Watch me

Ännu en helg har gått denna gång med både barnkalas och middag hos makens syster. En trevlig helg, men nog ville jag helst bara hasa runt i tofflorna på söndagen … men iväg kom vi och trevligt fick vi.

Måndag morgon gick jag mot busstationen strax före åtta tiden … in rullar en buss som det står ”ej i trafik” på. Men jag tänker att den tidigare bussen säkert uteblivit och nu kommer en extra, jag gör som alla andra kliver på. Vid ratten sitter en granne, invandrad från Jugoslavien under den tid det var ett helvete där nere. Vi har båda mössor och halsduk och ser så där plötsligt att det är ”vi”, skrattar och hälsar … jag lämnar fram min bussremsa men han bara skrattar och vinkar mig vidare. Han och hans familj är en sån där lyckligt inlemmad familj i vårt samhälle, det gör mig glad, duktiga och trevliga människor som jag har känt i många år nu.

Efter en stund inser jag att bussen är en direkt buss till tunnelbanan … åh, det var bara att kliva av och börja gå, inte alls vad jag hade tänkt mig vid den tiden. Efter en stund ser jag att det kommer en buss som jag kan åka en hållplats med och kastar mig på den. Upp med min bussremsa och säger ”en hållplats” varpå killen som kör svarar mig med ”en hållplats äh gå på”, en liten gratistur till. Men sen fick jag promenera sista biten, passade på att handla nybakat matbröd och en god macka på fiket att ta med hem. Sen togs mitt blodprov och tänk att det var nästan tomt i väntrummet en måndag morgon där det brukar vara smockfullt.

Blodprovet var bättre denne gång men min läkare ringde nyss och ville sätta in ett halvt mg till av den medicin de mäter i blodet, den ena som gör att njuren ska stanna kvar hos mig. Min läkare ämnar sänka kortisonet när jag kommer till henne på torsdag och hon vill inte att jag just då ska ligga i någon som helst faroson med immundämpande medicinerna. Så nu får man se hur det blir med biverkningar … Jag ringde till vårt apotek och bad dem beställa tabletterna … nu för tiden finns det sällan tabletter hemma, det är väldigt konstigt.

Idag var marsipangrisen på BVC han växer så det knakar och är väldigt duktig på att prata … men rita och bygga klossar hade han inte ett dugg lust med, typiskt honom men när hon frågade vilken färg en kloss hade sa han grön på en gång. Jag blir lika mallig som jag blev när mina ungar gjorde det de skulle på års kontrollerna på BVC.

Nu ska jag sätta mig och sticka en stund …

 

 

 

 

Ett grönt bandage

Hem kom han med ett stort grönt bandage på foten, allt har gått bra.

Veterinären sa att det såg ut som ett hudveck som på något vis hade trängt upp mellan tårna, tror inte hon har sett något liknande och glad blev jag för då var det inte något farligt, fast de tog ett prov och skickade iväg på test för säkerhets skull.

Igår var han pipig och vem skulle inte vara det nyopererad, maken köpte en överdagssko som man kan sätta på när han ska rastas. Usch ett elände att dra den på och av vid rastning, han vaktar sin fot.

Idag haltar han och vill inte gärna gå på foten, när vi var ute vände han om och gick hem innan jag hade fattat att vi kommit ut, så ”pigg” är han.

Jag har fått en släng av en förkylning, den första på åratal så jag ska väl inte klaga … bara lite som vanligt. Kunde nog sova mest hela dagen men har inte gjort det, konstigt ibland att jag är trött men kan inte somna. Maken är på julmiddag ikväll så jag får gå ut med Watson tre gånger denna dag och det är inte vad min kropp vill.

Ännu har ingen julmat tillverkats i mitt kök … vad är det med mig? Har fått julkort i vanlig ordning men inte skrivit ett enda, första gången i mitt liv som vuxen utan att skicka julkort, märklig jag har blivit.

 

 

 

Gäsp

Upp i mörkret och iväg på provtagning … nästa vecka har jag två läkarbesök. Var glad att jag tog långkalsonger på mig när jag stod vid busshållplatsen och väntade på en försenad buss. Sen har dagen varit som alla dagar när jag har tagit prov tidigt på morgonen … trött. Det är som om hela jag kommer i oordning, jag sover i soffan och är inte hungrig och får inte till det på något vis.

