Döden, döden så var det avklarat, knappast

Den här veckan har varit känslomässigt slitsam med elolyckan med min son som gick bra, blodprovstagning inför läkarbesök och som löken på laxen kommer skotern idag, mycket efterlängtad.

Kunde konstatera att Hb:t var för högt igen, så det blir blodtappning nästa vecka, Crp var också lite högre så någon infektion lever rövare i kröppen.
Inte vill jag att det är saker som måste rättas till med hälsan varje gång jag tar blodprover, men när man inte mår bra känns det skönt att det får sin förklaring med provsvar.

Större lipsill än mig de senaste veckorna får man leta efter, jag har nu äntligen lyckats sluta med Cipramil, en antidepressiv tablett jag har ätit sedan jag blev njurtransplanterad.
Om ni bara visste hur svårt det har varit att trappa ut denna tablett, den verkar lämna efter sig ett kemiskt kaos i kroppen. Jag vinglar och far, har konstiga swischljud i huvudet och svimkänsla miljoner gånger per dag. Denna uttrappningsbiverkan har blandat sig med det höga Hb värdet till en smällkaramell av konstiga fysiska mycket påtagliga känningar.

Om våra vanliga husläkare bara visste, förstod hur svårt det är att sluta äta dessa piller, så tror jag de skulle avvakta mer innan de skrev ut dem. Tabletten har varit bra på många vis, låtit mig slippa de kraftiga känslomässiga svängar som gjorde mitt inre till en kaotisk plats när jag nytransplanterad och fullständigt fullsketen av mediciner som intog min kropp, verkligen inte mådde bra varken fysiskt eller själsligt.

Alla dessa konstiga tankar om livet och döden, gåvan att få ett liv, en njure via en annan människa, hur säger man tack? Hur kommer man till balans med det här att överleva, att leva igen efter så lång tids hovrande i verklighetens förgård till döden.

Att då och då tänka på den känslan jag hade den dagen jag efter transplantation fick problem med hjärtat och läkarna ordnade en plats på hjärtintensiven, vilket jag med nöd och näppe slapp. Det där ormboet av sladdar in i min kropp, påsar som hängde med sånt som skulle ut och sånt som skulle in, alla dessa ställningar som omgärdade min kropp. Alla dessa sladdar och rör som gjorde det svårt att röra sig, som gjorde det möjligt att överleva.
Att tappa livsgnistan om så bara för en sekund, en sekund jag kommer leva nära resten av mitt liv. Den sekund som fick mig att vilja släppa taget om allt, utom min hund. Märkligt än idag och jag kan då inte förklara att det ”bara” var min hunden som stod där och viftade på svansen mitt i natten, mitt i min värsta själsliga kris.

Nu har sex år runnit under broarna sedan den stunden och jag känner att jag vill släppa lös min själ igen, låta den gråta, om den behöver det och inte stänga några dammluckor av sorg från förr, för nuet vill jag leva i med mitt hela jag utan kemiskt dämpande dimmor. Jag vet att jag har en hel del som kommer flöda upp och ut från förr att ta tag i, men det får lov att släppa taget.

Hipp Hurra sex

år idag sedan jag fick min nya njure, det ska firas med smörgåstårta och ett glas vitt vin. Njuren har fungerat felfritt alla dessa år och jag hoppas på många, många fler år.

Livet runt om har varit rörigt, en barndomsvän dog och min dotter ligger på sjukhus, dock får hon åka hem imorgon och leta efter sin balans som stack som en avlöning när en förkylning satte sig på hennes balansnerv i höger öra. Hon blev redigt sjuk, fick åka ambulans till sjukhuset, vi trodde det var den där kristallsjukan men det var en annan sort. Men som sagt imorgon kommer hon hem och lär få träna en månad, hjälpa kroppen art hitta tillbaka igen.

Själv håller jag på och städar mig runt i lägenheten, vardagsrum och badrum är nu klara, imorgon blir det sovrummet och riva ur sängarna på en gång. Jag skulle börja träna i roddmaskinen men insåg att städa gott kan inleda mitt tränande, en massa allsidiga rörelser och svettig, flåsig blir jag.

 

 

