Långsamt men säkert

… snurrar jag upp min yrsliga kropp efter blodtappningen, det brukar ta några dagar att komma tillbaka till ett bättre läge, nä inte fan blir jag någonsin helt pigg och frisk. 😉 På lördag gifter sig min son och jag tycker det ska bli roligt, men oroar mig samtidigt för min hopplösa kropp.

Bara en sån sak som att hålla tal är bara för mycket, fast det förväntas och vad finns kvar för mitt tal när maken har lagt beslag på barndom, uppväxt, roliga minnen, jobbigare minnen, hobbys och allt ett uppväxande liv består av. Inte sa jag något när jag fick läsa hans tal, blev bara stopp i mig. Men det är nog bara för att det känns så obestämt om jag ska förstöra hela vigseln och halva middagen med att vänta på just min tur att hålla tal. Ska jag ta nervlugnande och sitta lite avslagen i mig själv för att klara av det? Jaja, ni fattar ågren härjar fritt i mig om detta.

Att ta ut oro i förväg är nog det värsta man kan göra mot sig själv, varför lider vissa med mig så stort av detta problem? Hur många gånger har jag inte tänkt efteråt att allt gick ju som smort och klandrat mig själv som slösat med energi helt meningslöst.

Nu ska jag ta medicin, duscha, raka ben, vilket jäkla fanstyg att raka ben, gå ner och få en av mitt livs första manikyrer … det köstar på att bli tjusig till bröllop i mina år.