Ska snart ner i tvättstugan med några överkast och min dunjacka som jag lyckades spilla Maxburgare på i lördags. Sen har jag tänkt att jag ska göra pannacotta med kaffe och honung till efterrätten imorgon kväll … först var det sonen och marsipangrisen som skulle komma på middag, sonen sa att han tar med sig köttet. Sen bjöd han med killkompisen som han och Tim bor med och det är helt ok. Vi känner varandra sedan deras skolår, han var för den delen med oss till Karibien några veckor för en del år sedan. Sen ringde dottern som är på kurs här på ön hela veckan … mamma, jag kommer på fredag klockan tre om det är ok för dig? Självklart, så nu blev det ännu en på middag. Därav pannacottan …

Jag funderar på att söka upp en kinesisk läkare som jag såg på tv en morgon. Skulle vara så skönt om hon kunde sätta lite nålar och dona så att jag får tillbaka lite mer energi i kroppen. Klart jag förstår att det är blockerade banor som behöver öppnas upp … är bara lite rädd att de vill att jag ska dricka konstiga saker och ta piller, jag får inte det för min vanliga läkare. Inget får störa den medicin jag tar för att njuren ska stanna kvar och må bra.  Ja, vi får väl se hur det blir med det hela … har svårt att ta mig iväg nu orkar liksom inte fullfölja mer än det jag måste. Men tankar har jag om både det ena och andra som ska ske vilken da …år som helst.

Strömmingen gav mig en snyting

Härligt väder, står som spön i backen … så kan man tycka när det är söndag och maken går ut med hunden.

Inte blev det av att åka till dottern idag hennes fästman är sjuk, så vi får ta det någon annan gång.

Denna vecka har vi lyckats äta fisk tre dagar i rad men igår höll det på att inte bli någon fiskmiddag. Öppnade plastpåsen med strömmingsfiléer och fick mig en smocka av vidrig lukt, maken gick ner med påsen och valde färsk sik istället så vi fick vår tredje fiskmiddag.

Läste i DN om att vi i stan har sk fiskbilar som kommer hem med det man beställer. Den fisken är tydligen jättebra, fryst, filéad och färdig att äta, så nu funderar jag på om vi ska ta och beställa den vägen. Kan ju vara bra att ha en rejäl omgång i frysen med mycket att välja på.

Här händer inte så mycket just nu fast det rent personligt har hänt mycket och vissa saker ser ut att lösa sig precis som önskat. Det där igen med att inte kunna skriva om allt som händer i mitt liv tar ibland stor plats och jag kan då känna att jag inte har så stor lust att skriva för det mitt hjärta är fullt av står i vägen för det fria flödet.

Veckan som kommer är det provtagning igen och det beror på att det där ämnet som jag ska ha en viss mängd av i blodet har blivit lite för lågt och jag har fått höja dosen. Så nu blir det väl till att ta prover en gång i veckan tills det har stabiliserat sig. Sen ska jag till gyn på onsdag och då vet jag att livet kommer att bli lite trögare resten av veckan. Men lika bra att få det gjort så kan allt bli som det ska igen sen.

Nu ska jag sätta mig och sticka sista tummen på vantparet jag nu håller på med. Sen kommer det roliga att sätta sig med Vantboken och leta upp nästa par att sticka, denna gång ska jag bara använda två färger.

Det var katten

Medans mitt grekiska bröd jäser sin sista timme ringer jag och hör hur provsvaren ser ut. Jättebra … Krea 86 inte klokt så bra. CRP var medtaget och  visade på 4, så jag bugar och bockar, tackandes provtagerskan för hennes utmärkt utförda jobb.

När jag tog av mig tröjan vid hemkomsten så var jag väldigt blodig där de hade stuckit mig, det var precis så att inte kläderna blev blodiga. En gång för länge sedan så hade jag precis lämnat prov, det var vinter och jag drog på mig tröjan och jackan och gick ut från vårdcentralen … känner något väldigt kallt som rinner utefter min arm. Drar upp och tittar och blir helt snurrig i skallen när jag ser att det är blod som rinner. In igen och vill lägga mig på golvet, men det fick jag inte för sköterskan jag skulle prompt med till en säng som de har bakom ett av provtagningsställena. Där på en stol satt en patient redan för provtagning och jag tyckte det var så dumt att störa dem, golvet passade mig fint men jag fick knöla mig ner i sängen bakom patienten. Syrran spritade av armen och la om det hela på nytt så att jag kunde åka hem.

Nu är det bara att vänta på urinodlingen men den är säkert helt ok.

Nu ska jag sticka öppningen för tummen på vante nr två, har redan stickat förbi det stället en gång och fått dra upp några varv, fattar inte att jag missar tumhålet så lätt?

Idag en njutare av livet

Redan imorse startade jag dagen med att träffa min allra goaste husläkare Louis, lite uppdatering sedan sist och så hjälp med sånt som behöver en lösning.

Efter det var det in till ”stickerskan” på labbet som satte sina nålar med bravur, jag har precis ringt för provsvar och alla värden låg som det skulle.

