Om tappad lust och glädje

 

Om ni undrar vad jag har för mig så ser ni det på bilden, oftast tar jag mig en lur och sen hasar jag runt lite mellan kastrullerna och tv-soffan. Har blivit sämre mer påtagligt och blir lite orolig att jag inte ska orka eller klara mig fram tills undersökningen av min vän är klar. Det är ju inte så att jag kommer att dö, utan det jag vill undvika är ju att behöva operera in en slang i magen och börja med dialys tills jag får en ny njure.

Tänker alldeles för mycket på om inte vännen är frisk nog att få ge mig sin njure, det är inte mer än 7% av vår befolkning som har A- blodgrupp (6% i hela världen) och sannolikheten att jag då skulle ha turen att få en nekronjure (från en avliden) är väl minimal. Tänker på vad det innebär med dialys och undrar hur livet blir?

På tal om att tänka så märker jag så tydligt att tankeverksamheten påverkas av det här tillståndet. Inte nog med att jag inte orkar skriva alla gånger, när jag väl gör det så får jag anstränga mig och jag stavar oftare fel och får inte ihop meningarna som jag är van vid.

Lusten .. jag undrar så var den har gömt sig, det finns mest lust till att sova och vara ifred. Jag har ju hela tiden vetat att man kommer att bli sjukt trött och få en massa hopplösa symptom från kroppen. Men det är tungt kan jag lugnt säga, inte alls som jag har föreställt mig det hela.

Idag fick vi en inbjudan om ett 50 års kalas med allt som hör till i en festvåning i stan i januari. Det var som en tung sten sjönk i mitt bröst, för jag vet redan nu att det bara inte går. Bara det här att klä upp sig, föna håret, måla sig .. där tog det stopp, jag blir helt slut bara av att tänka på det hela.

Sen ska man ta sig dit, sitta vid ett bord och ha bordsgranne som förväntar sig att jag ska prata under middagen. Jag orkar inte med så där mycket på en gång. Har en inbjudan till ”Skyttens” 55-års kalas den 20:de och dit ska jag ta mig, över gatan, hissen upp och in till gamla goa vänner som vet hur det är. Ingen som kommer hissa några ögonbryn när jag behöver gå hem tidigt.

Man tappar mycket av allt det där självklara när man blir sjuk, man måste hela tiden gardera sig. Ett tag går det att gå över sina gränser, men det kom en dag när jag kände att nu går det inte att tänja så mycket mer på vissa företeelser. Envis som jag är så gör jag fortfarande en hel del som jag väl i ärlighetens namn borde låta bli. Men vad gör man med en envis oxe som vill så mycket? Jag har ju snart lagt av med det mesta, så vad ska man ta av till slut? Kommer jag att sova mest hela tiden till slut, hur långt kommer det att få gå?

På söndag kommer mamma över med en julkrans hon har gjort till oss som vi kan hänga på dörren, även sonen ska få en, dottern har redan handlat sin. Då tänker jag genast säga till ungarna med respektive över på en kaffe, ska baka en god kaka imorgon. Jag vill ju träffa min familj fast det är jobbigt och tänker att jag slår ihop så många som möjligt så är det gjort för ett tag. Låter kanske inte snällt, men det är bara för att jag ska orka och samtidigt känna mig lite nöjd med mig själv. Att även jag bjuder till …

Egentligen är det det här jag inte gillar med mig själv just nu och mitt bloggande. Jag tycker att jag bara gnäller och tjatar om min kropp om och om igen. Känslan av att jag borde sluta skriva och dra något gammalt över skallen tills jag är frisk igen. Men så tänker jag att bloggen är ju min och den skulle ju handla om den här förbaskade resan mot en ny njure. Men jag trodde inte att jag skulle bli så dränerad både fysiskt, mentalt och själsligt. Men blir helt enkelt kort i roten av att ha njursvikt.

Nu ska jag avsluta med glädjen över att Kevin i idol gick vidare till final. Han har hela hösten givit mig så enormt mycket kraft i sin naturliga glädje, man är inte van vid att se sån glädje i vårt land. Kevin är en stor själ, ödmjuk med en fantastisk röst och utstrålning. Jag är övertygad om att han kommer vinna idol.

Blodvite uppstod och annat misslyckande

1168777529Jisses vilket oväder, regnet trummar på rutorna och blåsten kastar allt i en virvel av lösflygande höstlöv på rutorna. Dagen seg som en deg som jag för den delen satte tidigt, degen till ett matbröd som blir allt annat än bra, ni vet som jag att vissa dagar blir det bara fel på allt man gör.