Att trappa ner

antidepressiva tabletter skapar en röra i kroppens kemi, antar att kroppen känner sig lite som Ronjas polare ”Vaffö e de på detta viset”? Vi inser allt oftare att våra kroppsliga reaktioner handlar om brister i systemet, äter vi fel får vi blodbrist och mår därefter, köper järntabletter och blir pigga igen fast kanske förstoppade av det som just gjorde oss pigga, järnet. Efter transplantationen var det som om psyket varken visste ut eller in och jag blev rekommenderad att äta antidepressiva tabletter och tro sjutton att jag ville det, vem vill väl flyta som ett veligt, gråtande och snorande flarn genom tillvaron när alla inklusive du själv förväntas vara överlycklig över att ha överlevt och fått en njure från en vän. Snopen är ett litet ord för att beskriva min känsla efter transplantationen, både det där att jag fick så mycket biverkningar av medicinen jag måste äta resten av livet för att inte tala om att jag aldrig blev frisk som många andra. I allmänhet tror folk att det bara är att få en ny njure sen kör man igen och för vissa blir det så emedan andra väntar resten av livet på att komma igen. Men tillbaka till kemin, nedtrappningen av tabletterna som skulle få mig att flyta lite högre upp har gått utmärkt och tagit lång tid vilket är helt rätt, så hur glad blir jag på en skala när yrsel som börjar med ett ljud i mitt högra öra vissa dagar beter sig som om en galning har flyttat in i balansnerven. Jag går på sniskan, tar snedsteg och som om inte det var nog blir jag rastlös, irriterad och grinig. Som gjort för att börja med tabletterna igen, men glöm det, nu ska de ut ur mitt liv. Nu ska en sorg gråtas ut, ett vemod få ta plats och alla tänkbara reaktioner på livet får ta sin rättmätiga plats. Se där nu har jag skrivit ett helt inlägg om sånt vi inte förväntas varken lida av eller prata om, sopa under mattan lala  tralala trall la. Tänk att både tillstå en fd depression och otacksamhet när livet gavs mig åter av en vän. Det är lika tabu och ”vedervärdigt” som de stackars nyförlösta mammor som upptäcker att de inte älskar sitt lilla russinskrynkliga barnet, utan de känner ingenting. Förlossningsdepression, kan vara en hemsk upplevelse för du förväntas vara så lycklig när du kommer hem med den lilla. Inte vågar de säga något om sitt tillstånd, vad skulle det vara för sorts kvinna som inte älskar sitt barn? Kemi igen. En gång för många herrans år sedan var jag stationerad hemma hos en nyförlöst mamma som satt som ett tomt skal och bara tittade långt bort i ingenting, för det var där hon höll till. Jag skötte barnet och resten av alla ungar då detta var en familj med okristligt många barn. Varje dag lagade jag mat i enorma liksom restaurangkastruller och stekte falukorv i timmar både till middag och en del matlådor inför kommande dag. Jag skulle också suttit i ingenting om jag hade fött så många barn. Tillståndet ingenting gick så så småningom över och alla barnen fick tillbaka sin mamma och jag fick ett nytt jobb hemma hos en ny familj där familjestrukturen var usel och oredan stor. Under tiden jag skriver hällregnar det och haglar, solsken, hällregn, hagel och solsken, jag blir inte klok på denna sommar. Men de svala är jag och min kropp helt överens om, det är underbart.

När jorden snurrar

Det gäller att hålla i sig när världen snurrar … denna vecka har varit så hopplöst jobbig. Eftersvallet av den där magsjukan har tagit sån tid att det  inte är sant. Jag har haft någon slags magkatarr,  äta normalt har tagit nästan hela veckan, att ständigt må illa och vara slut är ingen kul kombination. Men jag tror att det börjar lösa sig idag, sitter här som den optimist jag är och smuttar på en kaffelatte vilket jag gjorde en gång i veckan och det fick jag ångra rejält.

Ha, det var magen det men skallen och blodtrycket är något helt annat … har tagit prov två gånger denna vecka, alla prover är bra vilket jag är tacksam över. Imorse kände jag att jäklar i min låda nu är det nog hopp om livet .. satte igång med det där vanliga komma upp, duscha sen började flåsandet och skakandet, jisses så jag skakar i hela kroppen. Maken tittade på mig när jag försökte skriva en handla lista till honom för jag tappade lusten på att hänga med honom och handla när trycket visade sig ligga på 96/66 och pulsen 112 fast jag sitter ner. Penna gick som en galning i handen på mig, stilen blir som värsta läkarhandstilen eller närmare bestämt gammelmansstilen darrig till tusen. Nu är det banne mig nog!

Om jag säger att jag skulle köpa en sån där symaskin overlock i veckan utan att jag ens har funderar på att åka in till stan och handla en … så fattar ni hur skrutt veckan har varit. Overlock får bli en annan vecka ……………surt sa räven.

Men igår drog vi iväg till dottern och hälsade på, de har så fint i sitt hus och jag fick ligga i en sån där dröm liggstol framför brasan och bara njuta lugnet.

På måndag börjar maken jobba igen efter tro det eller ej 5 veckors sjukskrivning, det har varit en påfrestande tid och jag är så glad över att han är frisk igen. Ska bli skönt att få tillbaka min ensamhet på dagtid i veckorna, jag behöver faktiskt bara vara, inte för att han kräver något tvärtom men är man mående som mig så är det skönt att få larva runt i sin egen takt helt och hållet. Jag ser fram emot att komma igång lite med promenader med Watson och göra sånt som jag gör när jag är ensam.

Häromdagen fick jag ett paket med fina typ t-shirt tyger som jag ska sy av när jag väl får overlock maskinen. Klart att jag bara har köpt tyg till Tim … det ligger en djungel och väntar på att bli en långärmad T-shirt till honom och glada vita moln på röd botten … jag känner mig glad när jag tittar in på arbetsbordet och ser färgerna vänta på mig.

Nästa vecka är en stor vecka för mig, dels ska C min kära vän göra en sån där gastric by pass, hon behöver gå ner i vikt för att skona sitt hjärta och det blir en orolig dag innan jag får höra att allt har gått bra. Dagen efter den 24 då är det min njurkompis S som ska få sin svägerskas njure och det känner jag att hela jag är så inställ på och rädd så klart att hon ska få mer besvär än nödvändigt. Så onsdag och torsdag får ni hjälpa till att hålla tummarna.

Nu ska jag göra som Kronblom ….ZZzzzz så skönt