Elchock genom kroppen

Från en nyvaken lite regntrött morgon vinglar jag ur soffan när telefonen ringer. Sonen är på vårdcentralen på väg till akuten, vad säger man, hjärtat stannar och jag håller andan när han berättar att han har fått el i sig och ska observeras under fyra timmar.
Usch, jag är bara ett för ynkligt skal till mamma som inte gråter under samtalet, men så fort jag lägger på så kommer rädslans tårar. Klart vi hämtar ungarna på dagis och skola, samtidigt typiskt att sonens fru jobbar kväll. Vi hämtar även dig på sjukhuset om allt är som det ska.

Tanken har tänkts så många gånger, rädslan har funnits och levt sitt eget liv. Du är inte elektriker, men drar ledningar till larm och kryper ofta uppe i tak, in i prång och ut på höjder en mamma aldrig vill tänka på. Gamla hus med äckliga trånga utrymmen med Gud vet vad för isoleringar, förbjudna och sjukframkallande ämnen.

En arbetares värld, inte att jämföras med en manschettarbetares värld. Fast i min värld har det alltid varit den riktiga arbetaren som är den som arbetar, fast jag växte upp med en ingenjör som ritade hus. Båda behövs för att världen ska bli ordning på, men han som utför det tyngsta, utsätts för mer risker och utsliten kropp han får sämst betalt. Jag kommer alltid att stå på arbetarens sida när det gäller detta.

Nu måste jag ta tag i mig själv, skakar invärtes och kommer känna mig orolig tills sonen är hemma igen.

Ingen ide att tänka när bollen är tom

1626287et7zn4693l

Tänkte att det var konstigt att min man som lever med en riskgruppsperson dvs mig inte fick vaccinet samtidigt som mig på sjukhuset. Det tar ca två veckor för vaccinet att börja verka i kroppen och under den tiden kan man ju ha otur och få influensan via sin man.

Jag har aldrig haft influensan, aldrig vaccinerat mig tidigare. Vore väl idiotiskt att få den nu när jag är svagare i kroppen och mer mottaglig.

Idag har jag varit deppig, låg och funderade på vem jag skulle ringa och prata med för samtal brukar alltid vara bra när jag blir deppig. Men jag orkade inte ta mig samman och ringa någon. De ringde från sjukhuset igen och gav mig tiden till morgondagens isotopröntgen och så sa sjuksystern att kreat var lite högre nu igen fast det i sig inte är alarmerande högt, men jämfört med mitt eget värde när jag låg på sjukhuset och nu så har det ju rört på sig uppåt. De är ju så noga nu med alla värden för att kunna mota Olle i grind om en avstötning är på gång och den där noggrannheten tar nästan knäcken på mig. Det ska bli så skönt när jag har kommit över den här tre månaders perioden med provtagning två gånger i veckan och läkaren varje fredag.

Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så omhändertagen i vården och jag kan bara prisa dem alla som gör ett så fantastiskt jobb med att hålla ordning på mig och alla mina olyckssystrar och bröder. Det är bara jag som är för skör och blir rädd när de ringer och ber mig ta ännu fler prover för att något kanske kan vara fel. Det går liksom inte att prata med sig själv och sansa sig i sin oro, jag har kommit över någon gräns för länge sedan så nerverna ligger mer utanpå. Klart att även medicinering har med mitt mående att göra, cortisonet kan verkligen ge svalliga känslor och även de andra immundämpande medicinerna ger många biverkningar.

