Mammas flicka

Väcktes av telefonen och hörde en välbekant röst som sa att hon hade börjat skriva till mig, men kom på att det blev bättre om hon ringde.

Jag masade mig upp och ringde upp när jag hade vaknat till, sen pratade vi nästan hela förmiddagen. En vän Marie-Louise som jag har haft mycket att göra med sedan våra döttrar föddes för över 30 år. Vi har alltid pratat familj, vår egen utveckling, sorger och glädje, försökt hjälpa varandra från tid till annan.

Jag kände hur något lättade under vårt samtal och det var så härligt att få prata och bli förstådd. Tog Watson på en liten tur och när jag kom hem hittade jag ett kärleksbrev i posten från min mamma. Jag överdriver inte om jag säger att det var de vackraste ord jag någonsin fått från min mamma. OM jag grät, det finns så mycket kärlek omkring mig, om jag bara blev av med det här gråtande täcket som har lagt sig över hela mig.

Det här att vara mamma går ju aldrig över, oron finns där när det händer saker och man kan som mamma känna sig så maktlös, när ens barn råkar illa ut. Jag förstår min mamma och jag känner mig så eländig över att jag inte kan vara en kraft att räkna med i hennes liv. Att jag mest ger henne oro och tårar på hennes hösts dagar. Hon har bara mig kvar, min syster dog  ju så hastigt och tidigt till vår stora sorg. Jag har lovat min mamma att jag ska överleva henne och det oroar mig så enormt att jag kanske inte kan hålla det jag löftet. Inte vet jag?

Mamma är ju alltid mamma och henne längtar man alltid efter när man blir liten och svag, ringer hon så gråter jag, just nu. Jag gör som mina barn faller tillbaka till mamma när jag går i bitar. Det är inte lätt att vara mamma alla stunder, men det finns ju mängder av tillfällen när hjärtat sväller av stolthet och glädje över barnen och deras liv. Har man en gång fått barn kan man aldrig tänka sig ett liv utan dem. Deras växande och alla olika perioder de ska igenom är obetalbara i minnet och känslan av att få vara med.

Ibland tror jag att jag helt enkelt har hållit mig ifrån så mycket gråtande som det bara går och när så skalet spricker, så kommer det så mycket att jag nästan baxnar. Tror allt hinner ikapp mig, all rädsla och ångest över allt som väntar eller inte väntar.

Det är befriande att gråta till en viss del, men det är samtidigt så jobbigt. Gråt kan ju vara så olika, en stillsam tår som långsamt banar väg ner för kinden och kittlas, kan till och med vara lite klädsamt med tårfyllda ögon vid rätt tillfälle. Men gråten jag tänker på är mer flödande och förskönar då inte min nuna som bara blir mosig och ful. Gråten som klämmer ut det mesta av orken som överväldigar och bara väller fram. Det är hälsosamt att gråta rent fysiskt och psykiskt har jag läst någonstans, men det är jobbigt att vara så på gränsen hela tiden. Vad tycker du när du känner att du inte riktigt kan hålla kontrollen på dig utan faller i gråt, när du pratar med folk? Alla har väl det så någon gång i livet, vad man än är utbildad för att hantera så finns det väl gränser för oss alla eller hur?

Ja, helt krasst så sitter jag där nu mitt i det sköra och vet inte när jag ska lugna ner mig. Kan ju säga att något i mitt liv hände som påverkade mig så starkt att detta slog ut mitt lilla pluttförsvar. Men jag kämpar på, rätt vad det är torkar väl tårarna och balansen infinner sig.

Krage eller bandage

 Visst är hon fin Watsons mamma Galanta. Börjar i slutet på dagen med att berätta att vi nyss kom hem från veterinären med Watson. Han har som svarta födelsemärken på två tassar och har på sista tiden gnagt på ett så att det har svullnat och ser inte alls bra ut. Vi lät operera bort ett sånt där födelsemärke på honom för en del år sedan för vi ville veta att det var ofarlig, vilket det visade sig vara, men vi skulle hålla ett öga på dem sa veterinären. Jag har haft dåliga vibbar om de där födelsemärkena hela sommaren och kikat på dem med jämna mellanrum, när han började gnaga blev jag orolig.

