Ett dyk i dagens depressiva tankar

Kan bara konstatera att även denna dag är tung att bära, det är vilsamt tyst i hela huset och det grå har lättat lite över Stockholmssilhuett.
Det finns något vilsamt i mitt depressiva varande, bara sitta rakt upp och ner och titta ut.
Där ute där ni andra bökar omkring i er stressade tillvaro med arbetskamrater att skratta med, reta sig på, äta lunch med, livet som alla borde leva.

Inväntande helger och högtider när det ska umgås och förväntningar uppfyllas.
Känslan av ”äntligen fredag”, ut från jobbet svävar själen och skaffar det där myset på sin väg hem.
Somna i soffan mitt i TV-underhållningen, hasa in i badrummet, borsta tänder och sen ner i sängen.
Livet, inte tu tal om annat.

Men här sitter jag som på vänt, sjutton vet längre vad jag väntar på? När jag blev sjuk … Ja, nu kommer det gnäll igen, men det är som om det hjärtat är fullt av bara vill tränga sig ut, eller mer troligt tankar som tar plats, pyser ut.
Andra har sett mig och jag själv såg mig som en stark resurs, då innan allt förändrades.

Inte har jag varit religiös i kyrklig mening, präster gör ofta ett bra mänskligt jobb med folk i olika själslig nöd, men jag är inget för den rent kyrkliga delen, upphöjdheten, flosklerna.
Så mitt tillstånd med gud har aldrig varit en självklarhet.

Min andlighet finns, men på ett mer andligt plan än kyrkligt, hur sjutton det nu låter? Så när jag blir sjuk och aldrig hittar tillbaka till min kropps kraft, då har jag ofta undrat ”vad det ska tjäna till, att kapa benen på en bra resurs i samhället?” Finns han Gud, i brallan, och varför ska så många år av mitt liv, min resurs att hjälpa andra raderas ut på detta vis?

Meningslöst, när man som jag inte bara ville en massa utan också drog igång mycket, tänkte på andra, fanns för andra.
Inget helgon precis, men en sån som samhället behöver oändligt många av.

Det här att inte kunna välja, det förstår nog bara andra som själva hamnar i samma tillstånd. Alla dessa år som frisk när jag inte förstod eller ens tänkte på att jag valde hela tiden.
Hela livet är egentligen inget annat än ett evigt väljande av krokiga stigar, raka autostrador, plums i böljan, snedsteg, avsteg, klättring, hasning, ålning, platt fall.

Det viktigaste som gör livet värt att leva är uppvindar, har ni hört ett så vacker ord, uppvindar. Det är där all njutning finns, gråskalan tonas bort och alla tänkbara färger tar över, livet när det är som mest åtråvärt i en uppvind.

Stilla natt…glöm det men kanske ändå

 blommor_1185190199.jpg Just idag när jag trycker på ordet Skriv så tänker jag samtidigt att det är ju lätt att säga, men just idag vet jag inte om jag har humör för att skriva. Sover knaggligt nu med de där tabletterna jag har fått för att mentalt åka upp en våning eller varför inte fler våningar. Fick tips om att tabletten kan tas till natten så man slipper vara vaken och få hela dagarna förstörda av biverkningar som illamående och huvudvärk.

Gjorde så inatt och har klarat mig bra, men vaknar just nu hela tiden vid 04-05 tiden och bara rullar runt. Så tidigt i morse tog jag en halv sovtablett och sen sov jag för kung och fosterland till klockan nästan var 9.30. Upp gick jag, men skallen den ligger nog baske mig kvar i sängen känns det som.

I helgen som gick hängde min man upp en ljusslinga på balkongen och upptäckte att nästan alla lampor var trasiga. Jag lägger mig inte i den där dekoreringen för jag orkar helt enkelt inte och så är jag inte så mycket för sånt. Men när jag ser den hänga och dingla där så slog det mig att jisses det är ju jul snart. Inte för att vi tänker handla så mycket klappar,  jag får ångest bara jag tänker på att ge mig ut och försöka hitta något till ungarna. Jag skulle vilja stänga av den här julen eller alla jular fram till jag är frisk igen, jag vill inte vara med.

Läste en rolig historia om hur Stilla natt blev till jag vet inte om ni har hör den?

Dagen för jul upptäckte organisten Franz Gruber att mössen hade ätit stora hål i blåsbälgen till hans orgel. Den gick inte att spela på. Han skyndade till prästen Joseph Mohr. Hur skulle de kunna fira jul utan musik?

Prästen fann på råd. Otroligt men sant. På några timmar skrev han texten till psalmen och lämnade den till sin organist. Och lika otroligt denne satte musik till Stilla natt så att den spelades och sjöngs för första gången av två solister och gitarr den 25 december 1818.