När jag blir trött nu för tiden så krymper min känsla för andra tillfälligt, min empati, naturliga omsorg om andra förminskas av min trötthet. Jag vill möta människor i det filosofen Martin Buber beskrev som att betrakta den andra som ett subjekt ett ”Du” som är likvärdigt med mig själv och angår mig. Till motsats från att betrakta andra som ett ”Det” som inte är likställt med mig och som inte heller angår mig. Det finns ju inga riktiga möten i att betrakta andra som ”Det” och för mig är själva livet, kärnan till att se sig själv att mötas i ”Du” och bejaka möten med andra.

När njursvikten tar mig som idag under min lilla tur till biblioteket, då lider jag. Det är då jag känner att sjukdom förminskar mig som människa och jag tycker inte om det. Att inte orka titta på dig vackra invandrade kvinna med son på bussen, att inte ta emot ditt leende för att jag inte orkade se dig som ett ”Du” just då. Mannen med sin droppsnuva under näsan som nickade vänligt, jag såg inte dig, jag såg bara droppen och kände ett äckel, ett avstånd.

Den här personen som tröttheten gör av mig känner jag inte igen, jag blir sorgsen och förstår samtidigt så mycket som jag förr inte tog in. Alla gamla som jag har jobbat med, som var så trötta och oroliga så fort de skulle åka en liten bit. Rädda att missa tiden, att komma försent, inte upptäcka när man är framme med bussen, deras irritation och otrevligheter. Nu känner jag alla de sidorna hos mig själv, jag är nog i mig själv, när jag är ute och rör på mig. En lite promenad en dag som idag, är som första turen på månen, stort att orka, att våga ge sig iväg fast stegen är vingliga och gatan mellan busshållplatsen och hemmets port är kort.

Att komma hem äta en bit och sen sova resten av dagen, det var mitt liv idag.

Ändå kan jag tänka att jag är tacksam som får uppleva de här speciella känslorna, för de tillhör inte en frisk människas liv. Jag smakar med fasa på en del insikter jag drabbats av, tänker att jag med tiden kommer att förstå så mycket mer, just för att jag har vandrat i de yttre kanterna. Vandrat med små steg, vaksamt passande på mig själv för att orka ta mig dit det är tänkt.