Hötorgets tunnelbanestation det fanns en affär som framkallade foton på löpande band. Där stod jag ibland och fantiserade om vad som fanns på alla bilderna som for förbi i en rasande fart. Tänk allt det där är borta som födkrok nu.

Vi har ett stort körsbärsträd nedanför vår balkong och skatorna håller riksdag, antar att de varnar varandra och andra från att närmas sig de goda bären, ett evigt kraxande.
Minns för många år sedan att jag inte fattade var alla körsbärskärnor kom från under gatlamporna. Tills jag såg måsarna sitta där uppe och skita kärnor.

Det bästa ljudmässigt vid denna tid är måsarna och tärnorna, bor man så nära havet och högst upp så får man sällskap när de svävar runt där ute. Mäktigt att se dem flyga precis utanför fönstret och lyssna på deras sällsamma ljud.
Ingen sommar utan måsarnas skrik och skrän, jag saknar dem när vi är på landet.

Nu ska jag duka till middag, kycklinggryta allt i ett och maken kommer snart.

Längtan

Ringer idag till mottagningen och kollar mina provsvar vilket jag gör var tredje månad.
Allt ser fint ut sånär som på CRP som har knatat upp lite högre igen och det är inflammationen jag har i kroppen, tillsammans med Albumin som låg på gränsen, hänger även den ihop med inflammation eller svält.
Svält jag? Knappast, ligger mer åt övergödda hållet.

Igår var en dålig dag, efter provtagning åt jag lite och sen fick jag nog, rullade in mig i dubbla filtar, tog en värktablett och somnade helt utslagen av värken i kroppen. På något vis känns det skönt att idag bli bekräftad med provsvar.
Jag inbillar mig inte att kroppen är sämre just nu, den är sämre, punkt slut.

Idag vill jag så mycket men det blir nada, snart in i duschen och tvätta håret. Sen vill jag ta cykeln och åka ner till mitt älskade barnbarn, längtar ihjäl mig efter honom. Se hans skola, låta honom stolt visa upp den och även mig sin farmor (får passa på, sånt går över). Sen hänger han med mig hem, leker, äter glass, pratar om allt sedan sist, alla dessa tankar, kramar, vi längtar efter varandra.
Nej, kroppfan bestämmer mitt liv och jag kan inte alltid trotsa och köra över mig själv.

Nu har jag ringt och bestämt att sonen lämnar in barnbarnet på torsdag efter skolan. Då blir det pannkaka till middag, vispad grädde och sylt.

Lust, vilja och längtan

Idag när jag strövade runt ute med Watson så slog det mig att lust och längtan måste vara det som styr oss mest. Jag längtar alltid efter något, som idag på promenaden. Då tänkte jag att måtte den milda luften fortsätta så här dag efter dag och fåglarna ska sjunga och boa mest hela tiden, själv vill jag vill fixa på balkongen och börja laga maten till påskbuffén och gå mot dörren när mina gäster ringer på. Alltid är jag lite före i mina tankar när det gäller längtan. Själva lusten finns ju där hela tiden fast den minsann kan förklä sig ibland så att man inte uppfattar att den finns där. Nu tänkte jag väl inte i första hand på sexlust utan mer den kreativa lusten som får mig att vilja så mycket.

Lusten att leva finns ju där hela tiden fast jag ibland tvivlar när jag kanar runt på botten av något jag inte tyckt mig bett om. Det behövs verkligen inte mycket för att lusten i mig ska tränga sig förbi det mesta annat man lider av. Ser på tv hur en persons tavlor, naivt målat får mig att le och genast tänker jag att självklart vill jag slita fram alla mina målarprylar och börja måla naivt. När jag läser en stickblogg och ser foton från hennes senaste utflykt tillsammans med andra stickare, då blir jag så sugen på att sticka det mesta de håller på med. Min hjärna sätter direkt igång med funderingar över om det är garnet och mönster som bildat det fina mönstret eller om det bara är garnet som är färgat på olika vis. Sånt där kan jag hålla på med länge, tankarna far hit och dit i mina försök att förstå. Många stickförsök ligger i vardagsrumsbordets låda, genom glaset ser jag allt jag borde slutföra vilken dag som helst. Men jag är ganska bara på att slutföra, men det kan ta tid.

