Etikett: mamma

Vissa morgnar är så

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

tysta att jag bara lyssnar på tystnaden tillsammans med en och annan skrattmås och tärna som seglar förbi mitt fönster.
Avsaknaden av ljud från staden som jag betraktar känns märklig, något enstaka ljud vibrerar in i mina öron, men mest är det fridfullt med blank sjö, blå himmel och sol.

Denna dag ska jag bara vara, hämta kraft till morgondagen då mycket ska avslutas i mammas lägenhet.
Jag erkänner att den här jagande stressen, allt som skulle ringas, fixas, släpas än hit än dit har fått mig att må dåligt.
Jag har helt enkelt redan tidigare blivit mentalt skör av allt livet utsatt mig för.

Stress är nog det jag klarar sämst av allt i tillvaron, det blir som ett inre durrande och då mår jag inte bra och får den där underliga känslan av att vara ut och invänd.
Med insidan utanför får jag inget gjort och måste gå ner i varv vilket oftast inte går då jag är mitt i ”ta hand om situationen” då finns bara ett sätt och det är att ta en lugnande tablett.

Inte ofta, men några gånger sedan mamma blev sjuk 5 februari och varje tablett har varit en välsignelse att ta, att ge sig själv tillåtelse att balanseras upp igen, gå ner i varv. Visst är det märkligt att intagandet av en av marknadens svagaste lugnande tablett inte tas lättvindigt.

Allt annat slukar vi utan minsta tanke, alla värklindrande tabletter … tänker du, ”äähh väntar nog några dar, migränen går väl över”? Inte sjutton gör vi så, in med lindring här och nu, men om nerverna dallrar då ska man tänka på att det är något speciellt med tabletten. Så man inte blir tillvand, nog är det bra att inte bli beroende, men det är det ingen risk att jag blir, en karta tabletter räcker många år och är tänkta till tillfällen som när min hund fick ”gå” med veterinärens hjälp, begravningar, akuten ringer och antyder min mamma kanske tackar för sig och går.
Det är då jag tar fram den lilla kartan, pillar ut ett litet lugnande, det är då jag behöver allt stöd i välden för att orka klara mig igenom något som är viktigt för mig att klara av.

Lagom till semestern kommer dessa fem månader att lägga sig ner i flyttdammet och begravas för gott.
Min mamma ringer mig på kvällarna och är så lycklig över sitt boende, jag kan inte ha det bättre säger hon, vilket får mig att må bra.
Mitt i allt har jag sagt till henne att hon gled in där på en räkmacka och efter besök av tandhygienisten, tandläkaren, optikern och frissan så har allt vi har funderat på hur vi ska lösa, just löst sig på boendet. Mamma pratar själv om räkmackan hon flyger runt på.

Att hon sen har massor av vänner som hälsar på gör inte bara mamma gott, det gör även mig gott som kan slappna av. Sex besökte henne förra veckan och personalen förundras över hur mycket vänner hon har.
På onsdag är vi alla anhöriga bjudna på fest på boendet, middag kl 17.00 och vi kommer med våra barn och barnbarn.

Mamma har till och med hittat en vän hon stormtrivs med, den kvinnans barn är lika lyckliga över min mamma som vi är över deras mamma. Att våra mammor kan umgås i en värld av svårt sjuka som inte kan kommunicera som oss andra, är ju bara för underbart.

Nu ska dagen tas tag i och jag ska glida runt i mest ingenting, sätta en bröddeg, tvätta lite och läsa mycket har precis börjat på, Himlen finns på riktigt av pastor Todd Burpo. Tja, vet inte än om jag är så imponerad som min väninna var som lånade mig boken, lättläst om inte annat, började igår och slutar säkert idag.

Två sängar in och

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

en säng ut. Rörigt det här att sälja de gamla sängarna.
Problemet är att de inte hittar någon som kan/orkar bära iväg med sista sängen, så den står ännu i vardagsrummet.
Jag vet inte hur det är i era familjer men hos oss har min man och son flyttat och släpat åt andra i evighet, för det är så man gör när vänner behöver hjälp. Gjorde …

Men vet ni någon gång får det fan i mig vara nog med utnyttjande av folk. Folk som i mitt fall, min man och son, paret som ska köpa sängarna har också barn i samma ålder som våra, min son går genom hennes kassa i affären och blir då ombedd att hjälpa till att flytta sängen. Han svarar med ett leende ”knappast”, är väl ett tydligt svar.
Likväl rings han upp och när han inte svarar skrivs det meddelande till honom om att flytta sängarna.

Om jag hade satt ut en annons så skulle väl inte köparna förväntat sig att jag skulle bära hem sängen åt dem? I min värld fixar man sånt själv och man ringer inte någon annans son utan ringer sin egen som tar med sig en polare, så funkar det i min värld. När det nu har en egen son och dotter.

Det löser sig nog idag, hoppas att de betalar utan problem.