Började tidigt med att jag inte kunde sova utan gick upp och tog kaffe när mannen satt i köket, bara en sån morgon fattar ju vem som helst att det är döfött, att vara vaken så tidigt. Sen har vädret förföljt mig, slog på ändan när jag var ute med hunden, men överlevde utan problem, den där bröddegen jag satte har för mycket mjöl i sig, så det brödet lär ju inte bli som jag har tänkt mig. Fick lägga mig och sova på dagen för fibromyalgin är för j*vlig gör mig tröttare än trött, som om inte njursviktens trötthet skulle räcka.

Middag, jisses ska det alltid ätas, har rökt lax i kylen och tänker; stuvad potatis med dill till. När jag skär potatisen i bitar så skär jag halva fingret av mig, blir så frustrerad när det händer sånt som inte ska hända nu för tiden. Ja, jag gråter rakt ut som en idiot, medans jag letar och svär efter plåster med ett hushållspapper runt fingret i ett paket som skulle räcka i vårt hushåll säkert en månad.

Igår blev jag biten och idag ser jag ut som om min man har tagit för hårt i min handled, Watsons fina bandagerade bakben är han fasligt noga med att vakta. Jag ser plötsligt att stygnen tittar ut, bandaget har åkt ner. Tänkte mig inte för, blev bara förskräckt att han hade hunnit gnaga på stygnen. Böjer mig och tar tag i hans bakben och då bet han till ordentligt. Nä, det gick inte hål, men ont gjorde det och blått blev det och arg blev jag, så arg att han blev lyft i nacken och under magen. Ställde honom på hundbordet och satte nytt bandage, tänk att då går det bra, när man står på bordet, då är han aldrig lika uppkäftig. Sen när det var klart så var jag så slut att jag ställde ner honom på golvet och bara la mig ner och storgrät. Visst låter det som om jag är färdigt för psyket eller hur?

Jag har inte så mycket kraft kvar i kroppen och när det då händer saker där jag antingen blir väldigt rädd/arg eller tar i fysiskt, upprörd på något vis så rinner, verkligen rinner energin ur min kropp. Då är det inga svårigheter att lägga sig på mattan och storgråta. Men det är väl sånt som man kanske inte skriver om och jag ska ärligt skriva att sånt inte var vardagsmat för mig före jag var njursviktig.

Tror att jag grät så någon gång när ungarna var små och sjuka, jag bara inte orkade vara en glad mamma utan la mig i en hög och tjöt. Då fick jag tröst av barnen som verkligen kan trösta och vara goa när man blir ledsen, igår var det hunden som tröstade mig. Jag blev slickad i hela ansiktet och han for som en skållad råtta runt mig för att jag skulle bli glad igen. Jag är helt övertygad om att han visste varför det brast för mig och sin egen inblandning i det hela.

Nej, nu får jag allt gå ut och snacka med den där dillstuvade potatisen som höll på att sluta i ett blodbad.

yg4491

Ja, jag kan dö… kan inte du?

Här kommer lite information till Turez och till er andra. Jag har ju på en av mina sidor ännu mer information för den som vill veta ännu mer.

Njursvikt kan vara kronisk eller akut. Det visar att dina njurar inte fungerar som de ska. Kronisk njursvikt kan ge symtom som svullnad och högt blodtryck. Vid akut njursvikt kan urinmängden kraftigt minska men det händer inte alltid. Akut njursvikt kräver vård direkt, vänd dig till akutmottagning på sjukhus. Ta kontakt med vårdcentral om du misstänker kronisk njursvikt.

Njurarna renar blodet från slaggprodukter och reglerar kroppens vätske- och mineralbalans. När njurarna slutar att fungera samlas vatten och avfallsprodukter i kroppens vävnader. Det kan bland annat skada hjärta och kärl, nerver, skelett och muskler. Njursvikt kan därför vara livshotande om den inte behandlas.

Njursvikt kan orsakas av en njurinflammation eller ärftliga sjukdomar. Njursvikt kallas ibland även för uremi, det vill säga urinförgiftning, och kan också många gånger vara ett resultat av andra sjukdomar som diabetes och allmän kärlförkalkning. Överdriven konsumtion av vissa smärtstillande läkemedel ökar risken för njursvikt.