Att jag lever kan jag tillskriva lusten, längtan och viljan det är nog det som driver mig i livet mest. Man kan göra så fantastiska saker med de här tre orden, viljan kan verkligen flytta berg och även hjälpa andra på olika vis. Är inte det fantastiskt så säg? Det här att hjälpa andra behöver inte alls vara så pretentiöst som man kanske lätt tänker och förringar sina egna ev insatser. Man kan vara bra på så olika vis och man ska självklart välja att vara bra på det som känns naturligt för en. Det som finns där utan att man känner att man gör något, det är där man ska ”sätta in klutarna” med att hjälpa andra.

Då blir det något som kommer från hjärtat utan att man ständigt tänker att man ”ställer upp” som vissa så gärna säger när de hjälper någon. Oftast kommer ”ställer upp” när personen som man har hjälpt inte svarar upp på det vis man själv tycker att den borde. Kanske visa mer tacksamhet eller uppmärksamhet på den stora tjänst man har gjort personen. Äh, då är man fel ute som hjälpare …

Lust kan man verkligen ha tillsammans med andra inte bara den sexuella utan även lusten att arbeta för något i en grupp, allt från att läsa en gemensam bok som man sen analyserar tillsammans, till att sy ett gemensamt lapptäcke, tänk att sitta där med alla tyglappar och sy medans man pratar om livet vi lever, snacka om lust.

Längtan … behöver jag ens skriva något om det ordet? För mig lever det sitt eget liv och det är rätt skönt att man inte kan styra alla sina tankar utan får leva med vissa som dyker upp som gubben i lådan när man minst anar det. Det är svårt att leva när man mister lust, längtan och vilja det är då man kämpar som mest för att ta ett andetag i taget, övertyga sig om att man lever fram till nästa andetag. Där i andetaget gömmer sig nog både lusten, längtan och viljan fast det just då är förklätt till osynlighet.

Alla behöver vi något att luta sig mot då och då.

Andligt sökande

 

Ibland undrar jag var min själ håller hus? Förr när jag var frisk var jag övertygad om att en sån huserade i mig, men nu ropar jag in i ekande kroppen och svaret jag får är bara tystnad. Vad kan den ha för sig? Bidar sin tid eller vad då?

Jag har alltid trott att vid sjukdom så får man en starkare inre känsla eller en starkare kontakt med sin inre känsla och det är på ett vis sant, samtidigt så har jag nog aldrig i mitt liv känt mig så övergiven och ensam. Den som söker han finner sägs det , jag känner det som om jag inte längre söker. Själva sökandet hör en frisk kropps längtan till att på något vis förskaffa sig det där som vi tror oss sakna. Sökandet efter förståelsen för vårt sammanhang i det hela, vårt karma, vår livs uppgift. Det som ska ge mening åt allt, öppna upp för en större insikt.

Jag väntar på att tomheten ska fyllas med något, snart sagt vad sjutton som helst, bara det fyller upp tomheten. Ett lugn har lagt sig där inne, ett lugn som inte bryr sig, som jag inte vet vad jag ska ha det till. Samtidigt som jag känner mig otålig på Gud, kraften eller energin vad ni nu föredrar att kalla den. Vad är meningen med mitt liv, kommer jag att någonsin komma ut till ett liv där jag kan använda mig av min inre kunskap, hjälpa andra igen.

Jag önskar att jag som förr kunde hitta en bok som gav svar på omöjliga frågor eller en medial person som pekade på min krokiga väg och sa; snälla Maggan du är på rätt väg och du kommer att hitta både ut, dig själv och meningen med ditt liv igen.

Men inte finns det någon sån bok eller person… det är bara sånt man tror när man är frisk och söker det där som sökare söker utanför sig själva. Innan man fattar att man ska söka i sig själv och när man äntligen fattar det så är det som för mig nu tomt. Ska f*n vara människa.