Mitt i allt trixande så åker vi över till mamma igen, hon har redan haft besök under dagen av tidigare grannar, ”mina änglar” som hon kallar dem. Hon har många som hälsar på och det gör mig glad.

På tal om glad så har jag nog aldrig sett min mamma så glad och skämtsam, en personlighetsförändring av det goda slaget. Hon har haft lätt att skämta, slänga käft, men det är någon mer genomgående förändring som har hänt. På något vis tänker jag att blödningen inte bara tog bort förmågor, utan även la till något gott.

Det känns som en ynnest att få träffa så många av mammas vänner, de ringer och vill veta hur det går, de berättar om mamma, sånt jag aldrig hört, jag har inte förstått hur omtyckt hon är. De hälsar på, de saknar, de är ledsna över att hon inte kommer flytta hem igen, de är glada att hon kommer bo nära dem, så de kan hälsa på.
Tänk, allt det här hade jag gått miste om ifall hon dog då precis när blödningen i hjärnan kom.

Så där som bara mammor kan

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Igår när vi genade via entréhallen ut genom sjukhuset efter besök hos min mamma så ser jag blomsterhandeln. Det slår mig att man inte får ha blommor med sig till de sjuka, men det lönar sig kanske att sälja till alla anställda.

Mamma är lite piggare, har förflyttats till ett rum för två, nästa steg blir väl ett rehab om inget inträffar. Jag hjälper mamma att dricka smoothie som jag har tagit med, så tärd hon har blivit i ansiktet på bara sex dagar. Vi pratar, en stund kan jag nästan lura mig själv att allt är som vanligt. När vi ska gå klappar jag och pussar på hennes lena kind och jag blir så in i själen rörd av att hon, min mamma ligger där. Alla gånger hon smekt min kind, torkat min tår och bara funnits där, så där som bara mammor kan.

Så mycket liv som har strömmat genom oss, alla åren vi växte tillsammans, likheten som både gav oss en stark igenkänningsfaktor och samtidigt många gräl. Våra evinnerligt långa telefonsamtal, aldrig pratade vi så bra som sittandes med varsin lur. Många gemensamma intressen i det rätt typiskt kvinnliga, sticka, virka, sy, laga mat, baka och allt runt omkring familjen. Men det viktigaste gav hon mig i tidig ålder, ett stort läsintresse, vilket egentligen inte kom från hennes hem, utan från min pappas som var mer åt det akademiska hållet.

Min mormor och morfar tillhörde arbetsklassen och slet fysiskt hårt för att föda familjen. Jag tror inte många idag riktigt förstår hur folk slet förr rent fysiskt, upp okristligt tidigt på morgonen och sent i säng. Jag vet att min mormor inte åt sig riktigt mätt när hon bar min mamma, maten fick gå till mammas äldre syskon, det är inte böcker man tänkte på att köpa till hemmet när man inte kan äta sig mätt.

Så i mitt hem stod bokhyllorna i täta rader, mamma plockade ut böcker varefter till mig och lockade mig in i böckernas värld.

 

Hurra … tror jag?

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Phu, hamnade i soffan, tar en liten paus. Nu skulle jag göra mig tjusig inför dagen, sminka mig lite och se om kärringa kan hyfsa till sig en aning. Men det slutar nog här, nyduschad, fönad i håret och lite luktgott.

Smörgåstårtan ska garneras, och biskvitårtan skäras upp med en varm kniv så den inte spricker hur som helst i chokladen. Kaffe i termosen och saft till ungarna, ett berg av jordgubbar har jag rensat till alla som vill ha. Tänkte mig glass och jordgubbar till de små för biskvi är inte deras melodi.

Helgen har flängt iväg med besök på landet och hos sonen med familj som äntligen flyttar in i sin egen lägenhet, ljus, nybyggd och doftande av framtidshopp. Paus …….

Så nu har jag dukar fram allt, bara brygga kaffet kvar och lite sista i farten dona. Nu när gästerna snart kommer så stänger vi många dörrar här hemma, det är Storm på väg, 2- åringen som är kompis med Stålmannen. 🙂 hon är ljuvlig, med ögon fulla av bus och en kropp i full fart när den inte trotsar och kämpar emot åtgärder från härdade föräldrar.

Jag liksom ler invärtes när jag vet att de snart är här de små, lycklig bara att få se dem några timmar. Ps. Blev ingen sminkning, typiskt mig.

Sjukhuset operation?

~ livsglimtar ~ 1 kommentar

Lilla mamma på sjukhuset.

I tystnaden vilar jag och hoppar till när telefonen ringer … min mamma säger att hon är på sjukhuset, de tror att det är blindtarmen.

Mamma är tuff men till åren kommen, så jag fick genast en tung klump i magen. Nu för tiden oroas jag för mina barn, barnbarn, maken och mamma, det blir liksom aldrig lugnt, alltid är det något.