Så nu har vi varit där och fått en avsvällande gel att sätta på och sen är det bandage runt benet eller krage runt halsen tills han ska opereras om 14 dagar när penicillinkuren har gjort sitt och tagit ner svullnaden. Jag kan inte annat än hålla tummarna att det inte är någon slags cancer, jag hatar cancer och orkar inte med att det ska hända vår hund något nu. Orkar inte med att det händer ett dugg överhuvudtaget i livet som det är nu, jag vill bara vara utan oroande influenser, händelser.  Lite på sne med go ändå.

Mannen har varit hemma idag och följde mig till njurläkaren. Hon gick igenom prover och så här ligger det till nu, jag är plötsligt lite stabilare har lite bättre värden, kan ju ha med att jag kan andas att göra, underlättar i alla fall för mig i mitt liv. Nå, nu ska vi fortsätta att vänta in provsvaret på benmärgsprovet som kan ta upp till en månad. Sen ska hon samla ihop provsvaren som transplantationsläkarna vill ha, skicka dem över till dem och efter det är gjort så sätter de igång och undersöker min donator. Vilket blir mot jul till, skulle tippa att Lucia är det dags för det. Så vad som än händer så händer det inte ett smack med mig förren nästa år, skulle gissa mars, april som det ser ut efter denna dags information. Men ingen vet säkert, jag kan tappa sista njurfunktionen tvärt av en infektion och då blir det dialys akut i vilket fall som helst. Det bästa är ju att det går i en långsam takt nu på slutet så att allt hinns med och blir så bra som det kan bli helt enkelt ett planerat ingrepp.

Vi pratade om att jag är tröttare än vad jag borde vara och det var rätt skönt att hon pratade om min andra sjukdom, jag har fibromyalgi och det är nog den som spökar när jag går ner för räkning så där total för det är så fibro är till sin natur. Men med den här cystnjuren så har väl fibron fått stå bak eller hur jag ska skriva, jag orkar bara inte med att hålla på och dela upp mitt mående i det ena och andra, utan det flyter väl mer ihop till en smet.

När vi kom hem åt vi en räksmörgås och sen var det som att dra ut en propp… jag sov i nästan tre timmar och var helt väck när jag vaknade. Huvudvärk… ont i kroppen apropå fibron tack för den du. Så var min dag .. hur har din varit, jag har inte varit runt och läst hos er ännu.

Ny remiss; benmärgsprov

Ibland blir man överrumplad av livet… sover en stund för jag är så trött. Vaknar och sitter där i soffan och svara när telefonen ringer. En syster från hematologen? En remiss? Va? Minns ni blodplättarna? Jag trodde i min enfald att de hade fortsatt att öka varefter, men enligt senaste provet så har de sjunkit igen. Nej, ingen har sagt ett ljud om det och jag mitt nöt tänkte inte på att fråga sist. Men nu ska jag blodtestas, benmärgsprov på måndag… jag blev helt ställd. Först ska jag lämna massa blodprover på ett ställe sen ska jag bedövas och lämna benmärg på ett annat ställe.

Jag blev jätterädd och tänkte vem i hela friden ska jag prata med? Ringde en njursyrra och bad dem titta på plättprovet hur det såg ut sist, tamesjutton hade det inte sänkts från 160 till 146, hon syrran antog att det var brev på väg till mig, men de på hematologen hade ett återbud så jag fick väl en ”för snabb tid”.

Jo, jag blir rädd och tänker att det inte hörde till njurarna detta problem enligt min njurläkare när det upptäcktes i våras. Hela huvudet fullt av tankar om vad det kan vara? Är det en ny sjukdom eller? Man kan ju aldrig ringa någon och prata vettigt när man bara tjuter.