Köpte gott bröd på Gataeu, åkte bussen hem och fixade en härlig macka bakad på surdeg till latten, salami och grönsaker. Satte mig under skuggan av parasollet på balkongen och njöt av livet. Det är svalare idag vilket gör stor skillnad för mitt mående.

Vissa dagar så är det som om livet är intensivare än vanligt, fåglarna sjunger som om allt hängde på den sista vackraste drillen och måsarna seglar mäktigt emot mig på balkongen och liksom blänger till på mig innan de försvinner över taket.

Sonen dök upp till lunch och åt upp resterna från igår av kokt färsk kyckling, currysås och ris. Hur lättlagat som helst, koka kycklingen i dubbla tärningar buljong så där 30-40 minuter … kolla med sticka att köttet är färdigkokt.

Fräs 2 msk smör i en kastrull med 1-1½ tsk curry .. blanda ner 2 msk vetemjöl och späd med buljongen till lagom såskonsistens, dutta i lite grädde på slutet för att lena av det hela … salt och peppar efter smak, riset kokas som vanligt. Tataaa färdigt! Klart du kan koka grönsaker i kycklingkoket … morot, palsternackor, kålrot … ta vad du har hemma och skär i bitar.

Alla som somnade i soffan efter att sonen gått och Watson fått en promenad sträck upp handen!

Sen ringde telefonen och väckte mig, min goa vän Angeli ringde och gjorde mig glad som vanligt. Hon är en ängel som går här på jorden, hon gör mycket gott för andra oroliga själar. Hennes öron är nog extra stora för att kunna lyssna så bra på oss alla osaliga runt henne. För att inte tala om hur stort hjärta hon har, samma med Carita min vän som var här igår. Det är en stor välsignelse att ha fantastiska vänner att få vara nära.

Nu ska jag ta en kopp kaffe … vad gör man inte för att hålla igång sin magkatarr? Tjingeling …

Väderomslag

Efter att ha sovit dåligt väckte maken mig och undrade om jag skulle åka med honom till blodprovstagningen. Usch, det var ingen bra morgon kände jag direkt, släpade mig upp och in i duschen.

Väl hemma igen så fanns det bara ett läge och det var soffan, somnade och sov i två timmar. Nu har vädret slagit om och fibromyalgin slagit till.

Vi har fått information om att vi är vattenlösa mellan 09-16.00 i två dagar, så här står vattendunken vi brukar ha i husbilen och så en hink med vatten på toan. Går ingen större nöd på mig … tänker på dem som lever utan vatten för jämnan, det brukar jag tänka på när jag duschar, hur förbaskat bra jag har det.

Jag håller på och kokar lite rotfrukter till lunch … tänkte äta dem med keso och rökt skinka. En sån här dag när jag inte alls vill äta riktig mat, men tvingar mig själv att laga något. Sen ska jag tvinga i mig 😉 en kaffe latte och så den sista kungliga mazarinen, ha ha det blir nog svårt. Sen ska jag göra som kvinnan på bilden lägga mig och läsa.

150 tusen besökare … får väl fira med ballonger och lite glädjefnatt! Om ni bara kunde förstå hur ni har lyft mig genom åren ni alla som har tittat in och kommenterat. Tack till Er Alla!

Glädjefnattet!

Lite tappad men inte bakom flötet idag

Synd att klaga

Så där, nu är jag tappad på lite blod och klar för denna gång. Morgonen har varit så ljuvlig med en spegelblank vattenyta att njuta av. Det finns en tystnad de där vår och sommarmorgnarna när solen lyser så gott, speglar sig i vattnet där mås och tärna lekfullt svingar sig omkring med fjäderlätta vingar. De där morgnarna när det är så lätt att vakna och leva, känna sig som en del av något väldigt stort.

Ibland har man tur i oturen, jag skulle handla en smörgås på Gateau på vägen hem. Valde en fralla med vete och surdeg där de stoppade in salami, briost och lite nyttigheter i grönsaksväg. När jag drog mitt kort så hände inte ett dugg, lite nervös blev jag för jag hade nästan inga kontanter. Har du kontanter frågade flickan? Nja, sa jag och skakade ut 25 kronor … sablar tänkte jag för mig själv, men då säger hon ”det går bra så”. Så jag fick mackan billigt, jag var ju där igår och då funkade kortet utan problem, så det var något tillfälligt. 

Igår kväll var vi till veterinären med Watson, de har öppnat en ny filial på Gärdet till våra två stora djursjukhus, Bagarmossen och Albano. Det ligger så himla bra till för oss, i alla år har vi haft veterinär på Valhallavägen, det är alltid svårt att få parkeringsplats och man ska över denna fullproppade väg med hjärtat i halsgropen. Det nya stället har gott om parkeringsplats precis utanför, det är nytt och fint. Nu erbjöd de en grundundersökning för seniorhundar, Watson börjar bli till åren så en koll kändes som den satt helt rätt. Jag menar om de testar blod och urin samt undersöks av veterinär så vet man hans status som frisk, vilket gör att avvikelser lätt kan upptäckas.

