En helt vanlig måndag

Älskar måndagar, för den delen alla vardagar i lugn och ro, då har jag en chans att få lite gjort i min snigeltakt utan att känna mig stressad av maken som visst inte är en stressad typ, det handlar mer om mig och mitt upphottade nervsystem.

Veckans lista är nedskriven, min ”att göra lista” som kan bli en lång en och förhoppningsfullt får jag bocka av lite varefter.

Jag började med att sätta en deg med surdeg och aprikoser i som nu ska jäsa i många timmar, tvättmaskin nr 2 snurrar och på spisen puttrar en köttfärsröra att stoppa ner i tortillabröd.

Vilket otroligt intressant dag eller hur? Snart ska jag tvista till dagen med att sy några små bebisörngott till … mig själv. Har en liten kudde som kallas slummerkudde, den finns på Hemtex, men de verkar inte ha kuddvar till den så det blir till att sy några nya.

Efter att ha läst lite nyheter kände jag att min hjärna inte alls ville delta i det puttrande elände världen har blivit. Förr, minns ni uppväxten på kanske 50-60 talet så vilsamt nyhetsförmedlingen var. Bortsätt från Vietnamkriget så satte man kanske bara frukosten i halsen när Fälldin och polarna var ute med lätta gardet. Det var på den tiden media inte tävlade om att skrämma slag på oss med vad som helst i feta rubriker, allt för lösnummerförsäljningen. Nu för tiden matas vi av allt vi ska dö av med stor frenesi av media, ingående reportage som måste vara ett helvete för hypokondriker att matas med varje dag, dygnet runt. Tänker jag som inte är hypokondriker men påverkas ändå lite här och lite där.

Men nu måste jag hänga tvätt och dona lite, vi hörs …

Dagens diss

Att de skriver ner Juholt innan han ens har kommit igång med sitt jobb. Media är för jävliga att ha att göra med, vems ärenden springer de hela tiden? Inte bryr de sig ett dugg om sina konsumenter, oss skrämmer de slag på med alla medel så fort de får en chans. Inte står de på vår sida …

Nivån är så låg att jag ruttnar mest varje dag … tänk att skriva Tyskvärmen kommer???? Men hallå Tyskvärmen är Tyskland ett känt land för sin värme? Men hur tänker man då? Inte alls som jag ser det så inte ens de mest triviala kan de hålla på en sansad linje.

Själv är jag utochinvänd eller något sånt … mår skunk men det går väl över snart hoppas jag. Ikväll kommer TimpaLimpa med sin pappa och ska tvätta lite i vår tvättmaskin. Jag tänker ta emot dem liggandes i soffan som den soffpotatis jag just nu är eller kanske alltid verkar vara.

När en läkare ska ligga i skiten då är det snusk och ska åtgärdas

Idag kände jag en längtan efter något humoristiskt, men det var inte så lätt att hitta bland alla bilder. Lite farligt får man allt leva här i livet .. man får vara beredd på en stör i baken vilken sekund som helst. En del verkar för den delen nästan födas med en ingjuten från början. Tänker på stela, ospontana människor, det har jag svårt för kanske för att de är mest olika mig. Så just jag borde kanske få en stör där bak för att lära mig något.

Även jag läser ju nyheter fast jag förstår att det inte verkar så när jag skriver alla gånger. Nyheter har ju inte blivit speciellt upplyftande med tiden, en nyhet är oftast bara något man mår dåligt av att få ta del av. Om jag var vettig så hade jag slutat både läsa tidningar och se nyheterna på tv för länge sedan, allt för att bevara en inre frid och  framförallt ett hopp om andra och deras val av liv.

En nyhet så som den om ostädat sjukhus ger ju först känslan av att det är bra att sånt kommer fram. Såg ju själv när jag låg inne för hjärtat att fläckarna på golven var kvar när städaren hade svept förbi och insåg då själv att det var snusk på sjukhuset. Har tänkt många gånger att de som sprider de där ruggiga bacillerna som ingen av oss vill ha, det är ju personalen på sjukhus som inte sköter hygienen. Har funderat över vart alla hygiensjuksystrar tog väg… finns de kvar? Vad gör de då för sin lön?

Nå, nu låg den där läkaren på sjukhus och såg själv skiten i näröga, då kom tidningar och sjukhuschefen reagerade och det skulle tas om hand osv. Han lovades t.o.m eget rum när han skulle ligga inne nästa gång och jag lovar att det rummet kommer att skina av renhet som aldrig förr, allt för att han är en läkare. Men genom alla år har alla vanliga anställda klagat, folk har dött och ingen har väl brytt sig mer än att sjukhuschefen har tittat i sin börs och snålat ännu mer på just den kostnaden som städningen innebar. Att städningen rädda liv verkar helt ointressant för chefer inom vård och landsting.