Symtom

Njursvikt kan antingen vara kronisk eller akut.

Kronisk njursvikt

Vid kronisk njursvikt utvecklas sjukdomen gradvis och symtomen kommer först efter en längre tids sjukdom. Ett vanligt symtom är att du samlar på dig vätska, kanske blir svullen och får högt blodtryck. Ett annat är ett försämrat allmäntillstånd. Du kan känna dig trött och orkeslös och ha huvudvärk, svårt att koncentrera dig, dålig aptit och blodbrist.

Akut njursvikt

Förloppet är betydligt snabbare vid akut njursvikt. Ett tecken kan vara att mängden urin minskar kraftigt och i vissa fall upphör helt. Det händer inte alltid, du kan producera lika mycket urin som tidigare även om du får akut njursvikt. Andra symtom är dålig aptit, illamående, kräkningar och allmän sjukdomskänsla. Utan behandling kan en svårt njursjuk så småningom få andnöd, kramper, bli dåsig, förvirrad och slutligen medvetslös.

Egenvård

Vid njursvikt är det nödvändigt att inte belasta njurarna med för mycket proteiner och salt. Därför är det viktigt att följa den diet och de mediciner som ordinerats och äta lite proteiner och undvika salt. Eftersom vissa läkemedel kan skada njurarna bör inga mediciner tas utan läkares inrådan. Rökning och hög och långvarig användning av smärtstillande läkemedel ökar risken för njursvikt.

Informationen tog jag från landstingets guide

Mycket vätska är det

 En besvikelse under armen, vätskefyllda påsar under ögonen och regn på fönstret. Mitt liv börjar innehålla allt för mycket vätska. Igår när vi åkte iväg genom halva stan för att köpa frys så fanns det så klart inte ett dugg kvar av det som de storstilat hade annonserat om. Sånt blir jag supersur av, alla dessa skitföretag som låssas i veckor att de har en vara som egentligen bara är en lockvara för att få dit mig som kund i affären. Sen hoppas de att jag ska köpa en dyrare frys som de har inne… nä tack stoppa upp din frys där bak du.. men där är det väl redan fullt av frysar antar jag.

Så hem fick mannen köra en explosiv vara dvs mig som hatade allt och alla just då, det krävs så mycket energi för att klara en sån sak och så kan de inte ha varan hemma en gång, klart jag blir bannad. Vi kollade ännu en affär på vägen men de hade stängt..

Middag blev pizza, tänk att äta pizza två gånger samma vecka, det är jag inte van vid. På tal om att äta så är inte hungern allt för stor, men kroppen håller krampaktigt fast i mina kilon, helt otroligt att man inte går ner fast man äter så lite. Jag vet att man bör äta för att gå ner i vikt, men jag har inte tagit något slags beslut om att inte äta, jag är bara inte så hungrig just nu.

Nu har jag nog kommit till Törnrosa stadiet i min sjukdom, jag vill helst gå och lägga mig för att sova och sova lite till. Jag läste någonstans om någon njursviktig som skrev att hela hennes njursviktiga liv på slutet hade var en tanke i skallen och det var när hon skulle få sova nästa gång. Jag som idag ska ner till jobbarkompisarna när jag normalt brukar vara som tröttast, men jag ska sega mig ner en stund, ta bussen och åka hem med mannen som hämtar mig efter jobbet. Två och halv timme ska jag väl klara? Klart jag klara det, men hur jag kommer att må invärtes är en annan sak.

Allt går över

40__mainpicture__cyhzlokkjywmrxepsjbyb.jpgRäkna med att jag i eftermiddag ser så här glad ut, har ett besök hos tandhygienisten inbokad efter lunch. Så min dag blir minimerad av oron, den idiotiska oron. När jag väl sitter där i stolen, så är det så lugnt och går så bra, men tiden innan jag har kommit dit är ångestfylld, samma varje gång. Njursviktiga brukar få problem med tänderna och det tänker jag undvika till varje pris, därför går jag till hygienisten två gånger per år och kollar mina tänder även hos tandläkaren varje år. Allt för att inte tappa kontrollen över mina gaddar… vilket inte jag har tänkt ska hända.