Det roliga med gårdagens kväll var när maken sprang efter Watson ute med en lite burk att samla hans urin i … ha ha, det var inte lätt kan jag säga och hanhundar kissar inte mycket på en gång utan det skvätts i evighet amen. Några droppar blandat med löv och lite annat bossigt var vad maken fick tag i och tursamt nog så räckte det för att göra provet.

Nu har Watson kommit hem från hundvakten, vi ska lapa sol på balkongen tillsammans. Jag har inga som helst planer för resten av dagen och det är väl kanon så säg?

Här solar Watson på balkongen

Tror jag är smart men det visar sig att så är inte fallet

Ibland gör jag allt så himla rätt och ändå blir allt så fel … jag har ständigt skallen under armen. Imorse var det dags att ta nya prov och det hade jag smart nog passat på att få samma dag som jag skulle till kuratorn. Så jag går upp och gör allt det där vanliga och klockan 09.45 så ringer min medicinklocka och jag tar lydigt mina piller.

På bussen den tidigare för att hinna ta blodprov före kuratorn slår det ner som en bomb i skallen; jag har tagit mina tabletter! Herregud så trött jag blir på mig själv, det är dessa tabletter som provet gäller, man vill se hur hög halt jag har i blodet efter de jag tog 21.45 i går kväll. Då ska man inte ta sin morgondos före provtagning. Så nu får jag åka dit imorgon igen för att ta proven.

Resten av dagen ska jag plocka lite här hemma och fundera över middagen. Igår fastnade jag i telefonen så länge att maken hann gå ner till husbilen och skura ur den… sicken otur 😉  jag har som inte hann med att hjälpa till. Vi ska ta en premiärtur på lördag med husbilen, åka till Angeli och henne make och bjuda på kaffe. Ska bli så roligt att träffas och så får de se vår kära husbil. Det är en njutning att planera för semester … jag har huvudet fullt med alla mysiga saker vi ska göra.

Vackra buketten från Malin

Lite dåligt ljus ser jag att det var men buketten är ljuvlig.

Tusen Tack du rara nästan dotter.

Huller om buller eller hjärnsläpp

Hopp kan ses på en väldig massa olika sätt

I förrgår natt vaknade jag allt för tidigt, långt innan makens väckarklocka började snacka med oss. Konstigt det är ibland att man vaknar så där vid fyra tiden och skallen är fullproppad med tankeverksamhet. Oftast är det något som man försöker klura ut eller rent av klara av, men det är väl en okristlig tid att sätta igång med hjärnstormning. När makens klocka väl satte igång då var jag ännu vaken men vände mig och lyckades somna om för några timmar.

Fotot jag har inne idag är jag (kossan) mitt i ett hopplöst språng ha ha … Precis så där omöjlig kan jag känna mig nu för tiden, som om kroppen ännu inte riktigt är min och passar på att göra lite som den vill.

Sen var det som om resten av den dagen var på kant. Allt gick sin gilla gång men halvdant, kökspersiennen passade på att fastna ni vet så där med ena halvan halvägs upp för att snöret inte var som det skulle. Ok, den fick hänga på trekvart resten av dagen, sen ringde min bloggvän som skulle besöka mig, hon kunde inte komma för hon var på väg att bli förkyld. Då blev jag lite ställd för jag hade bakat och gjort mig till, men det går fler tåg för vår del. Sen somnade jag i soffan och var rätt slak under eftermiddagen när jag plötsligt slogs av att det är ju ikväll vi ska på kalas. Men klart att jag visste det, men min hjärna spelar mig ofta spratt nu för tiden. Jag rotade fram papper och tape för att slå in böcker och en film, bad maken på vägen hem köpa lite sushi för jag ville verkligen inte laga mat.

-Vi ringer på dörren hos födelsedagsbarnet som öppnar och tar emot paket och bjuder till så socialt trevligt. Sen strömmade kärleken mot mig från ”min andra familj”, den fd grannfamiljen, familjen buller och bång med mest pojkar/gubbar i alla åldrar. Men de kvinnor som finns i familjer går inte av för hackor, här finns det omsorg, kärlek och humor så det räcker och blir över.

Det var en underbar kväll att få sitta där och njuta av hembakt och mysigt sällskap, kan inte nog värderas. Vi kom fram till att det är över två år sedan vi var med på ett kalas, så visst förstår ni att jag njöt av att vara frisk nog för att delta igen. Yngsta grabben som föddes när vi blev grannar kom och slingrade sig upp i mitt knä och det var nog det finaste på hela kvällen. Åhh, han är så vacker och nu med två tappade tänder i överkäken så läspade han lite lagom när han pratade och det gör han som ett rinnande vatten, gud vad truten går på honom. Han bor i mitt hjärta precis som de andra pojkarna, men minstingen har en speciell plats.