Ibland så får jag sura uppstötningar av den här typen av nyheter … som sagt bra att det kommer i ljuset, men för jävla ynkligt att det måste till en läkare som blir sjuk och själv kan råka illa ut för bacillerna. Men samma läkare har väl gått där i alla år och sett skiten när han har jobbat men inte brytt sig. Vem är man närmast då? Jo, sig själv så klart, då gick det bra att gå ut i media.

Nu har jag försökt ha humor vilket var svårt idag, sen har jag försökt analysera ännu en dålig/bra nyhet. Får väl vara måtta på allt som kan komma ur en seg surdeg en så här grå dag.

Åsikter behöver vi det?

För att undvika kritik, gör ingenting, säg ingenting, var ingenting.

– Kritik är svårt, de flesta har svårt att ta kritik fast man säger att man ska vara konstruktiv så har jag alltid undrat vad det står för. När jag slår upp ordet konstruktiv så står det; uppbyggande, nyskapande. Inte lätt att tänka nyskapande när man ska ge någon en skrapa för något han har misslyckats med. Lika bra att aldrig öppna käften…

Det här att stå för sina åsikter låter ju så rakt och fint när man skriver det så här. Men priset för en åsikt är ibland väldigt högt. Ordspråket tala är silver tiga är guld visar ju på en insikt hos folk sedan urminnes tider. Är det så viktigt att ha en åsikt om allt undrar jag? Vet folk alltid vad de har för åsikt om saker och ting? Jag kan ofta liksom stanna upp och häpna över att jag inte har en åsikt om sånt som andra verkar ha tänkt så himla mycket på. En del åsikter blir som ett rapande, upprepande av det som stod i tidningen för dagen. En slags samklang med världens alla åsikter kan man ju läsa sig till och bara hänga på och tänka högt om till allt och alla.

Man kan ju rent av ha bloggar som bara upprepar det politiska budskapet vi alla kan ta del av dagligdags. Eller så kan vi förfasa oss i bloggar över allt elände som har hänt det senaste dygnet. Pytsa på jordens redan nedtyngda negativa trend som hyllas i media och på något vis upphöjs i olika bloggar. En rubrik med en åsikt om de senaste morden får automatiskt många läsare, fast vi alla redan har läst allt i tidningen. Får vi aldrig nog av spekulationer i sorg och elände? Hur tänker ni som bloggar om det som är dagens nyheter? Att tänka högt, ha åsikter om samma sak som  media pumpar ut varje dag, hur tänker man då?

Bloggandet i tiden

När jag sitter och skrollar upp och ner bland alla bloggares inlägg, så slås jag av den stora nöden som tycks ha drabbat oss alla.

Själva skrivandet måste ju peka på att vi alla är så lite lyssnade på att vi verkligen behöver det här utloppet för våra tankar och känslor. Jag tror ju själv verkligen att skrivandet är ett inre behov som vi alla behöver. Inte tror jag att det spelar någon roll vad vi skriver om, det hjärtat är fullt av det behöver komma ut.

Jag undrar om någon har undersökt själva behovet av att skriva bloggar seriöst? Tänker på när jag växte upp, så många i min klass som inte tyckte om att skriva, till dagsläget när så pass många utan skrivandet som yrke sitter här och knappar in sina tankar och åsikter så ofta.

Vad är det som har släppt sitt grepp om oss? Greppet som gjorde att bara yrkesfolk fick skriva?

Man ser ju att greppet har släppt, då vi undersåtar inte har lika stor respekt för det skrivna ordet som förr. Respekten låg ju i något ouppnåeligt i själva skrivandet, den som skrev måste vara upphöjd och veta sanningen på något vis, skrämmande. Eftersom vi undersåtar fick läsa och ta till oss, utan att direkt kunna, våga, ens tänka på att varken protestera eller ge bifall. Bara ett passiv mottagande, det var så man fick vara före bloggandets tid.

Idag gör vi uppror mot lite till mans, själv hade jag ett mindre uppror igår på Aftonbladets blogg http://blogg.aftonbladet.se/3292  vilket drog med sig många andra som tänkte samma sak.

För bara några år sedan skulle jag ha suttit här och muttrat för mig själv. Men nu är dialogen med media och andra inte bara en monolog längre tack vare bloggandet.

Inte bara av godo, men nog har väl kommunikationen hjälpt oss mycket på traven. Jag ser ju dagligen hur andra söker på internet efter stöd i livet. Orden, sökorden skvallrar om behoven vi har. Då tänker jag för mig själv, att vilken tur att allt det här med internet finns och vilken gåva det ändå är till oss alla.