Snart kommer sonen och hämtar ett nybakt surdegsbröd med lite grahamsmjöl, inte för mycket då blir det lätt torrt och så vetemjöl special, vi äter inte upp två limpor så det är bättre att dela med sig.

Nu måste jag ringa min dotter och berätta om hennes mormor.

Äntligen är helgen över … hur låter det på en skala?

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

Till helgen flyttar lilla Marsipangrisen in i huset tvärs över gatan, lyckligare farmor får man nog leta efter.

Hoppas han får dagisplats snabbt, men jag har inte så mycket tro på den komunala verksamheten.

Äntligen är helgen slut … tänk att jag skulle tänka så, trodde jag aldrig. Lördagen var ingen höjdare för min kropp, ett besök hos min mamma var inbokat så det var bara att stoppa i sig en Panodil och ge sig iväg. Trevligt var det och inte blev det sämre av att min farbror och faster stod i hallen när vi kom. Farbror har fått tumörer i huvudet och moderstumören sitter i lungan, jag tror inte att det är så lång tid kvar för honom fast de ska stråla och köra hela baletten. Min lilla farbror som har funnits där hela mitt liv … känns tungt i hjärtat, hoppas gör jag att vården på något mirakelvis ska lyckas ta död på cancern, han är en bra bit över 80 och något dör man  av till slut.

Igår kom makens syster och man över på kvällen, jag trodde jag skulle självdö under hela dagen, men det var bara att ta sig upp och göra landgångarna klara, kakan bakade maken dagen innan och det var skönt att den var gjord. Gästerna är verkligen urgoa och trevliga så det blev en mysig kväll fast jag skulle ha avstått om kroppen fått råda.

Tänkte på det när vi pratade med våra gäster igår hur lite jag kommer ihåg från förr … vi pratade mycket om skärgården, båtar och resor vi har gjort där. Men jag satt där och kom banne mig inte på vad öarna hette som vi hade varit vid, jag minns så dåligt att jag blir orolig. Jag vet att fibromyalgi kan förändra mycket och så klart att den här njursjukdomen har satt sina spår på både det ena och andra viset. Men skrämmande är det att känna sig som en tom påse i skallen ….

Idag har jag njutit av tystnaden och det grå vädret, värmeljusen brinner här hemma,  jag tycker dagen har varit i sitt esse mest hela tiden och kroppen den får bara vara och är nöjd med det.

Full fart idag

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

medecin_09I min lite krympta värld har det sista dagarna varit fullt av efterlängtat besök. Mamma kom äntligen över med korgen full av hemkokt blåbärssylt, lingonsylt, plommonmarmelad, blommor, färska plommon och tårta. Det är ju jag som inte har orkat med besök tidigare, men nu var det så härligt att träffas igen.

Igår dök sonen upp med en härlig marsipangris som jag inte har sett på nästan 4 veckor, vad den ungen växer. Han står upp och far som ett torrt skinn med strålande solsken över hela sig. Jag njuter och betraktar igen och igen med sån kärlek i hjärtat och sonen som är pappaledig och vill vara med mig. Jag känner mig så lyckligt lottad som har så mycket fantastiska vänner och när och kära som visar mig sin kärlek. Det är stort …

Jag har fått lite mer ork var igår till Karolinska och tog prover igen och sen hörde min mottagning på Huddinge av sig om att mitt kreavärde hade ökat lite så de ville att jag redan idag före läkarbesöket skulle ta ännu ett blodprov.

Så maken och jag for iväg imorse och började med provet för att sen gå upp till mottagningen där de tog hand om mig på bästa vis. Jag blev blodtryckad, vägd, av med klamrarna och nyomlagd på PD-slangen. Sen träffade jag en ny läkare som jag verkligen plussar för, han talade om att allt såg jättebra ut, men själva svaret på morgonens prov hade inte kommit. Innan jag gick in till läkaren så ringde Jarmo från transplantationsavdelningen och undrade om jag hade tagit extraprovet dagen innan vilket är till forskning. Ja, sa jag och ännu ett idag för kreat hade ökat lite (vilket kan tyda på en avstötning av njuren). Då sa han att han ev ville ta ett extra prov på mig och skulle i så fall komma ner till mottagningen. Men vi fick ju inte reda på provet innan vi gick ut från läkaren så vi tog hissen upp till avdelningen där jag själv mötte en nöjd Jarmo som hade sett att det var ok med kreat, svaret hade kommit och det var som jag trodde mitt eget fel. Jag dricker för lite …

Så här ska bäljas vatten varje dag, får nog ställa en liter på bordet redan på morgonen så jag vänjer mig. Jarmo visade mig på datan en fantastisk stapel på mitt tillfrisknande, när jag opererades låg jag uppåt 670 på kreat och sen en stapel rakt ner mot 71 som lägst, han kopierade den och sa att jag skulle sätta upp den hemma för det är helt fenomenalt tillfrisknande Sen kan kreat skutta lite för att slutligen stanna på ett värde där jag då förhoppningsvis kommer att stå tills jag inte har ork att leva längre om så där 100 år.