Tänker på mjölksyran jag har i kroppen så fort jag rör mig det minsta, men jag har ju bestämt mig för att mina sjukligheter nu handlar om njursvikten, det är så här just jag känner mig av den. Tänk att man aldrig kan få slå sig till ro, det räcker liksom aldrig med elände.  Det är ju nu jag ska visa prov på hur stor och stark jag är och orädd ha ha, kiss my ass, jag gråter och är jätterädd, får en sån där känsla av att jag inte vill vara med längre. Harva runt i sjukvården och gå igenom massor av prover, allt så kliniskt och okänsligt in här och ut där. Remiss hit och remiss dit, sen spottas man ut i en hög med något som säker inte går att hantera. Jag ser min systers ögon framför mig när de körde in henne i sängen från en sk provtagning… vi pratade i fem minuter sen drog de iväg med henne olyckliga ögon till nästa provtagning. Äh, jag vill inte bli sjuk på det viset, jag vill hellre bara dö knall fall.

Tänk att vara beroende av vården, så vidrigt där ingen gör det de ska längre. Ligger man inne så får man hålla ordning på sina egna mediciner och tamme sjutton allt runt om. Jag litar inte på vården och vill inte hamna där. Såg ju hur taskigt det funkade när jag låg inne med hjärtat, nej jag fick inte åka hem för hjärtat gjorde något farligt under natten när jag sov. Jag skulle ultraröntgas… dagar gick för det var någon slags helg och då funkar visst inte ett dugg på sjukhuset längre. Så jag antar att jag hade smällt av om hjärtat varit riktigt dåligt. Men ingen syster höll ordning på det här med när den där ultran skulle tas utan jag bara låg där med klisterlappar på kroppen så att de skulle se hur hjärtat gjorde. Samtidig som jag aldrig fick något mot hjärtklappningen så sa syrran till mig att det är bättre att du rör på dig ligg inte här… då tog min man mig under armen och släpade mig genom korridoren mot en balkong. Jag trodde jag skulle stå och dö av hjärklappningen. När vi sent om sider kom tillbaka till min säng så låg det tabletter på nattduksbordet

En syster tittade in och sa att det såg inte alls bra ut det där upptäckte vi… letade efter dig, men hitta dig inte. Man undrar, varför hade de inte tittat på monitorn lite tidigare så kunde jag kanske sluppit må så dåligt ett extra dygn. Sen kom farbror doktorn och villa ha kvar mig till måndagen när det blev vardag igen så att de kunde ta ultra på mig. Men då sa jag att vad ska det vara för mening att ha mig här som en kostnad bara för att ta ultra efter flera dygn? Jag kan få en remiss på det om det nu inte är bråttom. Han såg lite lustig ut men skrev ut mig, höll väl med antar jag vilket resursslöseri.

Får väl gå ut och laga middag och bete mig som vanligt folk ändå. Känner mig lite ynklig just nu och inte så stor…

Samhällskritik

Godmorgon alla sköna damer/herrar. Här har jag sovit som en stock, morgonen var hyfsad tills jag hastade ut och hämtade posten. Fick en uppstressande dusch av remisser som får mig att vilja gå och gömma mig. Orkar inte med så här många resor och allt inom två veckor, kan ni fatta att de har vaknat på den där lung/allergimottagningen…. i mars fick de min remiss. Sen kom kallelse till mammografi, igen tänkte jag och ringde, men är man 54 år så ska man straffas med att få pattarna ihopklämda vart annat år. Jag höll faktiskt på att svimma sist.. men det är en annan story. Så nu har jag bytt tid och trixad för att jag ska orka göra allt de ber mig om. Så den närmaste tiden blir det mammografi, spirometri, lung/allergimottagningen, provtagning hos min syster, och läkarebesök som slutkläm ännu en dag.

Solen skiner och jag är snurrig i skallen, kommer så lätt ur den lilla balans kroppen har, lite stress och samtal sen har jag hasat tillbaka igen i det här skit tillståndet där man helst inte vill göra ett dugg mer än att sitta i soffan och sen gå och sova. Men skam den som ger sig jag har ju Watson som ska ut och själv ska jag upp och i duschen börjar bli lite ”sent” nu.

Helgen blev inte alls som jag hade tänkt, har för den delen insett att jag nog ska sluta och tänka också. Ingen ide att ha idéer, det blir mest pannkaka av det mesta nu för tiden. Dotterns fest gick vi inte på mest för att jag faktiskt blev sur på henne, sånt händer i de bästa familjer. Hon har drabbats av ”problem” som jag inte kan ta upp, men kan ju säga att det inte är så märkvärdigt ett vanligt problem i nutid. Men jag orkar inte sitta i luren och parera en sur person som väl mest har behov att använda mig som slasktratt. Jag packar ihop orkar inte, blir helt slut och vill knappt leva när jag hamnar i sånt… jag vill inte, orkar inte lyssna, delta ha åsikter, stå emot dumheter.

