Etikett: läsa

Uppriktiga tankar får man ha det?

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

Efter flera dagar av passivitet som bara kan skyllas på en hopplös kropp kliver jag iväg till källaren med torrsopor och fyndar böcker. Det här med böcker och den lyckokänsla de ger mig, rent av att bara titta på dem. Vissa böcker läser jag mycket om och tänker eller mer känner att den vill jag någon gång läsa. Sällan köper jag nyutkomna böcker, allt för ofta blir besvikelsen för stor av bokens innehåll, för att känna att hålet i plånboken är ok.
Ju mer det skrivs om en bok ju längre bort håller jag mig, bara vet att de inte är värda pappret de är skrivna på i min smak, vilket sällan eller aldrig stämmer överens med kritikernas rosor.
Nu för tiden är det deckare på längden och bredden jag tuggar i mig, det lättsmälta passar mig utmärkt. Men det betyder inte att jag inte läser annat. Jag har fullständigt vräkt i mig böcker sedan jag lärde mig läsa och det blir nog så in i det sista. För några månader sedan började jag skriva upp vad jag har läst, kommer fortsätta med det.

Men är det inte lustigt så lätt tävlingsidioten i mig vaknar upp? Det hör ihop med datumet jag skriver upp när jag har läst slut en bok, det triggade genast igång en inre stress, som en slags tävling om hur lång tid det tar att läsa från en bok till nästa. Blir trött på mig själv, att vara duktig och prestera har varit typiskt mig så pass att jag körde mig själv i botten, duktig idiot eller hur?

Men tillbaka till böcker, hittade Göran Rosenberg Det förlorade landet. Ärligt talat tror jag att jag har varit jude i ett tidigare liv, de fascinerar mig otroligt mycket i de böcker jag har läst sedan tonåren. De stora släkterna livligt beskrivna i Isic B Singers historier om judiska familjerna med galna religiösa floskler och idéer om hur ett liv ska levas. Det yra, brokiga som påminner om en annan favorit fast i filmen värld Fellini.

Jag retar mig på dem, de utvalda, självgoda som bara förser sig, drar upp välkända murar som luktar egenmäktigt förfarande med andra folks liv. Samtidigt som jag roas så gråter jag mig genom de livsöden som ständigt bjuds i deras otroliga historia som de dock har delat med många andra minoriteter om de nu ens räknas som det, minoritet menar jag. Andra som har behandlats lika illa genom historien, men vars öden inte anses lika viktiga som just judarnas. Ja, många tankar har jag och i det Sverige vi har skapat åt oss idag, när allt som inte är likriktat liksom godkänt av vårt övre skikt, anses som rasism. Så ligger jag nog illa till för jag censurerar inte mina tankar än och hoppas vi som vill tänka fritt kan få fortsätta göra det även i en framtid.

Snart ska jag öppna Rosenbergs bok och jag hoppas och ber om en frodig historia och inte bara en trälig tidsfakta.

Bloggandet i tiden

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

När jag sitter och skrollar upp och ner bland alla bloggares inlägg, så slås jag av den stora nöden som tycks ha drabbat oss alla.

Själva skrivandet måste ju peka på att vi alla är så lite lyssnade på att vi verkligen behöver det här utloppet för våra tankar och känslor. Jag tror ju själv verkligen att skrivandet är ett inre behov som vi alla behöver. Inte tror jag att det spelar någon roll vad vi skriver om, det hjärtat är fullt av det behöver komma ut.

Jag undrar om någon har undersökt själva behovet av att skriva bloggar seriöst? Tänker på när jag växte upp, så många i min klass som inte tyckte om att skriva, till dagsläget när så pass många utan skrivandet som yrke sitter här och knappar in sina tankar och åsikter så ofta.

Vad är det som har släppt sitt grepp om oss? Greppet som gjorde att bara yrkesfolk fick skriva?

Man ser ju att greppet har släppt, då vi undersåtar inte har lika stor respekt för det skrivna ordet som förr. Respekten låg ju i något ouppnåeligt i själva skrivandet, den som skrev måste vara upphöjd och veta sanningen på något vis, skrämmande. Eftersom vi undersåtar fick läsa och ta till oss, utan att direkt kunna, våga, ens tänka på att varken protestera eller ge bifall. Bara ett passiv mottagande, det var så man fick vara före bloggandets tid.

Idag gör vi uppror mot lite till mans, själv hade jag ett mindre uppror igår på Aftonbladets blogg http://blogg.aftonbladet.se/3292  vilket drog med sig många andra som tänkte samma sak.

För bara några år sedan skulle jag ha suttit här och muttrat för mig själv. Men nu är dialogen med media och andra inte bara en monolog längre tack vare bloggandet.

Inte bara av godo, men nog har väl kommunikationen hjälpt oss mycket på traven. Jag ser ju dagligen hur andra söker på internet efter stöd i livet. Orden, sökorden skvallrar om behoven vi har. Då tänker jag för mig själv, att vilken tur att allt det här med internet finns och vilken gåva det ändå är till oss alla.