Va, hoppa över hygienen?

När ”medicinklockan” väcker mig då har jag sovit bort hela förmiddagen, jag sätter mig upp och känner igen min stela, knarriga kropp och inser att det var mycket länge sedan jag tog min nya dos medicin mot smärtan.
Så nu till kaffet och smörgåsen känner jag en som stoppar i sig tabletter i en farlig fart. Immundämpande, kortison, Levaxin, och så de nya mot smärta som jag tror (hoppas) kommer förändra mitt liv.

Här på landet har jag två uppgifter, ge fåglarna solrosfrön och de sista av vinterns talgbollar. Men jag matar dem inte bara för att fylla deras magar, ren egoism ligger också bakom min generositet, jag vill se dem, så många som möjligt. Kom, kom o Ät!
Sen det här med upptagandet av maskrosor, säkert en evighetsmaskin som skulle behövas för att tukta det gula beståndet. Med hopp om att värktabletterna gör sitt så kommer jag göra mitt, kombination av gymnastik och förgörande av det gula är en lagom kombo för mig att komma igång med.

Vad gör man annars ensam på landet? Just ingenting, så totalt klocklöst att bara vara, som i ett ingenmansland. Inga krav, inga måste, bara lite ätande, hygien och toalettbesök, till och med hygienen kan man hoppa över i sin ensamhet om man vill, ingen behöver känna ev lukt.

Nu ska jag skära bröd, ost och dela ett äpple, dagens gottebord till fåglarna, undrar om jag inte har russin i skåpet?

Hudcancer och solande går inte ihop

Där for dottern och maken till Skottland, dotterns present till pappa på 60-års dagen.
Sonen hämtade vår bil och drog till vårt land med familjen.
Själv sitter jag här och brukar prisa den självvalda ensamheten, men just nu känns det mest, jaha, tomt.

Jag provringde till mamma för att se om Telia hade flyttat och öppnat hennes telefonnummer på den nya adressen, men så var inte fallet. Jag ringer Telia och frågar, då säger hon att ”den ska uppgraderas hela natten och vara klart till imorgonbitti”.
Jaha, säger jag.
Alltid lika förvånad att de inte kan säga saker på en gång när man pratade med dem om flyttandet.

Ute är det så vacker och somrigt att jag blir helt förskräckt, nu börjar årstiden när jag ständigt kommer känna en inre stress över att man borde så mycket.

Framförallt är det ute man ska vara, helst i solen hela dagen och på kvällen ska grillarna osa och getingar i solgass girigt söka sig ner i saftglasen eller på bullkladdiga småbarnsfingrar.

Det ska spelas krocket, kastas pil och alla tänkbara utelekar ska förhöja glädjen för oss alla. Ljuset, värmen och friheten, den eftersökta efter mörker och kyla har äntligen kommit till oss.

Till alla som mår bra av värmen och solens strålar, jag räknar mig inte till soldyrkarna. Värmen suger ut orken och drar värmen iväg uppåt 30 grader, då självdör jag. Strålandet får någon annan bjuda sitt fläsk på, min immunodepressiva medicin, ni vet den som ser till att njuren inte blir utkastad av kroppen. Den medicinen ger stort ökande av hudcancer, hudcancer och solande går inte ihop. Så det är skugga, keps och gärna en svart säck att dra över hela kärringen.
Där har ni mina somrar i ett nötskal.

Men ni andra ska fortsätta njuta i solen, vattnet, vid bryggan, i en segelbåt, på picknick filten, altanen, vid grillen var sjutton ni nu vill tillbringa sommaren. Själv håller jag mig utanför, lite i kanten av bilden av sommaren, i skuggan njuter jag av surrandet, fågelsången och att bara vara.