Just idag fick själen vingar

Gungan lyfter hela familjen, ser ni hur jag svingar lätt i själen.

Snart ska jag sätta mig i roddmaskinen och hoppas att det snea onda på ett nytt ställe i ryggen rätar ut sig. Jag blir ju handikappad av alla rörelser, min stackars kropp är inte van att använda alla muskler.

Känner mig så lycklig idag, äntligen ska vår son få en egen lägenhet, tänk att alla våra barn får hålla på så här, ensamstående och inget eget boende. Nu äntligen får hans familj bo i något som de inte kan bli utkastade ifrån. Att födas i detta land, växa upp, börja jobba och betala skatt, göra rätt för sig och sen inte få ett boende fast man är ensam med ett barn. Flytta in och ut hos vänner i åratal … medan flyktingar får förtur till boende, tror inte jag är ensam som tycker att det förhållandet skapar rasism.

Men det var ju lycklig jag var idag … ❤

Själen får vingar dagar som dessa, barnens väl och ve överskuggar alltid allt i mitt liv, det är väl det som är att bli mamma. Alla dessa samtal, möten man har, som ett flöde genom livet, barn väntas och föds, högtider för äldst och yngst, julklappar och dans runt majstång, vardagsmöten, ilskan, problemen, ekonomi, utveckling, avveckling, fostran i evighet både för mig, mina barn och barnbarn i en evig cirkel av familj och kärlek.

Obama

                        semester-2008-033

En morgon när jag tårögt deltar i alla nyheter om Obamas seger. Jag har hela tiden haft en stark önskan om att han skulle få föra ut det Amerikanska folket ur deras trångsynta väg. De gånger jag har hört honom tala under valet har jag hört en röst, en ärlig röst som talade ur själens djup, en röst vi har hört förr i svarta led.

Hoppet om förändring är så stark i världen att när någon står upp med den där speciella rösten, som ett inre meddelande till oss alla, då lyssnar de flesta av oss instinktivt.

Obama får ett otroligt svårt jobb att tillfredställa allt som nu amerikanarna vill förändra, hoppas nu att folk kan inse att allt tar tid. Kan vara farligt när man kommer som en frälsare, farligt på så vis att det inte är som folk tror alla gånger.

Idag har dimman ännu inte lämnat farleden och båtarna brölar i sin väg ut och in. Jag sitter här och ser alla fåglar som flyger förbi balkongen mot sitt frukostbord vid andra fönstret, där hänger talgboll och nötter. Fåglarna är min dagliga glädje, de började för rätt många veckor sedan att kika in, flyga runt våra fönster för att se om jag ännu har startat utfodringen. En del har t.o.m pickat på rutan när de har kikat på mig och jag blir varje år lite stressad av de små livet och pratar dagligdags med dem. ”Snart säger jag, ska det hänga bollar på plats”, roligt att de kommer ihåg mitt fönster som en fly through varje år.

Igår var lusten att skriva lika med noll och jag hovrade runt i tillvaro, gick en längre promenad med Watson  upplevde det som skönt framförallt att jag klarade att gå så pass ”långt” utan problem. Dottern som har varit bortrest några dagar dök upp med en härligt salladsskål från Höganäs, för det var där i de trakterna hon har varit på besök i fästmannens fantastiska gård som hans släkten har gemensamt. Barnen … ens egna lever sina liv och jag gläds med dotterns utveckling och kärlek till den man hon har träffat. Jag tror på dem, de passar ihop och kan nog styra sitt skepp även i stormar.

Man önskar så mycket för sina barn och som förälder sittandes lite på sidan om så lider man när saker inte blir bra. Föräldern i mig vill gå in och räta upp, visa vägen och tala om hur en slipsten ska dras, ja, ni vet hur det är ni som är päron. Man är ett päron hur man än vrider och vänder på sig och hålla käften ska man alltid ha vett att göra, hur det än tar emot. Jag har så svårt med den där sista delen, men tränar verkligen  på att hålla mig undan och hålla käften. Att det kan hända saker med ens barn som är så svåra och ofattbara att man inte vet hur man ska hantera det, är man ju inte alls beredd på. Att livet och andra kan skada mina barn det är ju något som verkligen inte får hända, men sånt händer. Det är då det svåra med att vara ett päron infinner sig. Päronet i mig reagerar med en reptils snabbhet och helst vill jag ha ett slagträ i handen och slå till med, försvara det jag så ömsint har fostrat och fött upp. Att andras misslyckade barn ska kunna förgöra mitt, som jag så innerligt har visat vägen, står jag inte ut med.

Fan, livet är så konstigt och att vi ska drabbas av alla dessa avarter av människor, vi lugnt levande normala fungerade människor kommer alltid att vara offer för samhällets och andra pärons misslyckanden. Det vidrigaste när det kommer till kritan är ju att samhället dess funktioner som ska sopa framför andras dörrar när så behövs, de som har betalt för sånt inte alls reagerar eller gör det som förväntas av dem. Det är då paniken infinner sig. Man står och faller som vanligt människa när de där händer som inte får hända i en familj, en påverkan utifrån som försöker ta sig in och bara förgöra allt vackert.

Jag skriver lite klurigt om det hela, men livet är inte som man önskar alla gånger och man kan inte skriva om allt här inne då livet runt om är skört.

-Bilden är tagen av mig från vår husbil i somras, vi var i Österlen och där var så vackert.

Livet tränger sig på vare sig man vill eller ej

Solen skiner med höstens lite svala och kyliga ljus, jag har sovit lite oroligt inatt på grund av en del turbulenta saker i mitt liv. Det finns ju mer i mitt liv än bara mina pruttiga njurar. Men det är ju så här livet är, man kan aldrig sätta sig ner och tro att man fått nog att dra på sina axlar. Det kommer alltid mer belastning som man måste ta del av vare sig man vill eller ej. Det händer saker omkring en som man inte  kan blunda för och även om man verkligen försöker blunda hårt, så tränger det sig igenom allt p.g.a av sin alvarliga natur. Här finns så mycket jag skulle behöva lufta, men så är det i livet och på bloggen att man får hålla truten då och då av hänsyn till andra.

Idag ska husbilen in i ladan för vinterförvaring, mannen och sonen ska snart ge sig iväg. Jag funderade på att hänga med, men bestämde för mig själv att jag ska gå ner och få håret tvättat och fönat, låter väl mycket bättre. Sen kan jag ta med mig dramaten och handla på vägen hem…

Pratade med mamma igår och hon planerar nu för sin 75-års dag. Jag har verkligen blivit så glad och stolt över min mammas och min kontakt de senaste åren. Hon har ju funnits där i alla år, men inte förren nu tror jag att vi verkligen ser varandra och det ger mig en stor glädje. Jag hörde hennes oro med att få ordning på allt till sitt öppna hus och jag är ju inte mycket till dotter när det gäller sånt, jag orkar ju inte ställa upp. Men om hon bakar smörgåstårta, så kan väl jag köpta några tårtor till kaffet som present från oss för att samtidigt lätta på det stressande tryck hon känner av att göra allt själv. Det var skönt att höra att stressen lättade något när jag presenterade min idé med tårtorna, annars skulle hon baka även dem själv. Man är sin mors dotter, så jag vet ju precis hur hon funkar när det kommer till att bjuda folk. Hade jag varit frisk hade jag nog kunnat baka både tårtor och smörgåstårta till henne, men det går ju bort som det är nu.