Asyl med öppna armar och sen då?

Kan berätta att köpta pannkakor inte är en höjdare, ibland får jag för mig att ett paket med färdiga pannkakor är precis vad jag längtar efter, skulle inte tro det konstaterar jag nu. Dessa vetesulor utan fras kommer jag aldrig mer kosta på mig  … inte sjutton var skolans pannkakor så här äckliga?

Jag har precis haft besök av sonen och ettåringen vilket är mysigt, han går ju nu och far omkring som en skållad råtta. Allt hittar han och river i, så nu är jag så nöjd men urlakad, det var denna dags energi om jag säger så. Fast jag ska hänga tvätt och tvätta mer och framförallt ska jag börja rensa ur garderoben, här ska skänkas vidare.

Nu står vi här med armarna utsträckta mot floden av asylflyktingar och jag oroar mig inte för hur de ska släppas in, jag oroar mig för sen. Sen som i boende, arbete, sjukvård, tandvård, åldringsvård, psykvård,  förskolor, skolor, vårdcentral, statens ekonomi = vår ekonomi, kommunernas ekonomi = vår ekonomi, kriminalitet, våld, gäng, i förlängningens sen.

Inte sjutton kan jag väl vara ensam om att tänka på SEN? Detta sen som redan går på knäna med stora brister, hur tänker ni som bara tänker med armarna öppna? Hur går det sen när verkligheten hinner ikapp er romantiserade längtan att hjälpa? Visst kan vi som Österrike stå med glada ballonger och hälsa flyktingarna välkomna, frågan är inte om vi ska släppa in eller ej, frågan är hur vi ska klara av att ge dem det vi förespeglat dem. Som det är nu lurar vi dem att komma hit till vårt förlovade land, honung och manna regnar på alla eller?