IBS får mig att krokna

Ibland måste man ta tag i sig själv, skaka om sig, rent av piska sig själv vidare. Där är jag nu och inget får igång mig, spelar ingen roll hur jag skakar eller piskar mig mentalt, det är bara segt och tungt.

Hur jag än tänker blir det fel, betraktar mig själv och ser, vet så tydligt vad jag borde göra, men själen, kroppen vill inte lyssna på mig. Jag borde så mycket men tyngden i mig gör mig som förlamad. Andra skär sig, jag tröstäter eller äter minimalt, andra springer mil på mil, jag ligger och ligger i soffan, hela jag är verkligen en soffpotatis periodvis. Upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka, ut och in för att sen landa i mig själv och må bra.

Motsägelsefull så det räcker och blir över … Så här är det med en bit av mitt liv, min IBS mage styr väldigt mycket av min vardag, det går inte att motionera eller ens promenera med någon behållning. Som en blixt från en klar himmel eller rättare sagt för att kroppen/tarmarna rör sig mer än normalt så sätter magen igång. Rusar hem så fort det bara går, rusa när ni håller på att göra på er så får ni känna hur roligt den situationen är. Jag fullständigt hatar hela den biten och framförallt IBS skiten.

Snart ska jag på kontroll igen av njurfunktionen och allt det drar med sig, även kolla kolesterolet och jag tänkte då att jag skulle se till att mitt kolesterol fortsätter att se bra ut, köpte på apoteket havrehjärtan, ett preparat som lär sänka kolesterolet litegrann. Allt för att jag inte vill tvingas äta kolesterolsänkande medicin igen vilket jag på eget bevåg har slutat med och har normala värden.

Men vad händer då? Jo, magen packar ihop, svullnar och känns ungefär som när värkarna satte igång vid förlossningarna, stenhård, jag får som konstiga kramper i hela magen som inte gör ont bara känns obehagliga och så rysfryser jag. Har haft det tidigare och jag vet inte vad det är, det vet inte läkarna heller. Kanske förstoppning någonstans fast jag går på toa. Jag hade tänkt gå till frisören med mitt barnbarn, det är vår grej och så går vi på fik efter klippningen och delar på en tårtbit. Delar inte av snålhet utan för att han vill ha tårta, men sällan äter ens den halva han har fått, därför delar vi. Nu blir det inget av med besöket hos fri..Sören som han trodde att det hette för några år sedan.

Det här med magen är en del av det som gör mig tung inte bara på vågen, begränsar mitt liv fast jag kämpar verkligen för att ta tillbaka det som är mitt liv. Men så kommer det stunder som jag skrev om tidigare och ibland så blir det för tungt helt enkelt och jag tvingas dra mig tillbaka någon vecka. Sen brukar jag komma igen, få upp farten igen och känna mig mer som mig själv.

Nu ska jag tvinga mig upp, duschen, ut, gå runt huset och antagligen få rusa hem på toa snabbt som bara den. Det finns alltid hopp om livet om än i små stunder vissa dagar, andra dagar kan det vara fullt ös, trot eller ej.