Tankar om kvinnans kropp

Jag läste hos Witchbitch ett inlägg där hon funderade över frilandsjournalisten Cissi Wallin som har en kolumn i Metro.

Cissi har en längtan efter att bli som tex Clair Wikholm, det jag ser framför mig är en äldre kvinna med ett sprakande rött hår, hon tar plats hörs och syns. Cissi har en egen mamma som tydligen var lite brokig och glittrig i uppväxten och då var det väl lite skämmigt att ha en sån mamma. Men nu så är det så hon själv vill vara, synas och höras inte blekna bort med åren och bli till en anpassad tant utan färg eller form.

Tänk att jag förstår precis vad det hon menar, för visst är det väl rätt härligt med kvinnor som vågar vara raffa tanter eller för den delen vara som de själva vill, inte bryr sig om vad som är ”lämpligt” för en dam av äldre modell.

Men när jag först läster Witchbitch inlägg och sen idag ser Cissis text i Metro så känner jag att nja, jag gillar ju kapp och hatt tanten. På något vis så känner jag att när man blir tant när nu det än kommer så ligger det en viss lättja i hela väsendet som jag inbillar mig är rätt skönt. Det behöver inte betyda att jag är grå för att jag är glitterfri eller utan modekläder och färger.

Det mest befriande med tantåldern är ju att man ska bli just befriad ifrån att bli bemött och betraktad efter det jag har hängt på min kropp. Att få bara vara i en kropp som inte alls är hipp längre. Att slippa se ut på ett visst vis för att vara ok. Vi kvinnor har jag alltid det där hängande över oss hur vi ska klä oss för att passa in för att vara sexiga, tilldragande, matchande, avsmalnande, förfinande osv i all evighet.

Tänk att få dra en klänning över skallen en sommardag hänga en kofta över armen, rediga skor på fötterna och gå ut. Inte en tanke på att behöva vara tilldragande, bara vara praktisk. I hela det här uppklädandet av oss flickor/kvinnor så ligger det så mycket av vad andra tycker om oss. Vi ska hela tiden vara något för andra att vila blicken på.

Jag längtar till tanten i mig får ta plats, det skulle passa mig med kaftaner i olika färger för grå behöver jag inte vara bara jag får vara bekväm i mig själv och i mina kläder.

Jag hyllar tanten vare sig hon har hatt och kappa eller en raffigt glittrig urringad överdel. Jag vet att den där raff tanten alltid väcker starka känslor hos andra. Vet inte om jag ska beklaga den ofta dåliga smaken eller om jag ska applådera hennes fria sinne. Det ligger något utmanande och vulgärt i henne uppenbarelse, själv föredrar jag nog att vara mer grå och osynlig.

Men inte för att jag tycker att jag inte har rätt att ta plats eller finnas utan för att jag anser mig själv vara så färgstark att jag kan få vila i mig själv som tant, äntligen.

Jag läser Amalia och jo, jag gillar den tidningen på många vis, men deras desperata jakt på allt kvinnor ska göra så fort de når den magiska åldern som kallas medelåldern är grym att ta del av. Kvinnorna ska förverkliga sig själva och det är mest överklasskvinnor med höga löner de vänder sig till.

Ska fan vara högavlönad kvinna och inte ha kommit längre än att man bara ser sig själv som något som ständigt ska förbättras för att duga. När de inte svälter sig själva så får plastikkirurgen göra det åt dem med fettsugning. Målet verkar hela tiden vara det man möjligen var i tonåren smal, rynkfri och med liten hjärna.  😉

Sin späkta taniga tantkropp hänger de dyrbara kläder över med rätt logga, allt för att vara rätt i betraktarens öga. Jag ser en del av de här kvinnorna på vår ö och jag tycker så synd om dem. De har ju gått på världen nit och inser det aldrig utan ser oftast lite ner på oss andra. Visst är det kul att vara lite uppklädd vid rätt tillfälle, sätta lite smink på ögonen och fixa håret. Men att leva efter att se ut som om man ska gå på middagsträff dygnet runt måste vara en ok att bära på hela livet. Tänk att ständigt tänka på att vara rätt för andra, vilket helvete till liv.