Idag lyckades jag cykla i 10 minuter och jag kände att jag nog kan cykla en stund till imorgon på eftermiddagen. Det är verkligen märkligt att vara så här svag och ynklig, jag har ju tänkt att jag ska cykla eller promenera en stund som ska ökas med tiden, men jag kommer liksom aldrig igång. Jag är yr i bollen, svag i knäna och allmänt körd i botten. Jag skakar i kroppen, flåsar och får som frossa då och då vilket inte gör att jag orkar prestera något under den tiden, alla de där sakerna är biverkningar och så har jag ännu problem med handlederna. De värker och svullnar nu har de t.o.m mörknat och ser ut som ett dovt blåmärke upp efter handleden. Ja, jag ska ta upp det med läkaren på fredag igen höra vad han säger om färgförändringen.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att man skulle bli så risig av att få en ny njure, att tabletterna gör en så risig. Hur mycket jag än vill en massa saker så går det bara inte att prestera på ren vilja. När jag läser om andra som har fått en njure som verkar må så hiiimla bra och en del kastar sig tillbaka till ett jobb så snabbt att jag knappt tror att läkarna har hunnit sytt ihop såret. Då fattar jag inte hur det kan vara så olika, det är då jag blir så rädd och funderar över varför det är så här risigt med mig. Ok, jag har fibromyalgi och den gjorde mig pensionerad, så risig är jag bara av den så jag kanske är orättvis mot mig själv när jag oroar mig och tänker att jag är svagare än andra. Man ska inte jämföra sig men det är svårt att låta bli …

 

 

 

 

Om att brista

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

Ni tror väl inte att jag har en räckmacka att segla på?

134175r31gljzvl8Sitter här och bara sitter, det står still i huvudet efter läkarbesöket. Min njurläkare har skickat iväg en remiss för inläggning av slang till dialys. Hon planerar in det hela bara för att Huddinge kanske inte har en tid före midsommar, de stänger ju transplantationsavdelningen över sommaren.

För första gången i mitt liv så brast allt när jag satt där hos läkaren, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det känns bara så hopplöst hela tiden med den här berg och dalbanan av öppningar som sedan alltid visar sig vara en stängd dörr. Konstigt att få en tid för konsultation om operationen inte blir förrän efter sommaren. Jag förstår att jag måste få dialys nu, ifall det inte blir en operation.

Men mina tankar och känslor inför att säga till min donator att hon kanske måste vänta över hela sommaren och hon som har sagt att nu får det vara nog av väntan. Hon som har en handikappat dotter att planera assistenter till inför operation, hon som ville få det gjort här nu före somaren. Orkar inte med att tänka på hennes besvikelse och ilska.

Med min vanliga otur när det gäller njurvård så har de säkert ingen tid över för mig före midsommar… jag har svårt just nu att vara optimist, kan bara hoppas och be för en tid. Det verkar så otroligt onödigt att jag ska operaras en gång i onödan bara för att njurmottagningen inte kunde fixa iväg min donators remisser i tid. Den månad vi fick vänta utan att något hände är ju den månad som nu kanske förstör hela möjligheten att få en njure direkt utan att behöva dialysoperationen.

Desperat har jag blivit i min väntan, tappar greppet om konturerna av mig själv, vet inte vad jag kan göra mer än kapitulera totalt, det är väl där vården vill ha oss sjuklingar som lealösa jävla flarn som inte begär ett dugg utan bara låter oss hunsas runt varefter det passar vården. Ja, nu är jag där hoppas ni är nöjda. Men ett är säkert att samhället och sjukvården måtte ha gott om pengar eftersom de har råd att göra så här med människor.

Nu ska jag bida min tid till på torsdag, säger de att vi blir opererade före midsommar så ska jag banne mig gå ut i skogen som Ronja och vråla allt vad jag kan rakt ut!

Undrar om det blir operation

Så sitter jag här igen som ett stort frågetecken … ringde till min sk njurkoordinator på Huddinge för att bara höra hur gången är på det hela. Ännu har inte journalen dykt upp till dem och det är ju postgången som är seg, inget att göra åt. Hon sa att de inte opererar med levande donatorer under sommaren för de har inte personal. Kommande tisdag har de ett möte och då kommer de att gå igenom våra journaler, om det hela är ok får vi en gemensam kallelse. Men, och nu kommer det ”roliga” … om jag är tillräckligt dåligt för att få en operation?

Först fick jag lära mig att det var 10% njurfunktion som var startskott för transplantation eller dialys. Det är det som man får lära sig när man läser om sjuka njurar och det är vad alla säger till en.  Nu ligger jag på 8% funktion, vid 5%  kan man inte överleva utan dialys. Men möjligen är jag för pigg och kan därför ev hoppas över nu och få börja med dialys istället. Är det någon som hänger med?

