men det känns konstigt det också.
Dottern har varit dålig sedan i juli, det har varit en resa vi gärna varit utan. Men nu är hon på bättringsvägen.
Fostret hon bär var dessutom ”ifrågasatt” efter sedvanligt ultraljud, men nytt blodprov visar att den lilla mår bra, men nu när dottern slutar med blodförtunnande går det att för säkerhet ta ett fostervattenprov och avskriva alla frågetecken om fostret.

Sonen och jag är som socker i en bensintank, och jag mår inte bra av det under den långa press jag har känt med dotterns mående.
Man kan ju skriva underbart om familj och släkt och så är det ibland under resans gång. Men alla ni som likt mig lever i en familj med känslor och åsikter som ryker ihop ibland det är väl er jag vänder mig mot i mina rader.

Ni är inte ensamma om att ryka ihop … eller så är det jag och min familj som är ensamma? Sjutton vet med alla ytliga sockersöta inlägg i Fb och andra ytor där folk vill glänsa. Jag är inte mycket för att glänsa, jag vill leva i den riktiga världen där sorg, lycka, glädje, kärlek och besvär möts.

Så där ja, nu tuggar jag igång som vanligt. Sitter på landet dit jag sökte mig för att få vara i tystnadens ro, men blev överöst med samtal som satte igång det där inre känsligaste darret hos mig.
Livet kallas det för och jag har ju tränat i över 60 år så nog borde jag vara väl införstådd med svängarna som tar över vare sig jag vill eller är beredd på det.

Nähä, åren gör mig inte klokare eller lugnare när det gäller vissa saker, som en sträng längst där inne som bara vissa närstående kan spela på … plonk.

Så nu plonkar det av bara fan där inne och uppe i huvudkontoret far tankarna runt på övertid.

Inget hjälper så jag bakar matbröd med surdeg och russin, bröd kan aldrig bli fel.
Snart kommer maken och det blir min räddning, som vanligt fick jag lust att skriva.

Ja, roligare än så här blir det inte just nu, jag återkommer när jag har hittat tillbaka till mig själv. Detta år verkar helt hopplöst för min del, så mycket plonk att det inte är klokt.