Lämna päronen till oss

Inser att jag själv börjar ligga i riskzonen för att omhändertas. Men ett tag till ska jag väl orka ta hand om andra både tvåfotade och fyrfotade.

Jag hinner inte med allt som ska göras, i fredags hämtade jag marsipangrisen då pappans 30-årsdag skulle firas på Finlandsbåten. Lilla grisen sprang för allt vad tygeln höll emot mig med armarna utsträckta, så kärleksfullt att hela jag blir mör.

Hem gick vi och tittade på barngram … bakade en kaka som grisen pudrade med florsocker … smakade väldigt gott tyckte han. Det ska läsas högt titt som tätt och han är så kul för om jag tar en bok som jag kan rätt bra och börjar berätta fritt från första sidan så säger han med uppfordrande röst ”Prata!” Va tänkte jag? Tills jag insåg att han menar att jag ska ”läsa” ur boken. Här kommer man inte undan med något påhitt inte … ha ha.

Igår hämtade maken mamma som var glad att få komma bort en stund, det går fint för henne hemma och det verkar som om mycket ordnar upp sig. Maken lagade en god gryta som vi alla åt, även sonen som kom hem från Finland. Han var mer än nöjd med sin resa och det gjorde mig glad.

Idag skulle en del fixas här hemma men det blir nog inte mycket mer än det som maken orkar göra.

Det blir inget skrivande här i bloggen för jag är så trött mest hela tiden … hjärnan har tagit ledigt och varje gång jag sätter mig och tänker skriva så är det tomt i skallen. Det är för mycket som jag ska klara av runt om, grisen ska passas och mamma behöver hjälp och det ska ringas och donas med hennes saker, hunden ska ut och lite gör jag ännu här hemma med betoning på lite. Sen blir det inget över, hjärnan liksom kokar och kvar blir en rest av mig som tänker att jag nog har blivit senil … seriöst, så tomt och virrigt blir det i skallen.

Bara att flytta pengar hit och dit för att det ska funka med mamma får mig att gå i däck … låter fånigt men jag tror att det blir så med oss som en gång varit redigt utbrända. Som om jag inte tål normal påfrestning längre och det har jag konstaterat förr men nu är det mer tydligt än vanligt. Svårt bara att få de närmaste att fatta att jag som ser frisk ut bara är ett skal rätt ofta. Inte ser de mig när jag ligger här och sover hela dagarna, visst rings det och väcker mig för att prata eller be mig hämta grisen och det gör jag så klart. Svarar lite svävande på deras fråga ”hur jag mår”? Äsch vem orkar höra på min klagan i evighet? Orkar inte med det själv en gång. Jag längtar verkligen efter den jag var i mitt tidigare liv, en som jobbade för två och hade massor av saker för mig för att livet var kul.

Allt jag tänker om livet omkring mig släpper jag i samma sekund som jag läser eller hör på nyheterna om hur sketet det har börjat bli där ute. Vem orkar med all negativ nyhetsrapportering? Tror vårt samhälle långsamt men säkert går mot botten, empati, moral, etik fina ord på pappret, längre verkar det inte komma. De ser fint ut på papper men när det kommer till kritan utförs inte mycket av allt det som bestäms. Rätt ofta önskar jag att jag var klarare i skallen och stark nog för att föra ut tankar jag har om hur en mängd saker kunde göras på ett annorlunda sätt. Men andra får slåss för saken där ute i det konstiga samhälle vi har fått. Går ju inte ens att rösta på något vettigt längre de är lika usla hela högen tråkigt nog. Karriärister utan långsiktiga mål ska ansvara för oss …

 

Någon drog ur sladden

Någon drog ut sladden och kroppen gör inte alls som jag vill … det är bara för mycket nu för mig. Mamma är hemma och det fungerar bra så när som på det här med att laga mat. Vi väntar på att de ska installera en taimer i hennes spis så nu är det mikro som gäller och tur är väl det att den finns.

Vi ska till henne ikväll igen, handla lite mat och jag ska göra lite såser och koka ris, potatis och spagetti som hon kan ta av och värma i mikron. Det finns som tur är rätt mycket att välja på när det gäller färdiglagad mat. Vi har tagit över hennes ekonomi så att hon slipper den delen, jag väntar på papper från Ica så att vi kan sätta in pengar på hennes Ica kortet så behöver hon inte hålla på med pengar när hemtjänst ska handla.

Igår var det 30 år sedan jag födde vår son … vi bjöd på en snabbfika på kvällen och en tårta så klart. Marsipangrisen var så glad när han kom, hämtad från två dagiskompisar som han varit bjuden hem till. På lördag ska vi fira sonen med middag och presenter.

Idag är en sån där jobbig dag igen, marsipangrisen var ju till tandläkaren för någon vecka sedan och de fann en spräckt tand som de ska dra ut idag och sätta in något så att tandraden inte drar ihop sig. Klart att jag oroar mig … men det måste de väl klara på Folktandvården om de nu tar sig an sånt.

Här hemma får jag inte ett dugg gjort … jag bara ställer till det och orkar inte plocka ordning efter mig. Min hjärna verkar gå på dunderhonung, jag hinner inte med och kroppen har som sagt lagt av för någon vecka sedan.

Skrev jag om att vi var till landet i lördags med möblerna? Det här kommer bli så fint att vi inte vill åka hem från landet … hem till en lägenhet som är i stort behov av renovering fast den lär dröja och lika bra är väl det, hyran kommer att gå upp med flera tusen och roligare kan man ju ha för sina pengar än att bara fylla värdens giriga fickor.

Men landet åh så skönt där är, tystnaden var total när jag ensam satt kvar under den tid grabbarna … maken, sonen och marsipangrisen var ute och donade på tomten. Så underbart när lilla grisen själv kommer till ytterdörren öppnar och ropar FARMOR! Jag kan tänka mig hur det blir i sommar när dörren kan stå öppen hela tiden och han springer ut och in, härlig längtan jag har om den tiden.

Grillad mat, saft och nybakta bullar/muffins det ska bli en underbar sommar.

Nu är det dags för en tur med Watson ….