I den tidiga morgonen

går jag bararmad i den ännu rena och klara luften.
Svalorna, himlavalvets flygaress gör sina hisnande vändningar och mina älskade måsar svävar i en självklarhet över mitt huvud och möter mig med sina skratt. Sekunden jag känner lycka är mäktig, suger på stunden som på en god karamell. Jag och mitt nu upphöjt till salighet.

Tänk den som fick klä av sig och gå med bar överkropp i värmen, månne männen förstå vilket privilegium det är att få klä av sig i värmen.
Inte tänker de på sånt som bara är, vem tänker på självklarheter?

Inte nog med att de får gå med bar överkropp, inte bryr de sig om stora magen, den är pondus, på mig heter det, att jag är en fet kärring, svårare än så är det inte. Fast det kanske är så att jag i verklighetens nu har mer pondus än de flesta män jag möter.
Jag gömmer mig i överdrivet stora överdelar, gissar att jag skulle se lite smalare ut i en mindre.

Äntligen avklarat besök hos frissan, ni vet stadiet när inget fungerar i håret, där finns ingen frisyr, luggen egenhändigt klippt med en usel sax när luggen en dag gjorde mig galen i sitt hängande. Utandning, suck, lättnad.

Packar inför landet över helgen, vattna och lugga gräsmattan, så mycket mer är det inte på agendan. På söndag drar vi hem tidigt på barnbarnskalas.

Sa jag att jag har kommit in i ett flow av brödbakning, så pass att surdegen startats upp igen, men denna gång nytt recept och det verkar inte bli något vettigt med surisen. Kanske får jag starta en ny till veckan som kommer.

Nu försenad frukost.

Vem skiter körsbärskärnor?

Något jag saknar sedan förr är spänningen och väntan när jag gick till kiosken för att höra om mina framkallade foton hade kommit.
Minns ni när man öppnade kuvertet och bläddrade i bilderna, för att slutligen titta på negativen om det var någon bild som inte hade framkallats.
Nu känns det inte lika spännande när bilder tas och direkt kan beskådas. Men kvalitén är högre nu än förr och möjligheten att välja både till och framförallt bort dåliga bilder är ju en stor framgång. Förr satt jag där med en del usla kort, men vad att göra bara klistra in i albumet.

Tror det var på Hötorgets tunnelbanestation det fanns en affär som framkallade foton på löpande band. Där stod jag ibland och fantiserade om vad som fanns på alla bilderna som for förbi i en rasande fart. Tänk allt det där är borta som födkrok nu.

Vi har ett stort körsbärsträd nedanför vår balkong och skatorna håller riksdag, antar att de varnar varandra och andra från att närmas sig de goda bären, ett evigt kraxande.
Minns för många år sedan att jag inte fattade var alla körsbärskärnor kom från under gatlamporna. Tills jag såg måsarna sitta där uppe och skita kärnor.

Det bästa ljudmässigt vid denna tid är måsarna och tärnorna, bor man så nära havet och högst upp så får man sällskap när de svävar runt där ute. Mäktigt att se dem flyga precis utanför fönstret och lyssna på deras sällsamma ljud.
Ingen sommar utan måsarnas skrik och skrän, jag saknar dem när vi är på landet.

Nu ska jag duka till middag, kycklinggryta allt i ett och maken kommer snart.

Skolavslutning för måsbarn

rg_973560_m600

Senaste dagarna och kvällarna har det varit lite lugnare på måsfronten … tro de har varit på skolresa. De flesta har nu tränat sig i mås skratt så jag tror det drar ihop sig mot skolavslutning. Undrar om de här gänget kommer att komma tillbaka och boa på vårt tak nästa år när de får egna ungar?

Ikväll kommer marsipangrisen en stund för föräldrarna ska åka och titta på ett bord, sen ska vi passa honom på lördag för då ska föräldrarna vara på en loppis och försöka sälja sånt de inte använder. Jag säger bara Jaaaa när de frågar om barnvakt, för jag vet att jag inte kommer att träffa honom på ett par veckor när jag blir opererad. Nu är han ju som härligast med mycket skratt och bus.

Jag ska snart gå ner till min fotvårdare och vän L, det ser jag fram emot både att få fötterna skötta och att få höra vad hon har gjort på sista tiden. Imorgon ska jag till Huddinge och träffa narkosläkaren, usch så det pirrar i magen på mig när jag tänker på Huddinge. Nästa vecka ska vi göra korstest igen, de undersöker så att vi inte har någon infektion i kroppen och det gör mig nervös. De får ju inte hitta något hos varken Rosita eller mig.

Jag kommer att ha med mig en dator till sjukhuset så ni får hänga med dit. Jag ska be min dotter att gå in här och berätta om allt gick bra med själva operationen, för det tar nog några dagar innan jag är så pass att jag vill skriva i bloggen. Så vet ni hur det blir om ni vill se hur det går.