Idag har jag varit iväg och tagit blodprov, kilade ner till fiket efter provet och tog en latte och en smörgås, njöt i stora drag. Sen upp igen till mitt möte med kuratorn, hon är vass, vilken tur att jag inte fick kökslådans slöaste kniv till kurator. Nu har jag massor att tänka på framöver, tänk bara så fantastiskt det är när någon trycker på en ”knapp” och man plötsligt inser saker eller ser saker helt enkelt. Nuet hänger ju så starkt ihop med förr fast man ska leva i nuet får man dras med det som var, släppa och gå vidare och det är så skönt.

Vi är väl alla mer eller mindre tillknycklade av det som var, det som har hänt skapar nya sätta att vara oss själva, men om vi inte ser det vi påverkas av då kommer det konstiga uttryck som man inte förstår sig på. Hänger ni med?

Man kan gå många, många år med osedda saker hos sig själv, men så händer det påfrestande situationer i ens liv som liksom skakar fram reaktioner som bara har legat i träda för att få en möjlighet att flyta upp. Inte fattar man ett dugg när man då får en reaktion för själva reaktionen hänger inte alls ihop med nutiden och ofta tänker man att man själv eller någon annan överreagerar ibland på en liten skitsak. Men det är då det undermedvetna har passat på att pysa ut lite gammal skit. Tål att tittas på och vridas runt för att lära sig något om sig själv.

Idag när jag väntade på bussen så kom det fyra dyra special Volvobilar med diplomatskyltar, de har en ambassad i husläkarhuset. En mörkhyad kvinna blev framkörd till porten och chauffören rusade ut och runt öppnade bildörr och port. Kvinnan bara gled förbi och in … jaha tänkte jag, vilket låtsasliv en hel del lever. Glider runt i sin tillvaro på andras bekostnad, inte nog med att de ofta kliver på oss andra, det är vi som betalar deras glidande liv. Tänk att vi har det så här 2010, vi behöver överheten för att buga inför. Kungligheter och annat sk adligt krafs som ska ha sina fördelar i samhället och vi går med på det. Samtidigt som vi säger att vi ska ha ett jämlikt samhälle, kyss mig där bak 😉

Läste en gång om drottningen som skulle göra ett besök och då behövde gå på toaletten. Då fick man stänga av den allmänna toaletten för andra tills hon var klar. Det var då jag verkligen kände att det här är inte klokt … undrar hur hon gör när hon går på toa som behöver total enskildhet? Ok, jag fattar att man som känd inte vill ha nyfikna Svensson sittandes i båset bredvid, tänk om Svensson hörde drottningen prutta. Men det hör vi ju direkt att sånt inte går för sig 🙂 Men i mig vaknade upprorsmakaren som talar sitt tydliga språk, jämlikheten vi slår oss för bröstet av inför andra länder är inte mycket att tala om.

Tänk bara när överheten ska hit och konferera … det är då de stänger av hela stan plus vägen från Arland till Stockholm. Vi andra kan väl inte ha något viktigt att passa? Va, kostar det samhället många miljoner varje gång alla blir försenade till sina arbeten pga överhetens gräddfil. Vilken cirkus som kommer till stan då och då, får kosta hur mycket som helst. Jämlikt äh.

Citrusdoftandet gör mig gott

Temat för kvällen är citron … jag sitter här och doftar som om jag har badat i citron, maken har masserat mig med en mandelolja doftsatt med citrus. Jag vet inte vad det är med mig och citrondoft har i många år sökt den optimala parfymen med frisk citrondoft men inte lyckas hitta någon ännu. Köpte en parfym före jul så där impulsaktigt, frågade efter en med citrusdoft och damen sa att det här var den med mest sån doft. Visst doftar den citrus när man sätter på den, men efter en stund kommer andra dofter fram och då känns det inte lika bra för min näsa.

Idag har vi varit till en stor djuraffär i Bromma, kalaset kostade över tusen kronor och inte köpte vi en pinal i onödan. Allt har lätt att bli fel när det gäller prylar till Watson. Han har ju bott i sin strut nu i ett par veckor för att såret ska få läka på tån och struten är inte bara han skitsur på, vi är också rätt trötta på oljudet struten för när han springer in i dörrar och annat i sin framfart. Vi köpte en helt ny variant som är som en halskrage mjuk och uppblåsbar, naturligtvis var det en för liten krage, så den måste vi byta till en större. Som om inte det räckte så var även det nya tasskyddet vi köpte lika dålig som de andra och föll av direkt ute. Nu är vi inne på tasskydd nr 3 och inget verkar funka som det är tänkt.

