Här fladdrar ingen orolig själ idag, från min soffa med sen frukost ser jag ut genom mitt eget ”panoramafönster”, dungen där min älskade fåglar förser sig av den frukost vi bjuder dem på. Solen fullständigt invaderar min värld och jag tänker sätta mig på altanen och öppna upp för allt det goda ljuset med nyinköpta solglasögon som bara är att sätta utanpå de vanliga glasögonen.

Denna vår, sommar kommer bli spännande, intensiv, rolig och sjukt jobbig. Ett mindre hus ska tas ner och ett Attefallshus ska byggas på samma plats. Vårt hus är inte stort, tänkt till oss två, vilket blir galet trångt när ungarna med familj ska hit och hjälpa till med byggandet av det hus de sen får dela på. Jag oroar mig verkligen, känner en djup rädsla för hur det kommer bli för min kropp, det är inte knoppen som inte vill det sitter i kroppen. Jag tänker katastroftankar som jag mår dåligt av och försöker planera hur jag ska klara av det hela. Jag får nog helt enkelt stanna hemma i stan när de håller på …

Min man han förstår och vet hur knaggligt mitt liv är till vardags, de andra förstår inte att jag inte orkar, fast de säger att de ska ta hand om allt, så orkar jag likt förbenat inte. Ja, jag är svag och inte frisk i kroppen vilket min njurläkare vet om och har hjälpt mig med så långt det går. Jag har verkligen kämpat med att ställa upp så långt jag orkar och lite till genom åren, verkligen, verkligen inte visat att jag är så dålig att jag helst inte vill finnas till alls allt för många stunder. Det här är det absolut viktigaste att få ihop i mitt liv och jag klarar inte av det, bitarna har jag med våld tryckt ner i mitt livspussel och själva motivbilden har blivit skev. Ja, jag skriver om det fast jag har svårt att hitta mitt vanliga flöde, det där ärliga flödet jag har haft och har sånt behov av. Allt för att den där ”Följaren” har klämt sig in i mitt liv, det liv hon spottar på och föraktar. Att den elaka sjuka fan ska sitta och läsa om mig som hon föraktar så djupt, det hämmar mig, jag har alltid haft ett stort behov av ärlighet i mitt skrivande. Jag är inte alls van vid den typen av små människor som vill andra illa, som växer ju mer de trampar sönder, som alltid mår bäst när de sårar, förnedrar, förgör, förminskar andra för att själva må bra.

Usch, skakar på mig, gör en mental rensning för att gå vidare ut i flödet av ljuset, skrota lite på tomten och bara vara i nuet med min man.

När livslusten strålar in i mina irisar

Solen skiner idag och Watson är hos dottern för att jag skulle få sova och ta det lugnt. En släng av något har drabbat min kropp, för min del är jag helt färdigt med den där slängen. Har varken lust eller tid att hålla på och sova hela dagarna för den där slängens skull.

Ibland tränger sig livet på mig vare sig jag vill eller ej, det finns saker i min tillvaro som jag inte kan göra ett dugg åt. Jag mår dåligt av att ta del av det hela och kan inte göra ett smack för att förbättra situationen. Jag pratar så där kryptiskt igen, då det är sånt jag inte kan skriva om, det påverkar mig så fruktansvärt.

I alla lägen man drabbas av i livet så måste man ständigt söka sig till en positiv tanke, man får inte tillåta sig att åka med den negativa spiralen ner i fördärvet. Negativa tankar har vi alla, många fler än vi oftast är medvetna om. Tror verkligen på det här med att tänka positivt, när det gäller min egen njursjukdom så tänker jag att det var tur att det inte var ett oersättligt organ som blev sjukt. Då står och faller man om man inte hittar ett nytt organ i tid, jag kan ju få dialys om ingen ny njure finns att tillgå. Det sättet att tänka om sin tillvaro är vad jag kallar positivt tänkande.

Ibland händer det saker som gör att man tappar fotfästet i livet, tillvaron ter sig nattsvart och det har man nog också behov av ibland att deppa en stund. Utan mörker inget ljus eller så…

Men tillbaka till ljuset så strålar det verkligen av sol idag, sitter här och kisar, men vill inte dra ner persiennen, inbillar mig att ljuset ger mig något även genom fönstret. Kanske inget D-vitamin precis, men livslusten kanske ökar när solens strålar obarmhärtigt kastar sig in och blandar sig i mina ögons irisar.

Igår pratade jag med en manlig vän, varje gång vi pratar så känns det som om vi kunde prata i evighet i ett samförstånd som går utöver det vanliga. Han är gift med en av mina bästa vänner, så det är väl helt naturligt att hon vännen väljer en så bra kille. Jag menar jag gillar ju henne så mycket och den energin hon har, drar då till sig denna man. Klart som korvspad att det blir bra även för mig …

Jag ska nu ta tag i den här kroppen och strunta i ”slängen” ta mig upp och ner till affären, har två paket att hämta och det ser jag fram emot.

Oj, glömde att det är fredag … blir så dagvill när jag går här och lunkar för mig själv. Så idag är ni alla på fredagshumör, ni ställer in er för ett glas rödvin vid spisen och en god middag för att sen lägga er raklång i soffan och snarka ikapp … inte? Jag får väl prata för mig själv då.