Grusad väg och andra små petitesser

Solen lyser ännu men betydligt mer disigt än när Watson och jag var ute på promenad. Det var tungt idag igen att gå, efter att jag hade klätt på mig själv så var det Watson tur med sitt sele och sin rock, sen var jag helt svettig och slut innan jag ens hade öppnat dörren.

Så vacker bild jag lånade av odla.nu

Jag läste hos Kidneybönan att hon har fått sitt efterlängtade samtal om att få en njure. Så spännande,  jag tänker att hon snart ligger där på operationsbordet och får livet tillbaka. Sänder varmaste kärlekstankar till den som har donerat sin kropp och all tänkbar välgång till dig min lilla böna.

Hon ringer när hon har kryat på sig, så får vi höra hur allt har gått, om nu inget tillstöter som gör att njuren inte är lämplig för henne.

Läste till min stora förvåning och det

                                                                 var ingen tidnings- … anka

att mitt andra namn låg på 3:dje plats på mest populära namn i vårt land. Ella som jag tvingades säga varje terminstart i skolbänken inför alla  andra i klassen som fnissade och hade så roligt på min bekostnad för mitt andranamn. Ella som jag mumlade fram så ickehörbart som möjligt, nu vill många döpa sina döttrar till det.

Har ni tänkt på att vi alla får oss en slev av skit via andra under uppväxten, det kan handla om precis vad som helst. Något ord som ständigt kastas mot en som sätter sina spår utan att andra ens tänker på det som sårande eller jobbigt att höra för den som det kastas på. Jag tror att ord kan skada mer än en smocka … en smocka gör ont för stunden och kanske kan man förstå att det rinner över för hetsporrar då och då, glömma och gå vidare. Men de där små orden som ständigt upprepas i hånfulla tonarter har en förmåga att sätta sig fast med hullingar längst in i hjärtat. Man kan som vuxen vara klok och tänka att ”det var barn, de är rätt grymma mot varandra” och inte gråter jag något blod över det hela som vuxen, men det sitter där i alla fall.

Därför blir jag så förvånad när Ella är så populärt namn, jag fick det från min farmor och kände alltid att det var ett speciellt namn eftersom jag inte träffade min danska farmor förrän jag var vuxen. Två gånger hann vi ses innan hon gick vidare till andra sidan. En liten smal mörkhårig kvinna med bruna ögon precis som min mormor. Visst är det konstigt att jag föds så blåögd man bara kan bli? Blått i generna är visst starkare än brunt, jag har alltid tyckt att brunögda blondiner har varit något i hästväg, men det blev jag inte. Jag blev bara blond, blåögt och reslig, låter nästan som tyskarnas rasbeskrivning av sitt högt rankade ideal hrmf.

Jag suckar för mitt golv är så grusigt, de gödslar grus utanför vår port, gruset fastnar i spåren på de kraftiga skosulorna och följer med oss hem. Hallen går under namnet grustaget just nu och jag borde en massa, har börjat med att skaka av köksmattan och slängt den i tvättmaskinen. Nu är det bara dammsugandet, torkandet, dammandet och allt annat kvar som bör göras. Känns redigt tvingande när solen och ljuset långsamt drar fram över min nu allt mer dammiga lägenhet. Jag inser min begränsning och tänker rusa runt med dammsugaren och sen punkmarkera köket. Sen överräcker jag stafettpinnen till min make om jag ens kommer så långt.

Fridens på er alla …

Lite syrliga skivor till morgonkaffet

Min ev donator R ringde, berättade att hon nu hade pratat med en av de där ssk som ska ha hand om utredningen av henne.

Det visade sig att ssk ljög för mig när jag ringde för några veckor sedan och frågade om  remisserna var utskickade till undersökningarna av min donator. Bara en sån sak sitta och ljuga när man ringer och frågar????

Det visade sig att R skulle få ännu en läkare, den tredje, men hon var hemma och vabbade. Så inget skulle hända förrän även den här tredje läkaren skulle ha ett samtal med R. OM VAD? Sa R, angående det här att de ska skriva remisserna. Men de är banne mig inte klokt tyckte hon och krävde att de skulle ragga upp en annan läkare vem som helst som kan skriva de där remisserna eftersom det alla vet vad som ska stå i dem.

Ska hon behöva träffa läkare nr 3 utan att de två andra har gjort de de ska? Men inget funkar ju där av det man förslår, R sa att hon krävde av ssk att hon skulle se till att remisserna blev skickade och att hon personligen skyndade på de mottagningar som ska göra undersökningarna. När R åker bort den 6 mars vill hon att allt är klart och att tiden sen arbetar för oss den tid hon är borta (två veckor).

Sen när hon är utredd och godkänd vilket vi får hoppas, så ska ju Ds sammanställa allt det lär väl det ta en evig tid. Sen ska de skicka de sammanställda journalerna våra, till Hs som lär ta rätt många veckor på sig för att kunna putta in oss två för en ev operation. Så om allt funkar .. jag sa om, så är vi nog i slutet av april-maj. Ni ser hur jag hela tiden får skjuta fram den ev förväntade operationen.

Skulle R inte få lämna sin njure så blir det till att läggas in och operera in en slang i magen för min del. Undrar just hur länge de ska hålla på med en sån sak för att få den gjord. Sen ska jag springa där i en veckas tid och lära mig fylla upp magen med en sockerlösning som drar ut föroreningarna via bukhinnan. Föroreningarna fastnar på sockerlösningens molekyler om jag fattade rätt. Sen tömmer man magen på sockerlösningen ner i en påse som ligger på golver. Tar en ny på med sockerlösning, hänger upp på en krok låter nya vätskan rinna in i buken och så börjar allt om igen. Det är sk påsdialys. Ser verkligen inte fram emot att åka kommunalt fram och tillbaka med både tåg och tunnelbana för att få lära mig dialyserandets konst. En veckas resande … jag får väl sitta där med munskydd på. Eller så kan jag kanske gömma mig i någon kulvert och sova över där i något hörn. Usch blir trött bara jag tänker på det.

På tal om dialys och slang i magen så satt min sista läkare två gånger under det sista samtalet  och sa att jag kunde passa på att få lite omvårdnad av min slang nästa gång jag kom. Där satt maken och jag tittandes på varandra, gapandes invärtes över att hon läkaren inte kom ihåg att jag inte hade slang och dialys. Så ni kanske fattar hur jag har haft det med de läkare jag har mött… jag finns liksom inte, den sista visste inte ens att jag hade en donator. En dag började hon planera för att jag skulle få en slang inopererad för dialysen. Men sa jag har ju en levande donator, för den delen flera ?????

Inte hade hon läst min journal inte.. man är som en sak som inte är värd att ta reda på allt om, rätt värdelös med andra ord.

Nu har jag tänker igen 😉 ja, lite självskryt, men jag har tänkt att hädanefter ska jag försöka förändra min allt mer nersvärtade bild av vården och mina möjligheter. Jag måste försöka programera om mig lite för det är inte bra att tappa för mycket av sin gnista och tro till livet och till andra. Jag kommer ju att tala om hur det går framöver så klart, men jag ska försöka att rycka upp mig några snäpp.

Men visst är det för sorgligt att R ska behöva hålla på så här, jag tror inte att den där syrran har så mycket go att hon kan sätta sprutt på det hela. Jag bugar och bockar åt min R som har skinn på näsan för tre och en stor bred käft, envisheten själv för jag har ju läst att man ska vara så + frisk för att få dem att göra det som de är där för.