En av många fantastiska

… himlar utanför mitt fönster.

Tystnaden är så där hovrande tyst, ganska skönt att bo i ett område utan för mycket  oljud. Hufudstadens bakgrundsljud tror jag inte att jag hör så tydligt längre, det här med ljud är lite märkligt. Vi flyttade in i en lägenhet i närheten av den lilla förortsstadens stolthet, det gamla skramlande tåget med anor från tiden när folk var betydligt smalare än nu och mindre kräsna på bekvämlighet, sätena var små, smala och hårda och tåget krängde och skakade men se så ville de ha det i den lilla staden, tåget var deras stolthet. Själv föredrog jag självklart buss, så mycket mer praktiskt, de går alltid, har inga fel på varken räls eller annat som faller ner när det passar som minst och stoppar hela trafiken.

Nå, nyinflyttade stördes vi oavbrutet av tågets skrammel och tutande. Efter ett tag hade vi gäster hemma som efter ett stund undrade vad i hela friden det var som lät? Vi stod som fån maken och jag innan vi kom på att det var tåget, vi hörde det inte längre, eller stördes inte av det längre.

Ljud och ljudkänslighet har hängt ihop med mig sedan en tidigare fästman med vana att se sin far misshandla sin fru,  dessa vanor tog han med sig in i vårt förhållandet. Att sitta gränsle över mig och fullständigt vråla saker rakt in i mina öron gjorde min hörsel en otjänst om jag säger så. För ett tag framåt blev jag totalt döv och det pep hiskliga ljud där inne i mitt viktiga hörselorgan. Ja, Götapetter mycket har jag varit med om, ut tog jag mig med hjälp av psykmottagningens stöd. Tack gode Gud att de fanns en plats och tid för mig, för hjälp behövde jag så tilltufsad som jag var då.

Sedan dess har jag varit känslig för ljud och som om inte det var nog var öronen redan sedan barnsben min känsliga punkt. Otit betyder öroninflammation och se det var min barndom fylld av, syrran och jag åkte som skottspolar till öron-näs och halsavdelningen på Danderyds sjukhus. Där tjuvhölls jag i knät av en sjuksyster, medan läkaren tog hål på mina trumhinnor. Idag är de inte så barbariskt längre att få otit, ingen tar hål på trumhinnan med en nål utan det hela får läka ut av sig själv. Prisa utvecklingen!

Varje läkare som kikar in i mina öron brukar säga något om alla ärr jag har på trumhinnorna, de ärr som turligt nog bara gett lite hörselnedsättning på en örat.

Tame sjutton ser det inte ut som en sjukjournal även denna gång, jag måste ha ett uppdämt behov av att ösa ur mig någon kroppslig plåga varje gång just nu.

 

 

Säg Pepparkaka

img_45bef7a7e02e0Här sitter jag och syr en heltäckningsmatta 🙂

Idag ska vi iväg och se om vi hittar en mjuk heltäckningsmatta till vårt sovrum, det ska bli roligt.

De här dagarna efter nyår blir det inte mycket med, mest ett vegeterande mellan måltiderna.

Igår rev maken ur sängarna för att bädda nytt … det blev väldigt tyst en lång stund och jag undrade vad han gjorde. Hittade honom sovandes i den urbäddade sängen. Tänkte för mig själv att det var väl på tiden att han tog sig en extra lur han gör sällan så.

Men sen visade det sig att han helt enkelt kurat ihop sig då han fick känningar av sig gallsten. Tog sina tabletter och lyckades somna. Konstigt så olika vi är män och kvinnor, min man ligger där och har ont i magen utan att säga ett ord. Ståiskt eller idiotiskt jag vet inte vad, kan nästan känna mig förnärmad av att han inte säger till mig att han har ont. Själv hade jag naturligtvis låtit munnen gå vid första känningen av njursten och talat om vad som var på gång, men det är ju jag det. Men turen stod på hans sida denna gång och eländet gick över. Antar att det var alla skaldjur vi hade ätit i två dagar eller all frukt han inte kan låta bli att vräka i sig.

De få gånger han är sjuk blir jag så himla orolig, den där känslan av att något värre kan hända honom än alla andra som normalt är sjuka då och då. Jag tänker ofta att folk som aldrig är sjuka är en hälsofara för sig själva, tror man tränar kroppen med att vara lite risig då och då. Jag menar vad har han för motståndskraft mot baciller när han aldrig har fått pröva på lite förkylningar och sånt som vi andra dödliga har livslång träning på?

Jag har tänkt mycket på det här med immunförsvar och mitt måste också vara rätt bra, inte en rejäl förkylning på flera år. Inte kan jag säga att det är för att jag aldrig är ute bland folk för det är inte sant, jag har i alla år rört mig på bussar och allmänna platser. Men jag passar på att knacka mig själv i skallen ”ta i trä” för jag vågar nästan inte säga att jag inte har haft en vanlig förkylning på åratal.

Förr var jag förkylningens drottning, fanns det en enda liten bacill jäkel så fick jag den. Hela uppväxten är jag matat med penicillin fick ständigt otit=öroninflammation eller öli= övre luftvägsinfektion. Sånt är jag härdad med, när andra ungar lekte och satt i skolbänken och blev kloka låg jag hemma med en stor svart lapp över ett putande paket med fetvadd över det öra som för tillfället inte ville vara ett normalt fungerande öra.

Gick ständigt med ett lock över örat? Grytlock? Nej det vakuum som alltid blev kvar i veckor efter att läkaren tagit hål på örat, jag hörde illa och öronläkaren skakade på skallen och ojade sig över att jag kunde bli hörselskada av alla ärr på trumhinnan. Bli hörselskadad tänkte jag som hela tiden var halvt avtrubbad på det ena eller andra örat? De få gånger jag inte låg där med min svarta öronlapp låg syrran i sin säng med en. Så mina föräldrar hade ett evigt sjå med att få oss friska. Jag var 15 år sista gången en läkare tog hål på mitt öra, då var jag så förbannad av behandlingen att jag vägrade få det gjort. Men vad har en sjuk unge att sätta emot när de vuxna tvingar ner en i stolen och håller fast en. Så blev jag tvångshållen hela uppväxten när farbror doktorn skulle ta hål på mitt öra. Idag är den barbariska idén tack och lov borta.

Minns en gång när min pappa som blödde näsblod var tvungen att åka ner till Öron-näs och halsavdelningen på Danderyds sjukhus. Han bad mig ”kan du hänga med och hålla mot med ett handduk om jag blöder när jag kör bil”. Klart jag hängde med… när vi åkte hissen upp till den där förhatliga avdelningen så satte sig pappa och jag gick till inskrivningsdisken som i detta fall var väldigt hög, brösthöjd för mig. Jag lämnade in hans bricka och pengar sa som det var och kände hur jag långsamt knäade mig ner mot golvet och svimmade i en hög. Sån inverkar har öron-näs och halsmottagningar på mig.

Blir man ”misshandlad” hela uppväxten, tvångsfasthållen, så sitter det i det kan jag lova. Jag hatar allt som ska pillas i öronen och halsen … men annat bryr jag mig inte mycket om. Gynstolen som andra kvinnor bävar för häver jag mig tappert upp i och spretar med benen hur lätt som helst. Men vifta med en sån där ballong som ser ut som en sån man förr använde när man var förstoppad då dånar jag, be mig inte säga PEPPARKAKA hos örondoktorn. Jag gör det INTE, hatar sprakandet där inne i örongången, det bara är så, fast läkare fattar inte den där rädslan alls utan tycker mest att man är larvig.

Nu ska jag göra mig iordning här ska handlas heltäck.