På vägen hem hoppade vi in i en mataffär och storhandlade, jag med munskyddet på så klart för affären i sig är ju förbjudet område. Det var underbart att handla igen, jag kastade ner mer än vanligt bara för att jag kände mig så lycklig av att gå där som en vanlig mänska. Mmmm sa maken kött till middag … men se det är inte jag alls sugen på; räkor och skaldjur sa jag direkt och han la sig så gärna. Så det blir räkor, kräftor och krabba, repris från förra helgen, men inga havskräftor denna gång tre stycken kostade 260 kronor.

När vi kom hem åt jag lunch och intog soffan och sov som en stock i två timmar. Ja, jag känner av att det blev en tuff dag, kroppen har träningsvärk i benen sedan jag cyklade och den nedre delen av kroppen från såret och ner är den svaga punkten som både värker lite då och då men framförallt är den svag den jäkeln. Jag vet inte om jag har berättat att jag varje kväll mår skitdåligt? Jag skakar och frossar nä inte i något gott utan kroppen lever sitt eget liv. Jag svär och skäller allt blir mig övermäktigt, att flytta kudden under skallen till rätt position är nästan övermäktigt. Anders puttar kuddar och drar täcken hit och dit och jag bara ynkar och gnäller och skäller …

Det är det här som är biverkningar och de kommer varje kväll som en utdelning med posten. Läkaren idag sa att redan nästa vecka kommer de att sänka doserna igen, jag ligger så precis som man bara kan/ska i mitt stadie, så det bästa är att veta varför jag mår så här= biverkning och tänka att det blir bättre nästa vecka. Kan ni tänka er att man får 500 mg cortison efter att man har fått ett organ, i fyra dagar fick jag det intravenöst sen gick de över till tabletter och lägre doser. Idag äter jag bara fyra kortisontabletter vilket är 20 mg per dygn. Inte svårt att förstå att man blir konstig av kortisonet i början. Men sen har jag två sorters tabletter till som sänker immunförsvaret och de är väl inte heller att leka med, 23 tabletter om dag äter jag nu.

Nu rullar fredagen in med middagsnjutning och ledig tid med min familj, vem kan klaga jag lever ju och allt går åt rätt håll.

Om att brista

~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

Yes tjoho!

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Ligger i soffan och tittar på min make som blir mer och mer gul för varje timme, överdriver lite, men nog är han gul så det räcker och blir över. Sa till honom att han nog inte ska träffa några nya människor på jobbet imorgon.

Ser man ut som gula faran får man nog hålla sig med ”känt” folk. Han har inte haft ont sedan han fick sina nya suppar och tabletter och tror nu att han ska vara smärtfri till sin operation, när det nu blir av. Han har varit trött både igår och idag vilket inte är så vanligt, för att vara han.

Vi vilar och vilar, som två vrak i varsin soffa.

Jag fick ett lyckorus idag när sonen ringde och frågade försynt om vi var lediga fredag eller lördag som kommer? Ja, tror jag väl sa jag, som snabbt tänkte att nu blir vi kanske bjudna hem till dem på middag, men det hela var ännu bättre. Vi ska vara barnvakt till den lille grodprinsen, åhhh sån lycka!

Klart att vi tar honom de timmar de går på restaurang och firar sin ettårsdag. När jag stolt som jag vet inte vad, jag ringde dottern och sa ”att hon kunde komma då hon också, om hon är hemma,” då avbröt hon mig med att säga ”att vi, maken och jag har bröllopsdag den 4 februari.” Ops tack för tipset sa jag, som hade glömt det och maken med, vi är lika på den punkten. Hela 31 år som gifta, undrar hur det är med skaldjur för magen när man har gallproblem? Måste jag kolla upp för firar vi så vill vi ha mycket skaldjur.

Men vilken fest det blir nästan helg för oss, tänk att vi får förtroendet att passa grabben, det ska bli så njutbart, han kan få ligga på mig så länge han är här om han gillar det. Jag ska viska alla kärleksord jag kan i hans lilla öra och lägga till en liten saga om hur välkommen han är i mitt liv. Jag vill vara hans tant Brun, tant Blå, tant Grön och allt annat en farmor har att erbjuda.

Tänk så mycket drömmar man har när man själv får sina barn och tänk att man blir likadan när man får barnbarn. Skallen går i reafart med alla kreativa saker som jag och lille prinsen ska roa oss med när han blir större och jag friskare.

Mammas flicka

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Väcktes av telefonen och hörde en välbekant röst som sa att hon hade börjat skriva till mig, men kom på att det blev bättre om hon ringde.

Jag masade mig upp och ringde upp när jag hade vaknat till, sen pratade vi nästan hela förmiddagen. En vän Marie-Louise som jag har haft mycket att göra med sedan våra döttrar föddes för över 30 år. Vi har alltid pratat familj, vår egen utveckling, sorger och glädje, försökt hjälpa varandra från tid till annan.

