Hopp om livet igen

Igår kväll blev det sämre med mig sprang som en löpande hund på toa mest hela tiden, så jag ringde och pratade med en läkare på transplantation, efter det tog jag en penicillin tablett som under natten vände på steken. Imorse vaknade jag och kände mig mycket piggare .. på tal om pigg så dyker min syster upp i minnet. Hon levde några år med en engelsman och sa till honom en kväll när hon var trött på att prata engelska, ”are you pigg”? Vilket fick honom att se väldigt konstig ut … är jag en gris? Tur att jag lever med en svensktalande pigg man.

Men idag är jag pigg jämfört med många av de senaste dagarna. Håller på och bakar kardemummabullar och har precis gjort och ätit en skink och fetaost sallad.

Men tvi vale vilket äckligt väder det är ute, kvavt och åt helskotta för varmt. Hela dagen har jag haft en prima placering framför stora fläkten så jag är redigt urblåst vid det här laget.

Kvällen kommer jag hålla ställningarna i soffan inte tu tal om annat. Så skönt att jag hade kvar av den första penicillinsorten jag fick, det var bara att fortsätta på den tills på måndag. Jag sa till läkaren att jag var oroad och rädd för vad det här med resistenta bakterier, undrade hur de kommer att göra och om det är helt kört. Men han lät hoppfull, de skulle nog få ordning på det här med piller och skulle det inte funka så kommer de lägga in mig och ge mig intravenöst i en massa blandningar, det blir knepigare sa han. Inte vet jag om jag ska känna mig lättad eller fortsatt oroad. Mardrömmen vore ju att bli liggande där på sjukhuset med evig dropp … det blir många vantar stickade då slänger min ständigt uppmuntrande hjärna in. 😉

Imorgon kommer marispangrisen hit, föräldrarna ska åka till en loppis på Täby Galopp och ställa upp sina saker på ett bord bakom bilen. Maken är ju hemma som tur är annars hade det inte blivit något besök av lilla herrn. Vi ska inviga en stor fin lekpark som vi har i området och det ska bli kul att se vad han tycker om den. Åhh så jag längtar efter honom det ska bli så mysigt att få kramar igen från hans små goa armar.

Jag ligger på ett regnmoln och njuter

Har ni sett något så vackert som mitt moln? Äntligen regnar det för kung och fosterland, gräsmattorna börjar redan bli gröna och jag njuter så det står härliga till.

Inne är det mörkt så pass att jag får tända lampan i vardagsrummet där jag sitter och nystar mina turkosa ullhärvor. Jag har så bråttom nu, vill sticka i de sköna färgerna helst redan igår. Jo, ska erkännas har precis stickat klart en vacker vante i gråa nyanser, men nu kan jag nog inte stilla mig och sticka den andra jag suktar så efter att sticka i det turkosa. Det blir ett par vantar där mönstret är döpt till ”Maggan” av min Vantdrottning Solveig som ni hittar i min blogroll om ni vill titta så fantastiska  mönster hon gör, snart kommer hennes vantbok ut med massor av mönster och där finns nog mönstret ”Maggan” med. Tänk att jag skulle sluta som ett mönster … det tror jag inte att min högstadielärare trodde när det begav sig. 🙂  Här en blomma till tröst åt mina lärare …

Jag mår bättre men inte riktigt som jag borde, så ringde telefonen och njurläkaren sa att bacillen efter odling var betydligt allvarligare så det blir nytt penicillin ikväll, maken får hämta på vägen hem. Äsch, trött jag blir att inget kan gå smidigt, men nu fattar jag varför jag är så svettig och svag ännu.

Här är Marsipangrisen i vintras ute med pappa och åker pulka … han har så otroligt vackra ögon, fundersamma som ger de sig iväg i sin egen värld eller så glittrar det av bus. Min stora kärlek här i livet …

Sjuklingen hemma igen

                                     
Större delen av kvällen har han sovit min lilla hjälte. Hem kom han med benet i bandage och med en ”sko” på foten. Ingen strut så långt ögat kunde se…. tack o lov. Vi har varit till apoteket och hämtat penicillin och värktabletter för ont kommer han nog att ha några dagar, men han har redan ätit och druckit och det känns alltid bra för mig när sjuklingar vill äta lite.
 Vi ska byta bandaget rätt ofta och jag vågar inte tänka på hur arg han kommer bli när vi ska peta på hans ben, jag sa till husse att köpa med sig en munkorg efter jobbet imorgon,  för byta bandage måste man bara göra fast det gör ont i benet.
 Veterinären berättade att den där nu borttagna sporren kan växa ut igen i normalstorlek, vad det nu ska vara bra för? Eller bara växa ut till en liten sporre eller aldrig komma tillbaka. Ska ju bli spännande och se hur det blir…
 Den där stunden när Watson kom in i hallen och vi båda låg på golvet och gullade oss är guld värd. Tänk så mycket kärlek man kan känna för sin hund och för att inte tala om all kärlek jag får tillbaka. Ni skulle ha hört honom prata och beklaga sig över den nöd som husse ställde honom i när han övergav honom imorse hos veterinären. Skitgubbe tyckte jag att han sa helt klart… för att inte tala om att det var husse som kastade bollen som Watson försökte ta när han spräckte sporren mot dörrtröskeln… tja, husse han ligger nog lite dåligt till även hos matte som har varit sur för det där med bollkastningen och tjatat om att han kommer att göra sig illa till slut. Varför får man alltid rätt i sånt där tråkigt?