Så vi lär få åka till Bromma och byta hundsakerna, får passa på och handla till påsk när vi ändå måste dit.

Ännu en helg som bara har runnit ut i ett intet, vad gör man med sin tid undrar jag. Ett vet jag att jag är arg som ett bi tänkte jag skriva men det är nog lite för snällt sagt. Jag är helt och hållet tvärförbannad och börjar känna mig som en övermogen banan när det gäller humöret. Jag som ska vara så lycklig nu när jag lever och njuren arbetar så fint i min kropp. Jag ska väl vara som en nyfrälst över livets alla små rörelser, bara ”TACKA LIVET” som hon Arja gör. Men vad sjutton gör man när man är en sån otacksam medelålders skitkärring som jag känner mig som just nu? Jag kan inte annat än vänta in min tid hos kuratorn, den stackarn hur ska hon tackla allt det här som bara vill välla ut ur mig? Usch, helt oresonlig har jag blivit … mest mot maken så klart han får sina fiskar varma mest hela tiden när jag riktigt är på bettet. Tur att han känner mig så väl efter över 30 års äktenskap.

Men imorgon en ny vecka och nya tag … börjar med blodprov, nu var det fyra veckor sedan jag lämnade prov sist, ska bli lite läskigt måtte inget ha hänt under tiden.

Dagens ris och hjärta

 

Här gungar jag och Angeli

Provtagnings morgon och jag blir sittande hemma och undrar vad jag ska göra av den här förlängda dagen när jag väl kom hem.

Det är nu jag ska tänka på gummiband, motionscykel, qi gong och att gå en promenad ute i vinterparadiset. Men sån är det svårt att bli för mig, jag sätter igång mer av tvång än annat.

Jag har skrivit lite mer på sidan ”om mig och min sjukdom, cystnjure” men när jag klämde in allt så blev det så himla fel. Jag satte dit en björn och skrev en liten ”rubrik” under den bilden och på något konstigt vis så kom all min nya text i den där smala pratbubblan under björnen. Usch, jag blir så trött på wordpress … ska göra som Tantenfunderar, börja ha en tumme upp och tumme ner varje gång jag skriver, men jag ska kalla det för RIS och HJÄRTA så det passar min blogg och dagens RIS går till WordPress för deras dåliga teknik.

Dagens HJÄRTA skickar jag till Angeli som har ett rymligt hjärta och en stor dos av empati med folk.

Lite kalas och provtagning

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YHej o hå så snabbt helgen går, fast maken har ledigt på fredagarna så rinner dagarna bort. Igår var vi hem till min mamma som fyllde år och åt en god middag, tårtan till kaffet kunde jag nog föräta mig på. Det är så mysigt att träffa sina släktingar det var så länge sedan jag orkade vara med på en träff, det är en pratglad skara som har nära till skratt och sånt sällskap passar mig. Jag var härligt pigg hela kvällen och så fick jag sitta bredvid marsipangrisen som är så pussgo att det inte är klokt.

Igår var första gången jag fixade håret och sminkade mig lite på jag vet inte när, mamma har jag inte besökt sedan i somras det är underbart att känna sig mer och mer delaktig i normalt liv.

Sonen och lilla grisen kommer antagligen hit på eftermiddagen.

Nu har jag varit iväg och tagit prov igen och tro ni inte jag får samma kvinna som inte kan sticka utan att det gör ont både när hon sticker och sen värker i venen i timmar när jag väl kommer hem. Men nu tänkte jag stå upp för mig själv och säga ifrån vilket jag ofta inte gör i dessa sammanhang fast jag annars minsann inte är mållös. Jag sa som det var till henne att jag har haft problem med just hennes stickande två gånger i rad. Frågade som Imse sa om hon kunde använda butterfly och det var hon så villig att göra. Denna gång stack hon så fint så jag har då inget att klaga på ska nog se till att de använder den där butterfly varje gång när man nu tar prov så ofta.

Läkarbesöket i fredags var en enkel  match alla prov var bra, man märker att det är en gammal ringräv till klinikchef som har gått igenom min journal, jag menar de andra läkarna är yngre och med ambitiösa, går igenom med mig på ett annat vis. Jag gillar verkligen klinikchefen det var han som godkände mig för att få ta emot en njure, de yngre läkarna har man en helt annat kontakt med som jag verkligen gillar. Känner mig lite mer delaktig i de beslut som tas av dem. De får högsta betyg för närvaro, det är högt rankat på min betygslista för läkare.

Så börjar ännu en regnig och grå november vecka och jag hoppas att det kommer lite solsken någon dag, det är inte så där jättekul att gå ut och gå när regnet öser ner. Jag får nog sätta mig på motionscykeln idag om det ska bli någon motion.