Jag kände hur något lättade under vårt samtal och det var så härligt att få prata och bli förstådd. Tog Watson på en liten tur och när jag kom hem hittade jag ett kärleksbrev i posten från min mamma. Jag överdriver inte om jag säger att det var de vackraste ord jag någonsin fått från min mamma. OM jag grät, det finns så mycket kärlek omkring mig, om jag bara blev av med det här gråtande täcket som har lagt sig över hela mig.

Det här att vara mamma går ju aldrig över, oron finns där när det händer saker och man kan som mamma känna sig så maktlös, när ens barn råkar illa ut. Jag förstår min mamma och jag känner mig så eländig över att jag inte kan vara en kraft att räkna med i hennes liv. Att jag mest ger henne oro och tårar på hennes hösts dagar. Hon har bara mig kvar, min syster dog  ju så hastigt och tidigt till vår stora sorg. Jag har lovat min mamma att jag ska överleva henne och det oroar mig så enormt att jag kanske inte kan hålla det jag löftet. Inte vet jag?

Mamma är ju alltid mamma och henne längtar man alltid efter när man blir liten och svag, ringer hon så gråter jag, just nu. Jag gör som mina barn faller tillbaka till mamma när jag går i bitar. Det är inte lätt att vara mamma alla stunder, men det finns ju mängder av tillfällen när hjärtat sväller av stolthet och glädje över barnen och deras liv. Har man en gång fått barn kan man aldrig tänka sig ett liv utan dem. Deras växande och alla olika perioder de ska igenom är obetalbara i minnet och känslan av att få vara med.

Ibland tror jag att jag helt enkelt har hållit mig ifrån så mycket gråtande som det bara går och när så skalet spricker, så kommer det så mycket att jag nästan baxnar. Tror allt hinner ikapp mig, all rädsla och ångest över allt som väntar eller inte väntar.

Det är befriande att gråta till en viss del, men det är samtidigt så jobbigt. Gråt kan ju vara så olika, en stillsam tår som långsamt banar väg ner för kinden och kittlas, kan till och med vara lite klädsamt med tårfyllda ögon vid rätt tillfälle. Men gråten jag tänker på är mer flödande och förskönar då inte min nuna som bara blir mosig och ful. Gråten som klämmer ut det mesta av orken som överväldigar och bara väller fram. Det är hälsosamt att gråta rent fysiskt och psykiskt har jag läst någonstans, men det är jobbigt att vara så på gränsen hela tiden. Vad tycker du när du känner att du inte riktigt kan hålla kontrollen på dig utan faller i gråt, när du pratar med folk? Alla har väl det så någon gång i livet, vad man än är utbildad för att hantera så finns det väl gränser för oss alla eller hur?

Ja, helt krasst så sitter jag där nu mitt i det sköra och vet inte när jag ska lugna ner mig. Kan ju säga att något i mitt liv hände som påverkade mig så starkt att detta slog ut mitt lilla pluttförsvar. Men jag kämpar på, rätt vad det är torkar väl tårarna och balansen infinner sig.

Dagen efter tankar

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Just idag är jag trött, alla känslor inför förlossning och barnbarn tar ut sin rätt. Det här att det sjunger i hjärtat, kan jag tala om är sant, en sån där jublande sång med religiösa förtecken. För att inte tala om den nesliga rördheten om det nu finns ett sånt ord, låter lite konstigt. Fick skärpa mig  rejält igår, för att inte falla i stor gråt när jag såg bebisen och mamman ligga där.

Man kommer farande som en vårvind med massor av kläder och kalla händer och vill bara kasta sig fram och klappa, krama, men så står jag där och tårarna stockar sig och orden liksom bara simmar iväg ut genom dörren och vi, mamman och jag ser varandra i de tårfyllda ögonen och känner en sån där obeskrivlig närhet.

Jag vet vad hon har gått igenom och hon vet nu att jag vet, kvinnonärhet och jag älskade henne stort i denna stund och det känner hon.

Att det är omvälvande att få barn vet vi som har gjort vårt, men att det verkligen var så här stort att få barnbarn, har jag inte fattat förrän nu. Vännerna har ju varit så där mormor/farmor terrorister som hela tiden framhäver sina fantastiska barnbarn, som man hela tiden ska se foton på och höra på oändliga helt enastående berättelser om. Nu ska jag tillhöra den där enögda farmors skaran, som tar varje tillfälle i akt för att visa upp mitt, just mitt barnbarn, som är så mycket mer än andras barnbarn 🙂

Imorgon börjar livets vardag igen, maken ska börja jobba och det är dubbel. På ett vis ska det bli skönt att få ordning på sig själv, komma upp, gå ut med hunden och äta sin lunch normal tid. Sen ser jag fram emot lite ensamhet, jag gillar sånt och det kan man ju göra när den är självvald. Faktum är att jag får mer gjort när jag är ensam hemma, så har det alltid varit. Men samtidigt så har maken varit ett sånt stöd med allt här hemma under sin ledighet att jag inte vet om jag vill att han åker iväg och lämnar mig med allt här hemma.

