Självförvållat

Tung start på fredagen, kliver ur sängen, drar ur sängkläderna, sätter igång tvättmaskinen, sätter igång Greta robotdammsugaren rum för rum, kaffe och smörgås …

Tänk så de sopade och torkade förr, nu glider roboten runt och gör fint, sen är det en baggis att torka av golvet. Stå på knä på en brygga och tvätta året runt med händer avdomnade av kylan, röda och nariga säkert med reumatiskt i följetåg eller artros. Jag öppnar en lucka och trycker in tvätten.

Nu när vi har så lätt att städa med alla hjälpmedel så är tydligen många bottendåliga att hålla skiten ifrån sig. Ingen verkar ha lärt dem hur man städar och varför, ofattbart att det har blivit så.

En tveksamt blå himmel med lite glimtar av sol, det kanske tar sig under dagen. Själv är jag hjärntrött igen och det går inte i så många knop, men jag har inte brått idag som tur är.

Jag har funderat på det här med anorexi, finns det i fattiga U-länder? Letade information och fick reda på att det är kulturellt betingat. Kunde ge mig f*n på det, det är inte klokt så vi i väst förstör människor, i länder med mat i överflöd så bestämmer man sig för att att svälta. Alla de här tillstånden man själv skapar, svält, droger, alkohol, fy så arg jag kan känna mig över dessa självskapade tillstånd, fast många ständigt höjer sina röster och försvarar allt med sjukdom. Ja, det finns många sjukdomstillstånd de leder till om man bara håller på tillräckligt länge. Men så här får jag väl inte tänka, känna?

Jag kan inte prata för alla, det räcker med mig själv och det som talar är ilskan jag känner som den ofrivilligt njursjuka person jag blev. Vi som vill leva varje sekund det liv vi har fått men nekas av riktiga sjukdomar, inte självförvållade. Mutter, mutter …

Nu är det dags att hänga tvätt och mobilen ringer …

Mammarollen en evig pina eller —

Idag har jag lovat min kropp att den ska få vila, så det blir ingen äventyrlig långpromenad idag inte. Jag ska hasa runt med Watson i kända kvarter utan en tanke på att åka buss hem, på tal om bussen så blev jag förbannad igår när jag stod där och visade min åkremsa. ”Den där gäller inte säger chauffören”! Sur var han dessutom och jag blev förbannad för varför skulle inte den remsa gälla, jag har ju betalt för den en gång. Säga vad man vill men SL är nog det sämsta man kan ha att göra med, jävla utsugare. Vilken tur att jag hade ännu en nyköpt remsa att dra upp ur väskan för utan den fick jag gå hem.

Igår blev jag så glad när en kvinna (blogroll kidneybönan) med samma sjuka som mig berättade att hon hade öppnat blogg här inne. När jag läste hos henne så insåg jag att det finns rätt mycket förtretligheter som vi båda lider av, men som jag inte har sagt så mycket om. Tänk att vissa besvär har blivit så vanliga att jag inte ens pratar om dem, som om det är så det ska vara. Ett problem som är vanligt hos njursviktiga är kramperna i fötter och ben. Jag kan sitta där i lugn och ro i soffan och titta på TV och så pang sitter krampen där i foten som vänds åt fel håll. Det är inte läge att ignorera det hela för det gör så ont att man skuttar upp fast man ibland sover tungt. Sen börjar trampandet för att hitta en vinkel som gör att det hela planar ut… vidrigt ont kan det göra och det har hänt några gånger när det har satt sig upp efter sidan i vaden att jag bara vrålar rakt ut. Min man han får massera och hålla på och jag åmar mig och vet inte vart jag ska ta vägen.. det bästa är att gå, få igång cirkulationen i benet ordentligt. Men hur kul är det på en skala när man väcks mitt i natten?

Tittar ut och ser grönska så långt ögat når, maskrosorna har för första gången denna vår intagit hela gräsmattan, det är så vackert med Spirean som sträcker sina vita fingrar ner mot gräset och körsbärsträdet ser ut som ett rosa moln som svävar nätt över allt det gröna.

Antar att det glädjer min dotter att alla träd nu blommar upp och utestänger mitt öga ifrån hennes fönster. Snart ser jag inte om det lyser där nere hos henne…  jag tror att barn har lite förföljelsemani när det gäller föräldrar, jag sitter inte och tittar och klockar henne när hon kommer hem, men jag har hört att hennes nya pojkvän tycker att det är lite jobbigt med att vi ser när de tänder lamporna. Hm säger jag, för vad ser vi? Att det lyser lite mellan grenarna som snart är gröna och då ser man inte ett smack. Barn är lustig ibland… kontentan av deras kommentar visar bara att både hon och den nya fästmannen tror att allt liv cirkulerar kring dem. Eller rättare sagt att vårt liv är att sitta i ett fönster och hålla koll på när hon tänder sina lampor.

Som mamma och förälder är man placerad i hundkorgen för jämnan. Man får så gärna bry sig och ställa upp med allt sånt som en själv aldrig skulle be sina föräldrar om. Men en sak ska man ha jävligt klart för sig, man får inte tycka något om deras liv eller val. Man får inte ens ha en åsikt även om de ber om den, det är den svåra linje vi har fått att följa.

Jag har ofta undrat vad mina barn skulle tycka om jag på besök hos dem, direkt skulle ut och öppna deras kylskåp eller stå och hänga i skafferiet för att se om det har köpts något gott sedan sist. Ser man en nyköpt vara så öppnar man bara den utan att fråga och börjar mumsa i sig. Man lånar dator och skrivare som en självklarhet och visst är det väl det, men inte för mig när jag hälsar på dem. Jag är besökare i deras hem, men vad de är när de hälsar på i vårt hem undrar jag ibland.

Det här med omsorg om sina barn, är något man får dras med hela sitt liv när man väl har fött ett barn. Men den där omsorgen är svårfångad i våra relationer. Barn tror ofta att vi vill styra och bestämma deras liv, mamma omsorgen blir lätt uppfattad som kritik och kan kännas kvävande. Det är inte lätt att vara mamma hela sitt liv, omsorgen gör att jag ofta får på käften och hamnar i konstiga situationer när det gäller båda ungarna. Nu ska jag på en gång säga att jag inte alls är arg, sur eller osams med mina barn, utan jag tänker högt om mammarollen som helhet, om det som jag har mött genom åren.

Men visst är det väl jävligt konstigt att mamman inte får säga vissa saker utan att det bara tas som kritik? Inte får man fråga heller om hur vissa saker går, för då är man negativ och förväntar sig misslyckanden och det är väl det det hela tiden handla om att lyckas inför sin mamma antar jag. Ingen annan människa kan få en så lättirriterad som en mamma, så känsligt allt blir va? Vad säger ni? Hur har ni det med mammarollen och era ungar. Tillhör du samma släkte som mig eller har du lyckats hitta en roll som funkar hela tiden?