Så här kan man också tänka, några gnistrande ädelstenar som långsamt rullar runt i mitt högst personliga kalejdoskop. Jag läntar efter den där djupa samhörigheten med en annan människa där jag kan lufta mina ord och känna att det hela bär mellan oss. Möten med andra är så viktiga, men jag vill ha mer än det där dagliga vardagspratet som jag inte heller vill/kan vara utan. Men jag söker som alltid en djup person som ser och hör vad jag tänker, en som svarar upp med andligt djup. Den personen har jag sökt i hela mitt liv och nu mer än någonsin önskar jag att du fanns här för mig.

Längtan

Klart vi ska ha en explosion av färg denna grå dag
Klart vi ska ha en explosion av färg denna grå dag

Som omväxling så har något hakat upp sig i ryggslutet … vilket inte alls är skönt. Känner igen det hela har haft det många gånger tidigare, det är något som halkar snett och kan ta ett tag innan det hittar hem igen.

Nu har jag pratat med min husläkare så både det ena och andra har lättat. Jag är så otroligt glad att jag har henne, hon representerar den gode läkaren med ett snabbt tänkande och känsla i det hon gör. Jag har sånt behov av att känna att jag är delaktig i det som händer med min kropp, varför man måste göra vissa saker, hur läkaren tänker. Om jag får vara med och förstå besluten så långt det går så är jag en perfekt patient. Drömmen vore ju att ha sin egen husläkare som från start har hand om hela familjen och också gör de hembesök som behövs, lite mer som de husläkarsystemet i England fungerar.

Jag letar vegetariska recept mest hela tiden, kroppen signalerar tydligt och klart vad den orkar med att äta. Ikväll ska jag göra Rotselleribiffar med currysås och souscous. Igår gjorde jag ett fynd, var rätt ledsen när jag gick ner och handlade, blev så stressad av att aldrig få höra av läkaren angående magsåret.

Stod och tittade på bakelser och tänkte att idag var det läge för en tröstbit. Två kostade över 40 kronor då fick jag syn på en hel Prinsesstårta vars datum gick ut och den var nersatt till 19.50. Men klart att jag slog till, inte dör man av att äta tårta samma dag som datumet går ut, man ska använda sin näsa när det gäller mat. Doftar det gott är det för det mesta helt ok. Så jag fick en hel tårta billigt och vi åt med gott samvete igår kväll.

Jag längtar efter att bli omhändertagen, aldrig i hela mitt liv har jag någonsin (tillåtit) förr känt så. När maken kommer hem och tar hand om middagen, hunden och allt här hemma då mår jag bäst. Jag sa det till honom en kväll att jag har sånt behov av att bli omhändertagen; ja, sa han jag vet det. Vilket är lika oväntat för mig som för honom. Jag är ingen sån som behöver tas om hand normalt, jag har alltid klarat det mesta själv. Men inser mina begränsningar allt lättare. Vilken tur att jag valde en man så ”moderlig” och omhändertagande. Ibland vet jag inte vad för gåva jag skulle kunna ge honom som kompensation för allt han gör för mig och för den delen för familjen. Får börja med att bli frisk så får vi se vad jag hittar på …

Längtar tills vi får gå där mitt i det gröna livet
Längtar tills vi får gå där mitt i det gröna livet

Tankar om ett systerskap

                                             animationkransanki.gif

Jag har funderat en del på vänskap, systerskap och bläddrat i en liten bok som heter Vänner emellan, den lilla boken hittade jag i min systers bokhylla när vi samlade ihop resterna av hennes liv. På första sidan i boken har min syster skrivit ”Till mig själv -98” och jag blir rörd av de små orden från henne.

Tänker att 1998 när hon skrev de orden fanns hon i livet och vi hade ännu inte kommit fram till hur vår relation skulle se ut framöver. Min lillasyster, två år yngre än mig som jag genom åren hade så svårt att komma nära och förstå. Vi valde så olika vägar att hantera livet på. Jag storasyster av födsel och ohejdad vana var nog rätt hård mot henne på en hel del saker. De där rollerna man så tidigt får ta till sig i sin uppväxt har en förmåga att sitta gjutna resten av livet. Mamman och pappan som omedvetet skapade distans mellan syskonen i sitt val att inte uppfatta det spel som sattes igång mellan oss, säkert före vi ens kunde prata.