Har nu fått en tid till gastroskopin, tvi vale den 23 januari, men jag har insett att jag nog har magkatarren som man får av njursvikten och behöver nog lite starkare doningar för att få ordning på det hela. (Det var magsår.) Tänk att jag som har varit en stor kaffekonsument har slutat helt med kaffe. Räcker med att jag känner lukten så mår jag illa. Har prövat en koffeinfri kaffeampull, ni vet jag har ju en espressomaskin som man stoppar ampuller med en dos kaffe i och det finns koffeinfritt. Igår drack jag en sån med mjölk det var första sedan julafton om jag inte minns fel och den gick ner. Det blir så konstigt när man är van att dricka kaffe, framförallt på kvällarna, det saknas något hela tiden när man inte får sitt kaffe. Jag dricker te och välling, men samma sak är det inte.

Om tappad lust och glädje

~ livsglimtar ~ 18 kommentarer

 

Om ni undrar vad jag har för mig så ser ni det på bilden, oftast tar jag mig en lur och sen hasar jag runt lite mellan kastrullerna och tv-soffan. Har blivit sämre mer påtagligt och blir lite orolig att jag inte ska orka eller klara mig fram tills undersökningen av min vän är klar. Det är ju inte så att jag kommer att dö, utan det jag vill undvika är ju att behöva operera in en slang i magen och börja med dialys tills jag får en ny njure.

Tänker alldeles för mycket på om inte vännen är frisk nog att få ge mig sin njure, det är inte mer än 7% av vår befolkning som har A- blodgrupp (6% i hela världen) och sannolikheten att jag då skulle ha turen att få en nekronjure (från en avliden) är väl minimal. Tänker på vad det innebär med dialys och undrar hur livet blir?

På tal om att tänka så märker jag så tydligt att tankeverksamheten påverkas av det här tillståndet. Inte nog med att jag inte orkar skriva alla gånger, när jag väl gör det så får jag anstränga mig och jag stavar oftare fel och får inte ihop meningarna som jag är van vid.

Lusten .. jag undrar så var den har gömt sig, det finns mest lust till att sova och vara ifred. Jag har ju hela tiden vetat att man kommer att bli sjukt trött och få en massa hopplösa symptom från kroppen. Men det är tungt kan jag lugnt säga, inte alls som jag har föreställt mig det hela.

Idag fick vi en inbjudan om ett 50 års kalas med allt som hör till i en festvåning i stan i januari. Det var som en tung sten sjönk i mitt bröst, för jag vet redan nu att det bara inte går. Bara det här att klä upp sig, föna håret, måla sig .. där tog det stopp, jag blir helt slut bara av att tänka på det hela.

Sen ska man ta sig dit, sitta vid ett bord och ha bordsgranne som förväntar sig att jag ska prata under middagen. Jag orkar inte med så där mycket på en gång. Har en inbjudan till ”Skyttens” 55-års kalas den 20:de och dit ska jag ta mig, över gatan, hissen upp och in till gamla goa vänner som vet hur det är. Ingen som kommer hissa några ögonbryn när jag behöver gå hem tidigt.

Man tappar mycket av allt det där självklara när man blir sjuk, man måste hela tiden gardera sig. Ett tag går det att gå över sina gränser, men det kom en dag när jag kände att nu går det inte att tänja så mycket mer på vissa företeelser. Envis som jag är så gör jag fortfarande en hel del som jag väl i ärlighetens namn borde låta bli. Men vad gör man med en envis oxe som vill så mycket? Jag har ju snart lagt av med det mesta, så vad ska man ta av till slut? Kommer jag att sova mest hela tiden till slut, hur långt kommer det att få gå?

På söndag kommer mamma över med en julkrans hon har gjort till oss som vi kan hänga på dörren, även sonen ska få en, dottern har redan handlat sin. Då tänker jag genast säga till ungarna med respektive över på en kaffe, ska baka en god kaka imorgon. Jag vill ju träffa min familj fast det är jobbigt och tänker att jag slår ihop så många som möjligt så är det gjort för ett tag. Låter kanske inte snällt, men det är bara för att jag ska orka och samtidigt känna mig lite nöjd med mig själv. Att även jag bjuder till …

Egentligen är det det här jag inte gillar med mig själv just nu och mitt bloggande. Jag tycker att jag bara gnäller och tjatar om min kropp om och om igen. Känslan av att jag borde sluta skriva och dra något gammalt över skallen tills jag är frisk igen. Men så tänker jag att bloggen är ju min och den skulle ju handla om den här förbaskade resan mot en ny njure. Men jag trodde inte att jag skulle bli så dränerad både fysiskt, mentalt och själsligt. Men blir helt enkelt kort i roten av att ha njursvikt.

