Etikett: min syster

Försök till tröst efter att min syster dog

~ livsglimtar ~ 16 kommentarer

Hittar en pärm hemma hos mamma med många texter skrivna av mig och kom att tänka på Beskrivarbloggen kära vän, så jag delar dessa tankar med dig och ni andra får hänga med på turen. Mina rader är skrivna ca 4 månader efter att min syster dog. Tänk gärna högt om det som flyter upp om sorg när ni läser mina rader.

Lilla mamma …

Ibland vet jag inte vad som fattas mig, men just nu gråter jag mycket för jag har precis skrivit det djupaste och vackraste brev jag någonsin har skrivit och det var till dig. Jag blev osäker på hur ett ord stavades och gick in på ”stavningstjänst”, när jag gick tillbaka till texten var den borta.
Jag gråter för det var så mycket jag ville säga till dig spontant ur mitt hjärta och så föll allt ut.

Jag började skriva att jag tänker mycket på sorgen, sorgen som upplevelse och jag tänker att jag aldrig har haft riktig sorg tidigare, så djup sorg. Många gånger har jag lyssnat till andras sorg och sagt att ”jag förstår”, katten att jag gjorde.

Sorgen är som att ligga i vatten, det gäller att hålla sig flytande, ibland dyker jag ner djupt och då gäller det att hålla andan, så upp igen och ta ett nytt andetag.
Här hjälper ingen flytväst eller frälsarkrans, det går inte att rädda sig själv på det viset, man måste in i och leva i och genom sina sorgkänslor.

Man kan ligga där på rygg och bara hovra i själva känslan, nästan som en vilopaus, men så blir man översköljd igen av en ny våg och varje gång blir jag lika förskräckt över känslans starka djup, förtvivlan och längtan.

Min blick dras nu oftast till sånt som har med döden att göra. Jag läser och hör liksom tydligare sånt som handlar om just sorg och saknad, lite märkligt men förståligt.

Vår vän Astrid Lindgrens ”döden, döden” har vi skrattat åt många gånger och hon berättade en gång om sin far Samuel August när han stod vid kistan och höll Astrids mammas kalla hand i sin.
Då grät han och sa, ”Och dine händer som jag har värmt så månge gånger”, nu kunde han inte värma dem mer. ”En del går före och en del går efter”, sa han. ”Dä är inget som vi kan göre nått åt”.

Nej, vi kan inget göre åt det, så är det, men jag tror och hoppas att vi ska kunna leva vidare, göra det i glädjen även för de våra som har gått före.
Jag vill så gärna tro att de finns här omkring oss och att de vakar över oss och att de deltar i våra liv.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig
alltid
Du har min röst den finns i dig
Den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte min kropp
Jag finns i dig du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig är inom dig
Så vi är jämnt tillsammans

Dikt Barbro Lindgren

En titt tillbaka

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Sedan helgen har jag och maken suttit och tittat på film som vi själva har filmat under 9 år. Jag har skrattat och varit nära tårar många gånger, min syster dog för några år sedan, jag hade ofta filmat just henne extra mycket, det är jag så glad för idag.

Tänk att jag till och med ser på henne med andra ögon idag, hon var så vacker och levande där mitt i livet. Jag önskar så att jag kunde öppna den  vackra dörren på bilden och hitta henne där inne. Jag har valt en dörr som jag tycker passar henne perfekt, mustiga färger och mycket vacker entré.

Det här att mista sitt syskon är mycket värre än man förstår innan det har hänt. Livet rullar på så självklart men i mitt huvud går tankarna ofta till Tina och sånt vi gjorde eller inte gjorde när hon levde. Syrran, sa man ofta när man pratade om saker. Syrran hade sagt eller gjort, vi ska till syrran och grilla, vi ska till syrran och fira jul … konstigt att aldrig få säga de orden igen. Ett vet jag säkert, jag skulle vara annorlunda för henne att möta idag och jag önskar så att vi kunde ha fått den möjligheten.

Såg min pappas sista påsk, inte visste vi då på den middagen att det var knappt en månad kvar för honom i livet. Han kändes trygg att titta på där han satt i sin varmt gula tröja. Sätter in några fåglar till honom för han tyckte om fåglar, pratade med dem och matade dem. Jag har så pass liten släkt att hinner jag bara leva ett andetag till så blir jag ensam kvar. Det var ju inget jag tänkte mig under alla de där åren när man inte tänkte på att man levde och tiden gick. Men så är det för en del av oss  att vi till slut blir ensamma kvar och det kan jag känna stor sorg över. Ser tillbaka på uppväxten och alla tillfällen i livet när man umgicks med mormor, morfar, farmor och alla mostrar och andra som nu har gått vidare sedan många år. Det här med släktens betydelse förstår man inte förren det är för sent. Banden blir kraftigare än man förstår under uppväxten, släkt är viktigt för de visar på ens rötter och utan dem blir man rotlös, på ett vis ensam. Sen tror jag att man som adopterad får de rötter man växer upp med, så jag tror inte att de behöver vara några slags blodsband för att skapa det hela.

Nu ska jag göra mig iordning ska iväg och handla så fort maken kommer hem.