Jag kände aldrig att jag blev bekräftad som barn, det gällde att vara smidig och till lags för att få bli godkänd. Jag hamnade rätt tidigt i vara duktig rollen på många vis och nu talar jag inte om att sätta på potatisen i tid till middagen, vilket jag för det mesta missade och då blev ansedd som opålitlig. Jag läste och läste och tiden fanns inte, så att koka potatis i tid var svårt för mig. Min syster däremot hon kunde koka potatis hon…

Men syrran tog bohemrollen och gjorde som hon ville, det var för mycket av det mesta under uppväxten och alkoholen hjälpte väl inte till kan jag tänka. Jag var äldst så jag tuktades ordentligt och skulle sköta mig. Ute var jag och dansade sent och mamma satt och var orolig hemma, men jag var pålitlig.. drack inte och kom hem på nätterna.

Ständigt mån om att vara skötsam mitt i mitt eget personliga tonårsuppror. Jag förstod aldrig varför mamma alltid höll min syster bakom ryggen. Själv fick jag minsann veta att jag levde om jag inte skötte mig, men syrran hon kunde tänja på gränserna hon utan att något negativt verkade sätta stopp för hennes framfart. Det var alltid så synd om henne för hon kunde inte prata för sig, det var ju skillnad mot mig så klart. Jag blev arg, skrek och gapade och syrran låste in sig på toa, kvar stod jag och vrålade att hon skulle komma ut. Men det gjorde hon aldrig…

På något konstigt vis så blev hon liksom kvar på muggen resten av sitt liv…hon behövde aldrig stå till svars för något. Reaktioner kom ju så klart, men det var när vi skulle ha det trevlig och lite myspys, vilket för min syster innebar en ordentig dos alkohol. Då släppte hon lös odjuret i sig och blev galen av ilska på mig. Tänk så mycket uppdämt skit hon sparat på när hon suttit där surande och instängd på muggen alla år.

Tänk om min mamma tidigt hade hjälpt min syster att komma ut ifrån muggen? Så mycket som kunde blivit annorlunda för oss alla. Men det är ju inte alltid vi mammor varken ser eller förstår vad som händer omkring oss med livet. Hon var väl som alla andra, men mammors val sätter djupa spår i det växande släktet när de försöker visa vägen.

Vi söker väl alla det optimala här i livet och vad kan det vara? Kärleken, samvaron med andra, känslan av att ha ett egenvärde, vänskapen, syskonskapet, äktenskapet.. hela tiden är det i gemenskap med andra, man ska vara optimalt lycklig. Det finns ju familjer jag har mött där jag tänker att åhh, om vi hade varit en sån familj eller två systrar som nästan sitter ihop, det vore väl optimalt ha att det så. Eller den där mannen och kvinnan som bor flott reser och verkar leva så otroligt bra i sin symbios med varandra, de tu skola bli ett. Längtan efter det optimala…lyckan.

Men de flestas liv ser inte ut så där och vi sneglar nog alla på andra och tror att de är så lyckliga på just det viset där jag själv tycker att jag har en saknad av något. Tror inte alls att vi ens är medvetna om vad vi saknar bara att vi gör det.

Systern min och jag fick vår försoning några år innan hon dog, jag gav mig fan på att inte backa utan tog tag i oss och fick med mig syrran i en sällsam tango, där jag själv förde till att börja med, men sen fick lära mig att vänta in tills hon tog över och vi gemensamt kunde avsluta något som var livsviktigt för vår relation i detta liv. Bekräftelsen på vår ny gamla relation fick vi när jag sa till henne ”att jag följer dig hela vägen”.

Jag höll hennes hand in i det sista och jag har aldrig i hela mitt liv varit så nära en annan människa. Det var som om våra själar smälte samman,  jag har aldrig i hela mitt liv stått så stadigt på jorden. Fått så mycket kraft i min självklara roll, en roll som jag verkar ha tränat för i hela mitt liv. Försoningen med en syster, ett helt liv tog den och jag saknar henne så…. vitt_p_skris_1175613847.jpg