Provtagning en prövning ibland

SJUKVR~1
Löpande band på provtagningen

Veckans förhoppningsvis sista provtagning  och äntligen lämnade jag fram sista pappret som de ska fyllas i för att jag ska kunna lämna ett extra blodprov till forskning.

Oturligt nog fick jag en provtagnings kvinna som jag har haft tidigare och hon kan inte sticka. Jo, hon får in nålen men i så konstig vinkel att det gör skitont. Har man ett kärl som börjar bli känsligt efter åratals provtagningar, så blir man inte glad när man får dessa klantskallar med nål i högsta hugg. Så nu har jag ännu ont i armvecket och det var likadant förra gången jag fick den här kvinnan. Alla andra är helt fantastiska på att sticka, känns inte ett dugg när det gör sitt jobb, får jag den här kvinnan en gång till ska jag be att få en annan.
Sitter och väntar på att klockan ska bli 9.45 då är det dags att ta mina tabletter, tidpunkten är viktig de ska tas med samma mellanrum varje dag. Sen tänker jag lägga mig i soffan och sova några timmar, varje natt före provtagning så ligger jag där oförskämt pigg och kan inte sova.
Igår bakade jag en äppelkaka som fyllde en hel ugnsplåt och den blev väldigt god, hälften åkte raka  vägen ner i frysen. De äpplen jag nu har kvar ska jag göra ännu en äppelkaka av men denna ska jag fylla med en röra av äpplen, smör, kokos, socker och rivet skal av citron. Igår så satt jag här och slickade på slickepotten, upptäckte långt senare när jag fick syn på mig själv i spegeln att jag hade en mustasch av smeten på överläppen. Just då var jag väldigt glad att jag redan tidigare på dagen varit ute min promenad, annars hade jag nog gått ut så där med smeten väl synlig och intorkad.
Nu är det dags för medicinering ….

Kommer en del för lätt undan?

Lite ilsk kan man ju bliI fredags var jag till läkaren igen som sa att jag skulle direkt ner på ett ultraljud för att undersöka avflödet i urinröret. Tydligen så rinner urinen ut, men det verkade som om det var en förträngning där så att det går lite för långsamt, själva flödet kunde de se med ultraljud. Maken och jag ilade ner till rätt mottagning och jag fick nöjet att se min njure i full fart i färg. Det var nästan en andlig upplevelse så fantastiskt vackert i starkt rött. En liten bubbla såg läkaren där urinen trängdes lite för att komma ut, men det var inget större problem vad jag förstod av det lilla hon sa.

När vi var klara med ultrat så gick vi tillbaka till njurmottagningen där jag fick influensa sprutan. När vi sen åkte hem så var vi väldigt nöjda med att den här veckan var över efter alla provtagningar och isotopröntgen och allt vad det nu var. Såg fram emot kommande vecka som mer normal … tills läkaren ringde på eftermiddagen och talade om att jag måste göra om isotopröntgen i veckan som kommer.

Om jag fattade rätt så visade ultrat inte på något större fel, men de undrade varför isotopröntgen visade det den gjorde och vill göra om den processen. Suck, så nu blir det provtagning på måndag morgon, isotopröntgen på tisdag, ledig onsdag, provtagning på torsdag morgon och så läkarbesöket på fredag. Var det någon som tror att man kan vara i behov av vila när man är sjuk? Så veckan som kommer är för mig helt borta och det kommer jag garanterat själv att vara för jag blir så trött på att ha tider att passa hela tiden.

Sen spänner jag mig inför provsvaren och vad det kan bli av det hela. OM de nu hittar en förträngning som behöver åtgärdas så går de tydligen in via urinröret och hur kul låter det på en skala? Men på ett vis är jag glad bara de ger fan i att gå in i själva ärret efter operationen där de satte in njuren. Jag vet ju att jag ska öppnas lite i ärret efter dialysslangen som ju sitter kvar än så länge, det får allt räcka för min del.

Igår åkte vi iväg till kyrkogården, vår dotter var med men sonen roade sig på Finlandsbåten. Jag ska nog sluta gå på kyrkogården, där faller stora vemodet över mig och jag går omkring och försöker stänga av för att inte gråta allt för mycket. Det är ju så smärtsamt vackert på kyrkogården med alla ljus och de väl genomtänkta planteringarna som smälter ner min ynkliga försvarsmur till ingenting. Det är det där med livet och döden som blir så tydlig när vi som lever går där och tänder ljus och smyckar gravar och minneslundar.