Nu ska jag avsluta med glädjen över att Kevin i idol gick vidare till final. Han har hela hösten givit mig så enormt mycket kraft i sin naturliga glädje, man är inte van vid att se sån glädje i vårt land. Kevin är en stor själ, ödmjuk med en fantastisk röst och utstrålning. Jag är övertygad om att han kommer vinna idol.

Man är vuxen när man ser kvinnan inte mamman

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

tatty_20teddy_1181980713Nå ja, inte hade jag något bubbel med till min mammas 75-års dag men två stora nybakade tårtor hade jag med mig. Tänk att det är så skönt att träffa släkten, så trevlig att se dem alla och få skratta och prata om allt och ingenting. Släkt kan vara så härligt att växa upp med, jag minns hur vi alla träffades hos mormor så länge hon levde. Hon var som ett nav där allt i släkten möttes, i glädje i sorg och visst blev vi osams ibland, så är det ju när man är släkt.

Men när jag ser in i min kusins ansikte då klappar mitt hjärta extra mycket, jag gillar alla släktingar, men vissa är mer nära och jag känner släktskapet så tydligt. Kusinens pappa bodde fortfarande hemma när min mamma och jag flyttade hem till Sverige och in hos mormor. Klart att jag blev förtjust i R och har varit det i hela mitt liv, han bytte blöjor på mig och lärde mig en massa bus som liten. Att sätta fast mackan under bordet var kul tyckte R när han lurat mig till det, men mormor hon blev ju arg .. en stund. Sen kunde man skjuta ärtor med skeden, vilket inte heller var så poppis hos mormor. Klart ni fattar att R var som min bror och att jag såg upp till honom under uppväxten.

Samma känsla har jag för hans dotter, kusinen. När vi ses så kan jag aldrig fatta att vi inte har mer kontakt med varandra. Men klart det är en del år mellan oss och vi bor ju inte grannar, men varför blir det så här kontaktlöst mellan människor? Jag ger mig själv lite dispans för de senaste åren pga min kropp som inte orkar, men vad ska man skylla på de år som gick tidigare?

Kalaset var precis så trevligt som jag vet att mamma önskade, mycket folk, god mat och dryck. Det var mysigt att se henne sitta där med alla presenterna och jag såg att hon var glad och nöjd. Sen kom hennes vänner och grannar och de damerna fick galant service av min mamma hela tiden. Hon gödde dem med extra av allt .. det är fint att se henne med sina vänner, som för den delen är så trevliga så jag kunde nog låna en del av dem till mig själv.

Det här med att fylla år … fylla 70 eller 75 som min mamma, det är helt otroligt när jag ser på henne och hennes bror som är 70. Unga ser de ut båda två och jag kan inte fatta att så många år har gått, tänker på alla år man bodde hemma som en idiot till tonåring, missnöjd och uppkäftig. Att jag inte såg min mamma då som ”mer” än mamma. Idag ser jag kvinnan bakom mamman den hon är på det vis jag ser på andra kvinnor. Konstigt är det att man större delen av sitt liv konfronteras med mamman men inte ser människan bakom mamma. Fattar ni hur jag tänker eller låter jag bara hemsk när jag skriver så? Jag vet ju nu att mina barn ännu mest ser mamman i mig, tror att dottern är på väg att se kvinnan i mig, men det är en bit kvar.

Äsch håller jag på att trassla in mig för mycket nu … kanske är jag för trött efter kalaset, men jag hoppas att ni fattar vad jag är ute efter.

Nu sitter jag här och trampar mina av vatten svullna fötter, har inte skött mig idag utan ätit lite för dåligt och det brukar sluta med stubbar till ben och klumpar till fötter. Konstigt att det ofta blir så när jag vet att jag har slarvat med maten. På tal om mat så åt jag gott hos mamma, men jag åt ingen lunch och jag var inte så hungrig när jag var hos mamma, så konstig är jag ibland. Tänkte roffa åt mig en bit av smörgåstårtan när jag gick hem men äh, det blev inte av.

Nu ska jag lägga mig i soffan med benen högt …

Livet tränger sig på vare sig man vill eller ej

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Solen skiner med höstens lite svala och kyliga ljus, jag har sovit lite oroligt inatt på grund av en del turbulenta saker i mitt liv. Det finns ju mer i mitt liv än bara mina pruttiga njurar. Men det är ju så här livet är, man kan aldrig sätta sig ner och tro att man fått nog att dra på sina axlar. Det kommer alltid mer belastning som man måste ta del av vare sig man vill eller ej. Det händer saker omkring en som man inte  kan blunda för och även om man verkligen försöker blunda hårt, så tränger det sig igenom allt p.g.a av sin alvarliga natur. Här finns så mycket jag skulle behöva lufta, men så är det i livet och på bloggen att man får hålla truten då och då av hänsyn till andra.