Även idag tar det negativa tänkande lite för stor plats hos mig, men jag vet av erfarenhet att det brukar lätta. Kanske inte så konstigt att jag drabbas av meningslöshetens förlamande tankar, det måste kanske få finnas plats för lite gråtoner i varje persons liv då och då. Det är egentligen inte så att jag tänker negativt, det är bara en tung känsla som sitter i mig redan när jag vaknar. Depression kallas det väl för, men det går över, allt går över…

Aptitlöshet, anorexi, matleda, fix idé

tlfriends_kaffe_stor_kopp.jpgSå är vardagen här och jag försökte hitta en bild som kunde visa på just vardagen. Det blev en slät kopp kaffe…

Jag orkar nästan inte lyfta på huvudet och titta ut för vädret är så betungande grått att den kan slå ner vem som helst.

Det känns lite märkligt att lådan med näringsdrycker kom idag, före min mans ledighet var jag inne i en mycket farlig och dålig period. Jag tappad all matlust och åt så pytte lite att jag förvånade mig själv. Men nu efter många dagars god sömn, vila på både längden och bredden har jag kommit igång igen med ett normalt ätande.

Har funderat på varför det blev så där och kommit på att jag helt enkelt inte orkade det lilla extra som kom till med kattvakteriet. Jag vet sedan tidigare att jag inte äter när jag blir stressad, det är som om man stängde av knappen för hunger…blonk bara så slutar jag äta.

Så nu känner jag igen mig själv och får väl jaga kalorier som vanligt och försöka gå ner i mer normal takt. Konstigt att jag tål så lite nu för tiden, förr behövdes det en rejäl omgång stress för att ta bort min matlust. Nu verkar jag bara behöva tänka på ordet för att tappa aptiten.

Det här med ätande…sånt har jag tänk på rätt mycket hela mitt liv. Jag är varken anorektiker eller bulimiker, men har nog haft anorektiska drag periodvis i hela mitt liv.

Om jag ska vara allvarlig så började det hela när jag gick i första klass. Utan att gå in på en lång historia så kan jag kort och gott säga att min första lärare inte var lämplig som just det. Jag utvecklade en slags nervositet som gjorde att jag inte gärna åt och det hängde ihop med att jag mådde illa när jag blev nervös. Om jag inte åt så kunde ju inget komma upp… så enkelt var det med det hela. Mitt sjuåriga sätt att hålla kontroll på en kropp som överreagerade. Men det har sen i resten av mitt liv verkligen påverkat så många situationer att det inte är klokt.

Inför resor äter jag nästan aldrig något för att jag helt enkelt klarar mig bättre på tom mage. Men så är det ju inte rent fysiskt, utan det är mer en psykisk känsla som jag har och jag mår inte illa lika lätt på tom mage. Efter några timmar när jag väl är iväg då kan jag äta igen.

Vatten har varit min räddning i hela mitt liv… ja, säg den som det inte är så för hi hi? Men jag har alltid släpat på vatten för att tygla det där illamående som kan slå till när som helst. En klunk vatten och allt lägger sig, lugnar ner sig.

Hur tror ni det känns att få en sjukdom som ger just illamående på grund av förgiftningen? Ja, det är den där vattenflaskan som klarar mig nästan varje dag. Jag har sparat små juice flaskor som man kan ha i jackfickan.

Tänker på alla middagar jag har varit bjuden på genom alla år, vad händer då? Jo, jag tappar aptiten och äter alltid väldigt dåligt när jag blir bjuden. Inte för att jag vill vara oartig utan mer för att det inte funkar för mig då när jag blir stressad.

Min man har lärt sig att snabbt förflytta min köttbit över till sin tallrik, tack gode gud för min hungriga och förstående man som har hjälpt mig igenom en hel del tillfällen som har varit jobbiga. Sen har jag fått luras lite ibland, inte kul alls att dra till med något som då har att göra med att jag ”inte äter så mycket just nu”.

Nu tänker jag att någon av er som alltid har ätit med normal och god aptit kan behöva läsa det här. Jag ser ju helt normal ut och smal är jag inte, så nog petar jag i mig mat när jag är hemma i lugn och ro. Men just det här att man kan hitta problem hos många av oss som man kanske inte alls förväntar sig har problem med en sån sak.

Man vet aldrig hur det är med oss människor och vad som har utlöst olika problem. För mig var det den där lärarinnan som var så opsykologisk med mig och för just mig med mitt psyke gick det inte bra. Jag var kanske känsligare än andra, inte så robust som man kan behöva vara när fröken inte gillar en som sjuåring.

Oj då allt detta för att jag fick en låda med näringsdryck…..