Det blir så här när man är sjuk, fokus över vad som är besvär och jobbigt flyttar sig väldigt mycket och det som många gör stor sak av får mig mest förbannad. Det finns allt för många som har sånt besvär med livet… de är friska, har allt de kan önska, men ändå är det bara skit med allt och så jävla besvärligt att ta sig från A till B. Allt de kan se i moll skyndar de sig att se dystert, minsta besvär växer dem över skallen och rinner över på alla som närmar sig.

De står där och gräver ner sig i en vanlig höstförkylning istället för att vara hemma några dagar, snyta näsan, läsa och dricka varmt, göra livet så mysigt det går den stund man tvingas stanna upp. Har vi blivit ett folk av gnällare utan anledning? Kom igen när vi svälter, fryser och bor på gatan… då kan man snacka om att gnälla. Men vad har en vanlig Svensson egentligen för anledning att gnälla? Ju bättre gemene man har det desto mer gnäller svensken.

Vi är bortskämda, jag säger det igen och har sagt det tidigare, allt för många tror att de bara har rättigheter och motparten som ska stå för fiolerna är alltid staten/kommunen dvs vi alla tillsammans. Det är som om vissa inte fattar att staten är vi. Allt för många lär sig aldrig att de själva måste ha lite vilja, lite ryggrad och arbeta för det liv man vill skapa. Ibland får man gå ner i lön för att komma igång med något och då gör man det, sitter inte arbetslös och väntar på sina rättigheter att få allt precis som man själv vill.

Men hallå livet funkar ju inte så… om du personligen skulle betala din granne för att han inte fick det jobb just han ville ha. Utan du fick se honom gå där hemma och dra benen efter sig i sin jakt på det enda ”han” kan godkänna i sin värld. Då skulle det nog bli annat ljud i skällan, man skulle bli förbannad. Det blir ju många av oss när vi hör bekanta som nyttjar systemet. Men i och med att pengarna inte direkt kommer ur vår plånbok utan mer indirekt ur vår gemensamma statens, så reagerar vi inte så kraftfullt som vi borde.

Media informerar ju dagligdags om hur lite respekt vår valda har för våra gemensamma pengar i stat och kommun. De lider sannerligen av samma oförstånd som vi andra när det gäller andras pengar, att de inte har något ansvar för det jobb de gör, har väl inte gjort saken bättre. Ansvar för sitt jobb har bara vi människor som jobbar längre eller längst ner, vi står och faller med hur vi hanterar våra jobb. Där finns inget hänsynstagande eller saftiga redan uppgjorda morötter som faller in om vi gör bort oss och måste gå. Nej, vi får allt ta ansvar för det jobb vi är satta att sköta.

Men så rann väl det där förbaskade samhällstankarna över igen … och jag ska på en gång skriva här att det säkert är väldigt svårt att få ett jobb och det är synd om alla arbetslösa, alla taskigt vaggade människor och alla andra som inte får ihop allt som de har tänkt sig, alla som har blivit sjuka och missnöjda med vården och alla stackars föräldrar som nu för tiden drar ett mycket tyngre lass än någonsin tidigare föräldrar har gjort och så alla uteliggare som socialen missköter å de grövsta och alla hungriga som glömde att köpa mat för bidraget och köpte öl i farten och narkomanerna som det är så synd om borde ju få rena sprutor och varför inte lite rent knark på en gång så behöver man inte oroa sig för dem och invandrarna ge dem bostäder och trygghet och allt de vill ha utan att jobba det är väl humant och barn som uppför sig illa redan tidigt akta dem och smek dem inte åt fel håll utan inse bara att de är taskigt vaggade och låt dem håll på med sitt med tiden får man hjälpa dem inom kriminalvården med anpassning till något passande yrke som advokat eller så ….

Så kan saker sägas med ironi, men med en jäkla massa sanning i sig. Men sanningen är väldigt flexibel och finns i lika många varianter som människor, inte att förglömma.

