När man har fullt upp så går tiden evinnerligt snabbt. Igår började maken och jag med godis tillverkningen, winernougat och minttryffel. Så ringde det på dörren och granntanten kom med en blomma för att tacka för hjälpen när det brann. En smal tant som åren satt spår i och jag som känt mig så arg blev varm om hjärtat, tänk att jag aldrig kan vara arg eller tycka illa om folk mer än en lite plutt stund. Vi pratade länge och jag följde med in till henne för att se hur det såg ut och det var faktiskt bra rent psykologiskt för mig, jag har haft så mycket tankar kring hur elden såg ut i hennes kök som är en spegelvänd kopia av mitt eget. Det är mycket kvar att göra där inne och lukten var ännu stark, hon sa att hon inte kan flytta in förren i januari, men hon visste inte när. Nu bor hon hos en väninna i stan och kommer inte flytta någonstans, förvaltaren kan inte få ut henne om hon inte vill själv. Det var en gammal brödrost som det blev kortslutning i så det hela räknas som en olycka.
Sonen kom förbi en stund före en julmiddag på Kaknästornet som jag hörde idag inte hade något speciellt gott julbord alls. Men trevlig hade de haft och senare gått vidare till en rockklubb, hes men inte bakis var han idag. Det är så när man får barn, då inser man att det inte är värt priset att supa så man blir bakfull. Nu kommer sammanhanget med strumpbilden och texten. När vi snackade så skrattade han och sa att marsipangrisen gick omkring och sög på hans strumpor. Nä, så äckligt sa jag och sa typiskt mamma åsikt att strumporna ska du ju lägga i tvättkorgen.
Jag vet inte varför jag inte gör så sa sonen, strumporna ligger runt soffan sa han. Jag skrattade så jag höll på att dö när han inte förstod varför han gjorde så. Insåg vem som var boven, vem som gör så … jag. Mina strumpor kan man hitta lite här och där runt och i soffan, maken har slutat bry sig och samlar ihop dem när han får ett ryck om jag nu inte själv har tagit hand om dem. Sen har vi mina klädhögar där jag lägger det jag har haft på mig, men som ännu inte är skitigt nog för att tvättas. Har en hög på tvättmaskinen och ännu en stor i en fåtölj i sovrummet. Vem som hänger upp och sorterar in högarna … maken. Så illa är det och sonen och jag skrattade rejält åt våra gemensamma högar och strumpor. Jag sa också till honom att om du någon gång säger det här när andra är med så kommer jag neka och aldrig gå med på att det är så. Gud så han skrattade, sa att han hade spelat in vårt samtal, mer skratt från oss båda. Alla mina högar plus strumporna är alltid borta när vi har gäster, bara så att ni vet.
Känner mig rätt slak nu för vi har bakat två sorters kakor, kanelkäppar och kolakakor, så gjorde vi mozartkulorna, det var inte så lätt med de där kulorna. Rulla en fyrkant nougat till en boll= väldigt kladdigt, den smälter i handen men lite mjöl hjälpte dock. Blanda marsipanen med cognac och platta ut till en fyrkant= kletigt av bara helsike. Sätt nougatkulan i marsipan fyrkanten och täck nougaten, rulla en kula av allt. Doppa i mörk choklad= tänk att även det var svårt, våra första kulor ser ut som om de har stannat till i Tjernobyl och vuxit till sig rejält. Sen blev det lite tunnare marsipan som det skulle vara, vi fattade hur man bäst gör när nästan allt var klart. Så bollarna går från väldigt stora till lagom och alla storlekar där emellan.
Sen ringde ett par grannar på som oroade sig för tanten att hon har flyttat in igen, inte kan väl förvaltaren tillåta det? De har mailat om sin oro, de bor under så det lär väl droppa eller rasa in vatten om det brinner igen. Men över jul och nyår kommer vi att kunna känna oss lugna, liten tröst.
Nu blir det soffan resten av kvällen med provsmak på både det ena och andra framförallt kanelkäpparna som var så sköra att de gick sönder, det sa vi direkt att vi skulle ha till kaffet. Sen ska vi nog smaska på en sån där jätte mozartkula …
Livsglimtar 