Ibland får man liksom börja om

Vojne ibland blir inget som man har tänkt det. Gårdagen blev ett fiasko på så vis att jag inte fick gjort ett dugg av det jag hade tänkt mig. Det blev en urk dag och inte förren jag släppte tanken på att åka iväg till Nikis utställning så lugnade det sig, jag blir sämre när jag blir stressad. Under dagen skulle jag få healing av Millanmill, men det var ju bara att ringa och ställa in, tänkte för mig själv att nu sover jag i flera timmar så att jag orkar åka till utställningen. Sen fick jag mail från Rosa att varken hon eller Madonnen skulle åka dit, vi hade boka träff där. Vilken lättnad det var att få avstå från det hela när jag nu inte hade så många som kanske skulle bli besvikna om jag inte dök upp som lovat.

Mannen kom hem från jobbet och vi åkte iväg och handlade middag, tanken var ju att vi skulle ha ätit i stan efter utställningen. Vi lagade en god middag tillsammans; lammytterfilé med potatisgratäng/vitlök och sallad. Jag smuttade på rödvin och kunde sedan lägga mig i soffan och bara vara.

Igår var det en glädjens dag mitt i allt urk, en bloggvän gifte sig efter att ha friat på skottdagen. Jag och Niki skickade chokladogram eller vad man ska kalla det och det kom fram till rätt adress. Så jag vill GRATTA Klimakteriekärringen till ett väl utfört frieri som blev ett äktenskap. Här vill jag bara säga att champagnflaskan skulle sitt HÄR utan den där äckliga blå ramen som jag aldrig numera verkar få bort. För att inte tala om hur svårt det är att få en bild där man vill ha den. Äh, nu slutar jag nog med bilder helt och hållet tror jag. Ingen ide att sitta och leta bilder som inte kommer in eller som kommer fel med skitful blå rand.

Idag har jag en mer normal dag så vi ska passa på att åka till Nikis utställning på eftermiddagen, vår dotter ska nog hänga med, kanske hittar hon något att köpa till sina kala väggar i nya lägenheten.

Morgondagen ska tillbringas i min mammas hammock där jag ser mig sittandes med kaffe och hennes goda bullar, ingen bantning här inte.

Sen har jag fått många tips av Alter Ego (vilket jag tackar för) om vad jag kan göra för att kolla vad det är för fel, här inne för mig, idag verkar allt funka. Jag lämnar över allt det där till min man med varm hand, han får ta tag i det hela ikväll.

Tankfull inte deppig

Idag kan jag inte klaga på vädret, ska snart ge mig ut med hunden och njuta. Natten har varit skit rent ut sagt, andra natten i rad när jag bara inte kan somna med min vanliga tablett, utan fick ta en halv till och nu oroar det mig för att jag har höjt min dos för att sova. Det brukar gå över och bli som vanligt igen men varje gång jag hamnar här så blir jag orolig.

Igår var min mamma här och det var en mysig stund, vi fikade och pratade om allt och ingenting. Mina tankar fladdrar runt att det bara är hon och jag kvar och rätt vad det är, är det bara jag. Nej, jag är inte deppig idag alls utan mer tankfull över hur konstigt livet kan bli. Jag har nog skrivit det tidigare och jag skriver det igen, aldrig trodde jag att min syrra skulle gå så här tidigt. Tänk så mycket ovetskap vi hela tiden lever i. Hela livet är ju ett enda stort ovetande om framtiden, ibland vet man ju inte ens vad som händer runt knuten samma dag.

Fast vi tror att vi har koll på allt…tills det händer något. Då är man inte stor kan jag säga. Sen det här att man inte vet hur man reagerar på saker i sitt liv. Jag minns när pappa dog, att jag liksom bara var då mitt i det hela, lite skakad med ändå samlad. Ska väl säga att han var syrrans pappa, inte orättvis varken mot henne eller mig, men han var distanserad hela mitt liv. Han hade nog med sig själv och vi ungar fick väl klara oss bäst vi kunde med mammas hjälp. Tror det var ett ganska vanligt manligt vis att vara av den generationens män, lite ouppnåeliga i sitt och skulle inte bli störda.

Så när han gick så gick han, mycket mer var det inte i mig som rörde sig. Men syrran…jag sa det igår till min mamma att med hennes bortgång liknar mina känslor ingenting. Att jag nog aldrig blir ”klar” med henne har jag förstått att jag får leva med. Vi som var så lika och ändå så olika med våra olika fäder. Vi som blev så jävla osams så stickor och strån rök. Vi som skyddade varandra när vi växte upp om andra var dumma, då jäklar var hon min syrra till sista smockan. Vi som hade så starka samförstånds ögonblick i all vår gemensamma kunskap om mamman och pappans både goda och mindre lyckade sidor i fostran av oss.

Man tänker inte på det när man har sitt syskon i livet att just den där närheten som man tar för så självklar, de där stunderna av samförstånd i ett ögonkast, det har man inte på liknande sätt med andra människor. Det finns en djup samförstånds vänskap i allt vi delar som vi inte kan dela med någon annan, syskonkunskap. Det är insikten om allt det där som faktiskt gör mest ont nu när jag sitter ensam kvar här.

Den dag min mamma går kan inte syrran och jag sitta och gråta tillsammans när vi gör allt sån som kommer till en när mamman dör. Inte kommer jag heller kunna sitta där och minnas och skratta åt alla dråpliga stunder vi har haft med våra föräldrar, alla misstag och osämjor, alla hemliga julklappar vi smög omkring och luskade i under uppväxtens jular. Matminnen, kakaminnen, sorger och besvär allt får jag nu rota i ensam den dagen.

Men idag är det ju en vacker dag att leva och jag tänker nu ta hunden och gå ut och andas livsluft och njuta för både mig och min syster, det känns ofta så tydligt när jag går mina promenader i min systers ärvda skor… visst är hon med mig och andas livet.