Nu tappade jag bort raff tanten i det hela för hon har mycket lite att göra i Amelia kretsar, där ska man vara rätt klädd och smyger sig en geopard överdel in så är det en godkänd sån, dyr som vore den äkta päls. Men samtidigt så hänger inte god smak och pengar alltid ihop, men bara man har rätt logga så går vad som helst hem.

Vikten av vikt

 Lite som en sockerkristyr på en kaka känner jag mig idag, skör. Natten har varit lång och delvis sömnlös, undrar varför man vaknar på småtimmarna och slåss med demonerna? Inget kan vara så nattsvart som småtimmarnas vridande på alla tankar som kommer upp.

Jag närmar mig en ny omgång av sjukhusbesök och mitt rätt trötta psyke har fått någon slags mental hangup på det här med att tala om vad jag väger hela tiden. Tänk om de där på mottagningen kunde förstås så jobbigt det är att misslyckas hela tiden och ständigt komma dit och få höra om sin vikt. Den förra läkaren som jag hade i många år var ju så klart en smal pinne och fattade väl aldrig ett dugg om själva psykologin bakom viktuppgång/nedgång. Hon passade ständigt på att sticka till om min något överviktiga vikt… kom det fram papper där det stod 511 olika saker som var viktiga för en njurtransplantation så strök hon under en sak och det var att inte ha övervikt, allt annat var liksom oviktigt för henne. På mig blev det en nojig sak att gå dit till slut, och hade jag lyckats gå ner på 5-6 kilo så teg hon minsann, inte ett stöttande ljud kom över hennes läppar. Jag avskyr henne för den dåliga insatsen.

Nu har jag fått klara besked av transplantationsteamet att jag inte får gå upp mer, men det är ok där jag står idag. Så lättad jag blev och började ju då med en variant av en diet för att om möjligt gå ner några kilo. Vilket jag lyckades med, i samma veva så fick jag nya tabletter från njurläkaren som gjorde mig totalförstoppad, jag har inte klarat av dieten då jag var tvungen att öka upp fiberintaget så enormt för att få igång magen, varpå kroppen självklart reagerar och går upp de kilon jag redan har gått ner. Vanligt fiberintag räckte ju inte, så jag fick tips från någon av er bloggare, tror det var Lotta, Laktulos en sirapsliknande läbbig dryck som jag blandade i joos för att få ner varje dag, dunderkur. Inte ett skvatt hände mer än att jag kunde hållit igång ett mindre gasverk.

Gick på naturapoteket och köpte frukt och fiber små tärningar som jag tuggade i mig tillsammans med en dos Laktulos varje dag. En vecka tog det att börja komma igång med toabesök.

Där är jag nu med ett möte med dietisten och sen njursyrran imorgon … båda kommer höra sig för om min vikt. Jag ska som vanligt hamna i något slags bakvatten där jag låter som om jag försvarar en sjuk sak. Sen vet ni ju att jag har varit väldigt dålig i rätt många veckor, inte syresatt mig själv och verkligen kämpat för att röra mig vilket ju aldrig intresserar njurvården, utan det är ju min husläkare som ska sköta mig och min kropp. Samtidigt hänger det på mig att ta reda på vad alla olika symptom handlar om, jag ringer och frågar hur känner man av njursvikten?

Får man sån här sjuk mjölksyra av den att man inte kan gå som folk? Att man står och gråter av frustration bara av att stå i sitt kök och inte riktigt orka gå fram och tillbaka när man lagar mat. Inte orkar bädda sängen, böja sig ner och ta upp allt man tappar för att man är så slut? Duscha är en prövning och tvätta håret får gärna frissan göra en gång i veckan om man orkar gå dit. Är det så att ha njursvikt frågar jag?