Idag ska husbilen in i ladan för vinterförvaring, mannen och sonen ska snart ge sig iväg. Jag funderade på att hänga med, men bestämde för mig själv att jag ska gå ner och få håret tvättat och fönat, låter väl mycket bättre. Sen kan jag ta med mig dramaten och handla på vägen hem…

Pratade med mamma igår och hon planerar nu för sin 75-års dag. Jag har verkligen blivit så glad och stolt över min mammas och min kontakt de senaste åren. Hon har ju funnits där i alla år, men inte förren nu tror jag att vi verkligen ser varandra och det ger mig en stor glädje. Jag hörde hennes oro med att få ordning på allt till sitt öppna hus och jag är ju inte mycket till dotter när det gäller sånt, jag orkar ju inte ställa upp. Men om hon bakar smörgåstårta, så kan väl jag köpta några tårtor till kaffet som present från oss för att samtidigt lätta på det stressande tryck hon känner av att göra allt själv. Det var skönt att höra att stressen lättade något när jag presenterade min idé med tårtorna, annars skulle hon baka även dem själv. Man är sin mors dotter, så jag vet ju precis hur hon funkar när det kommer till att bjuda folk. Hade jag varit frisk hade jag nog kunnat baka både tårtor och smörgåstårta till henne, men det går ju bort som det är nu.

Ser fram emot helgen

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Idag är det en lugn dag, jag ska plocka lite här hemma och packa inför helgen. Denna helg ska vi träffa Millanmill och henne man som också har husbil, vi har bokat plats bredvid varandra på ”vår” camping inte så långt från stan. Vår dotter och henne kille ska också hänga med, men i sin egen (vanliga) bil. Här ska grillas och umgås riktigt trevligt att planera och ha det att se fram emot. Fast jag vet att Millanmill om någon vet hur jag mår så är jag alltid lite orolig att andra inte ska fatta hur risig jag är nu, det där med att umgås funkar ju ibland när jag som av en händelse får mer energi till mig, men andra gånger är det mest en plåga.

Vi pratar kött och såser och äppelkaka och massor av grillade grönsaker.

På tal om mat så insåg jag att nu är det verkligen dags att jag går över till vegetariskt allt för att minimera proteinintaget. Kidneybönan har tjatat lite om det och jag inser att det är så jag måste göra för att må bättre. Så ikväll blir det råkost, kokt potatis och en gratäng med blomkål/morot med lite riven ost på. Alltid en början och mannen sa igår när vi pratade att han äter samma så klart, annars funkar det inget vidare.

Lunchen får allt fortsätta att vara min mannagrynsgröt med äppelmoset på och någon dl mjölk till. Jag har börjar koka mannagrynsgröten med större mängd vatten än mjölk och det är inte av snålhet utan för att mjölk innehåller rätt mycket proteiner utan att mätta så mycket. Man får äta ett visst antal protein per kilo kroppsvikt, jag har mätt urinen ett dygn tidigare för att se hur mycket protein som fälls ut. Just nu vet jag inte hur mycket jag ska äta, men drar bara ner ordentligt på proteinet. Det verkar helt omöjligt att gå ner i vikt just nu, detta vatten sitter som ett klägg i kroppen på mig, finns sparat i varje cell.

Idag är dagen när jag ska ta tag i mina högar… jävla skryt hela tiden som om jag skulle höra till högpresterande människorna nu för tiden. Mitt egenhändigt skapade klädberg… ska bort! Flyttade min motionscykel till vardagsrummet och blev av med min ”klädhängare” samtidigt och högen bara lyftes över till en stol som redan vuxit till ett mindre berg av kläder. Äsch blir så trött på mig själv…

Jag har fått ett så fint brev av min lilla mamma… åren, sjukdomar och döden gör onekligen att vi närmar oss varandra på ett fantastisk vis. Jag är så glad för den närheten och alla uppväxandets motigheter mellan oss har slipats av. Jag ser henne, hon är inte ”bara” min mamma utan jag ser henne som den fristående kvinna just hon är och tror mig ha insett vad som skapade olika sidor hos henne. Vad som en händer med oss i framtiden så kommer vi nog båda att känna att vi nådde fram till varandra och det gör mig gråtmild och tacksam över att ha haft den här processen tillsammans.

Det är inte så lätt alla gånger, mamma börjar bli äldre och orkar väl inte hur mycket som helst, fast det är väldig fart på henne och jag med min skröpliga kropp orkar mindre ändå. Det finns väl oftast en tanke man har när man växer upp att man vill finnas till för sina föräldrar och hjälpa till. Men när jag som yngst är sjukare än mamman någonsin varit och är i mer behov av hjälp själv. Då rubbas allt det där man har tänkt så självklart… inget blir som man har tänkt.

Nej, just det inget blir som man har tänkt. Men man kan ju leva så många olika liv ändå, det finns så mycket stunder i livet när lyckan att leva är oändlig, stunder när man för allt i världen inte vill lämna jordelivet.