Inom mig har jag inte hunnit komma fram till att jag faktiskt lever ännu, jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta att göra det och den osäkerheten måste jag förhålla mig till, har inte kommit fram till den platå jag behöver för att stå lite tryggare på. De här första tre månaderna är osäkra när man har fått ett organ, så är det för alla. Jag måste lära mig att leva med att jag faktiskt kan tappa njurfunktionen när som helst resten av mitt liv, rent av imorgon. 

Visst vi kan alla dö när som helst, men normalt så går vi inte runt och funderar så mycket på den möjligheten för vi räknar oss som friska och tänker inte alls på att döden även gäller oss. Ni friska lever i en avundsvärd värld utan allt för mycket insikt om att även ni kommer att dö och en del av er kommer att bli lika sjuka som jag och få uppleva ångest och lidande som ni aldrig någonsin har varit i närheten av. Jag är glad för alla er som faktiskt får gå igenom hela livet utan större problem rent fysiskt. Men kan inte låta bli att avundas er totala insiktslösa tillvaro om allt skit man kan drabbas av. Jag vill också leva så där som förr när allt hände andra och inte mig. Ett vilsamt tillstånd när man rotar ner sig i en förkylning och har nära döden upplevelse av lite envis hosta som stör nattsömnen.

Det finns så mycket fina människor som jag med nöje skulle träffa och umgås med men under de här åren av ”borttappat” liv så har jag kommit att reta mig redigt på alla de där personerna som inte ens har vett att leva fast de lever. Alla som inget vill, fan rent ut sagt vad jag retar mig på alla slöhögar som inget vill. I deras värld orkar man inget och tittar väldigt närögt bara på sig själv och sitt eget mående, andra har man bara för att utnyttja och klänga på som betjänter som ska utföra allt åt dem, rent av förverkliga deras liv det lilla. Ibland tänker jag att i vårt land så har slöhögarna fått ta över på många företag. Förändringar gillar få anställda, gäller det bara fördelar de själva ska hysta in så är allt så fint. Men behöver de jobba extra eller ens göra det de har betalt för på normal arbetstid så har de mycket att klaga på och på något konstigt vis så har de lyckats få ett övertag på många arbetsplatser.

Vad är det som gör att vi i vårt land har så svårt att säga nej, sätta upp gränser för de som inte sköter sig? Varför är vi så flata? Om jag nu ger mig in i getingboet när det gäller sjukskrivna så är jag övertygad om att både du och jag känner flera som vi undrat över genom åren. Jag har ett gäng som  jag inte räknar som mina polare, men jag känner dem tillräckligt för att veta att de alltid orkar roa sig, resa lååångt och göra allt sånt där som sjuka normalt inte orkar göra. Man kan kalla sin sjukdom för vad som helst men ofta sitter det ju i det fysiska som de påstår att de har så ont av. Men det gör inte ont att dansa och resa och umgås och festa väldigt ofta.

Jo, självklart får man roa sig fast man är sjuk det är ju inte det jag vill ta upp, utan att det är som en viss typ av människor som ofta har ont så där här och där men ändå aldrig har problem med festandet, just då gör det aldrig ont. För att i sammanhanget tala om hur förträfflig jag själv är kan jag ju säga att jag har avstått mängder av fester/bröllop/jämna födelsedagsfester/utlandsresor/familjesammankomster genom åren. Är man sjuk så är det inte där man oftast tillbringar sin tid utan det blir hemma i soffan eller rent av sängen. Det är stor lycka när jag har lyckats komma iväg på en fest utan att min kropp har svikit mig å det grövsta, jag har ändå fått gå hem väldigt tidigt (först) från festen i många år, jag som var en sån som släckte när jag gick på min friska tid.

Det finns ett stort gäng som brukar häcka på kvarterspuben, en där han orkar cykla runt hela ön året runt. När han inte cyklar så super han på puben med alla de andra som lever likadant. Men sjukskrivna eller pensionerade är  större delen av gänget. Samma stuk på det hela, man orkar alltid roa sig och att ha drogproblem verkar inte heller vara något problem.

Jag tror att vi skulle behöva ändra vår inställning både till samhället och till  arbetsplatsen. Det är det här med rättigheter och skyldigheter och jag anser att vårt folk har fått för sig att det är mest rättigheter vi alla har och det är antagligen en rest från socialdemokratiska styret när staten skötte allt och vi aldrig behövde tänka. Ett bortskämt folk blev vi … som alltid skriker på att staten ska kliva in och fixa allt otäckt som händer oss i världen, antagligen för att vi bara anser oss ha rättigheter. Synd bara att inte skyldighets medvetandet balanserar upp det hela då skulle vi inte ha de problem vi har idag.

Ska väl påpeka att det finns gott om människor som gör gott och jobbar häcken av sig både för dig och för mig. Men det finns en rätt stor klick som verkar ”ärva” sitt livsval och med det sin slöhet och sin rätt till bara rättigheter, det är dem jag vill åt.