Nä, säger min mest älskade ”fd” njursyrra det där är nog att du syresätter dig dåligt med astman. Ser man på, en syrra som har närkontakt med sin patient och minns just mig och mina svagheter i min kropp. Svaret för mig direkt in i cortisonens värld och jag kan andas, leva, t.o.m tvätta ett fönster i ren protest om inte annat. Det är lungorna som är svaga punkten hela tiden.

Vad att göra? Ringer husläkare och säger att jag äter en ny kur igen… kan hon tänkas att ge mig cortison i en mindre mängd fram tills jag får min njure så att jag kan känna mig så pass att jag kan röra på mig och leva under min väntan?

Tveksam låter hon, alla vet vi ju att cortison är ett mirakel, men inte så ofarligt. Hon skulle kolla med speciallist och bad mig be om en kopia på spirometrin jag ska till på torsdag. På fredagen träffar jag husläkaren och då får vi se vad hon kom fram till.

Cortisonet kommer att göra att jag går upp i vikt… men ser ni rävsaxen jag hamnar i hela tiden. Vikten som jag ska redovisa för hela tiden på mottagningen och där är de aldrig nöjda hur det än går. Jag tänker upproriskt att jag lika gärna kunde hoppa från balkongen inatt när jag låg där och rullade runt. Men inte fattar de hur djupt det här går i mig, känner mig så hopplöst övergiven och upprorisk samtidigt. Har sån lust att be dem dra dit pepparn växer och samtidigt så sitter man här och är beroende av dem.

Här sitter jag som var så smal att jag hela uppväxten fick lite extra grädde här och där och ständigt fick höra under tonårstiden att jag skavde kläderna från insidan. Jag slutade röka vid 30 års ålder och började min viktresa… visst har jag gått upp otroligt många kilo om man jämför med hur smal just jag var från början. Men att jag som aldrig höll på med bantning och sånt i större delen av mitt liv skulle hamna här, det går mig på nerverna. Det kunde jag aldrig drömma om och att det är andra som har hetsat fram det värsta i mig när det gäller vikten. Jag kommer ur en frisk matfrisk familj, vi har inga problem att äta och har aldrig haft matbordet som slagfält varken med barn eller vuxna.

Nu för tiden är ju hela media ett enda stort slagfält för ätandets vara eller framförallt icke varande. Jag matas ständigt med recept och fröjdefulla reportage om allt vi ska laga, baka och bjuda andra och oss själva på. Sen vänder jag blad i tidningarna och ser alla dessa sjuka magra personer inta våra liv, via bilder som etsar sig fast i skallen vare sig man vill eller ej. Ska fan hålla en rak vettig kurs i ätandets konst när hela världen har ansträngt sig för att problematisera våra kroppar. Jag ser er kvinnor i alla åldrar, alla ni som ser ut som kvinnor ska, alla ni som bär era gravida magar och låter naturen ha sin gång med den viktuppgång som hör till. Alla ni vackra lagom kvinnliga kroppar som vill välla ut lite här och där i sin lust till livet och att samtidig vara en lockande najad för just det andra könet. Jag både ser och känner vår längtan att få vara oss själva, vara i sig själv utan att skämmas eller behöva svälta sig igenom livet för att tillfredställa vem?

Övervikt och undervikt är ju inget att stå efter, men där emellan finns så mycket kroppsvikt att få lov att ha utan pekpinnar från en skinntorr modevärld där kvinnor mest ser ut som bögarnas drömkroppar att linda sina dyrbara tygstycken omkring. Varför går det inte hela vägen ut och använder sig av unga, smala, raka pojkar i sina modeshower så kunde vi kvinnor få vara ifred.

Visst var det tur att jag inte hoppade från balkongen inatt, jag hade ju så mycket att säga idag och duktig idiot som jag är tog jag en morot och knaprade i mig, inte för att det skulle hjälpa min vikt ett dugg, utan för att jag skulle lyckas somna om med en inbillad mätt mage. Ähhh, jag tog en halva sömntablett till för att avsluta alla deprimerande tankar som fullständigt sköljde över mig.

Men idag är jag som vanligt igen men lite mindre skör nu när jag har fått ösa ur mig mina tankar, nu ska Watte och jag ut och få luft.