Lev dagen väl och dra ditt strå till stacken vad det än består av …

Är jag ett gummiband?

Kra kra… önskar jag var en fågel ibland, men med en människas tankeförmåga vilket jag just nu inte har så mycket av så jag får väl vänta med att bli fågel. Idag är en bläk dag när jag mår illa och inte alls vill äta, sitter nu och smuttar i mig en sån där näringsdryck som jag fick från dietisten för rätt länge sedan när jag var inne i en må illa period. Jag har precis klarat av Watsons promenad och han har fått sin lunch vilket känns skönt för nu klarar han sig till ikväll.

Jag ska till njurläkaren på sjukhuset idag, ska bli intressant och se vad hon vill och om de har satt igång undersökningen av min vän? Jag behöver förnya recept och hoppas hon vill skriva ut mer näringsdrycker för jag äter mindre och mindre. Men vågen den står still så jag har mycket vatten i kroppen, ska se om jag inte ska öka mina vattendrivande tabletter? Mannen kommer och hämtar mig när jag är klar men resan dit med tåg och tunnelbana ska jag klara av själv. Jag oroar ihjäl mig för resan, det här med att må illa är verkligen ingen höjdare, börjar man ulka så är det jävulusiskt svårt att sluta. Och vem vill sitta på tunnelbanan och ulka? Jag pratar verkligen lugnade med mig själv och vet att jag klara mer än jag tror ibland men nu är det inte vilja det handlar om längre. Min kropp gör som det vill och jag får hänga med som en blöt borttappad lovvika vante.  Ungefär så här känner jag mig rätt ofta men det har ni nog fattat vid det här laget.

Igår fick vi besök av sonen och fästmön med den lilla söta magen. Det verkar som om de börjar få ordning hemma och trivseln kommer väl i hemmet då. Jag hade en riktig skitkväll mådde inte alls bra men ryckte upp mig så mycket jag bara orkade när de nu tittade över. Klart en del inte fattar hur dålig jag är, när jag gör så där. Har lovat min dotter idag att jag inte ska skärpa till mig hos doktorn utan vara så risig som jag är.

Undrar varför jag alltid har varit sån, rycker upp mig när det kommer andra. Folk som inte känner mig brukar inte se att jag är sjuk eller mår dåligt. Jag har faktiskt suttit en hel kväll som kursledare med tarmen i kläm i ett bråck. Det var vidrigt kan jag säga, jag tyckte hela tiden att gruppen skulle ha det de kom för. Själv satt jag i en viss vinkel på stolen där själva brocket gjorde minst ont. Idag tänker jag ju att det var helt vansinnigt av mig att inte tänka på mig själv utan bara tänka på andras jäkla väl och vä. Jag fick senare genomgå två operationer för att bli av med brocken. Varför blir en del av oss som ett uttänjt gummiband? Men sträcker sig alltid lite mer än möjligt för att var till lags. Vad är det som skapar den där töjning av ens personliga gräns?

Allt går över

40__mainpicture__cyhzlokkjywmrxepsjbyb.jpgRäkna med att jag i eftermiddag ser så här glad ut, har ett besök hos tandhygienisten inbokad efter lunch. Så min dag blir minimerad av oron, den idiotiska oron. När jag väl sitter där i stolen, så är det så lugnt och går så bra, men tiden innan jag har kommit dit är ångestfylld, samma varje gång. Njursviktiga brukar få problem med tänderna och det tänker jag undvika till varje pris, därför går jag till hygienisten två gånger per år och kollar mina tänder även hos tandläkaren varje år. Allt för att inte tappa kontrollen över mina gaddar… vilket inte jag har tänkt ska hända.

Även idag tar det negativa tänkande lite för stor plats hos mig, men jag vet av erfarenhet att det brukar lätta. Kanske inte så konstigt att jag drabbas av meningslöshetens förlamande tankar, det måste kanske få finnas plats för lite gråtoner i varje persons liv då och då. Det är egentligen inte så att jag tänker negativt, det är bara en tung känsla som sitter i mig redan när jag vaknar. Depression kallas det väl för, men det går över, allt går över…