Antar att de har lite trångt just nu på avdelningen för att de stänger på sommaren, så det kan hända att de säger att jag är för pigg för att få en njure och därför ska jag gå igenom en annan operation för att kunna sätta igång med dialys. Alla säger att man ska slippa dialys om det bara går, men som det ser ut nu så verkar det var dialys som alla ska ha oavsett hur det går. Man ska helt enkelt inte opereras direkt, jag menar få en njure direkt när du har en som vill ge, utan vården ska tydligen ge en dialys till varje pris.

OM jag har otur nu … så kan jag dels få sätta igång med dialys och vänta på en operation till i höst eller kanske rent av ännu fler år för de verkar ju skita fullständigt i folk. Nu svajar jag rejält och känner att ska nu även Huddinge bli en sån där dålig upplevelse som Danderyd har varit i allt för många år. Ärligt talat vet jag inte om jag orkar med att det hela börjar om på ett nytt sjukhus där ny personal ska bete sig som om jag är där för att ta bort en vårta eller något sånt. Jag är så trött på att bli negligerad och att inte få det stöd och omvårdnad man ju tror att vården ger folk som är dödshotade, för i ärlighetens namn är det faktiskt ett hot mot mitt liv om nu inte sjukvårdspersonalen ser det så, så gör jag det och alla andra som jag har omkring mig. 

Herregud, jag är frisk och har aldrig fått känna ett uns av sjuka under alla år på njurmottagningen. För varje nedgång har jag mottagits med att det inte är något, att det inte betyder något att de på dialysen, de är sjuka de. Nu har jag samma värden som de som ligger på dialysen, men jag är fortfarande frisk och har inga som helst problem, jag  känner mig helt övergiven och överkörd av sk njurvården.

Just nu känner jag att lusten att leva är lika med noll, kunde jag skulle jag aldrig åka varken till Huddinge eller Danderyd. Jag förstår folk som ger upp som skiter i sina liv för att vården gör livet outhärdligt, man kämpar hela tiden med sig själv och sitt värde, försöker övertala sig själv att man är värd att finnas kvar här, för familjen om inte annat.

Men det man möter är inte speciellt uppmuntrande eller livsbejakande från sjukvården, tvärtom jag kunde lika gärna ta livet av mig för att de ska slippa ha besvär av mig, ingen där skulle bry sig ett dugg eller ens fundera i banor om att deras sk vård inte är så bra utan behöver förändras för att möta patientens behov och inte  bara vad som verkar passa deras behov.

Men förstå mig, här har vi kämpat länge nu med att Danderyd ska göra sitt. Min donator har fått skälla, bråka och stå på sig för att få chans att ge mig sin njure. Den resan har varit jobbig för henne och för mig, det är ju jag som har skapat dessa problem för henne, för att hon hade vänligheten att vilja ge mig sin njure. Ni ska inte tro att vården tar hand om dessa fantastiska människor  som vill ge ett organ, utan de negligeras å de grövsta och inser man inte, vilket man inte gör för de upplyser inte om att det är donatorn som ska sköta hela jävla utredningen själv.

Ingen kommer höra av sig eller skicka remisser eller ens se till att du vet att remisser ligger och väntar på dig på de olika avdelningarna. Ifall du inte själv är på hugget hela tiden och kräver att få göra testerna. Det vore skillnad ifall de sa från början att vi bryr oss inte om donatorerna, utan de får själva sköta allt, verkligen slåss för att få möjlighet att ge en njure. Då förstår ju alla vad de ger sig in i och slipper sitta månadsvis och vänta på ingenting.

Nu tänkter jag fortsätta vara naiv och tro att jag får plats på Huddinge i maj för en operation. Jag kan inte tänka mig något annat och blev det något annat så är det bara för att själva vården inte alls finns där för människan utan bara för sin egen skull.

Rännilar av blod som banar sin väg

Dagen har mest bjudit på en slags dvala sängliggandes, själva förkylningen vet jag inte vart den tog vägen. Antar att det var en synnerligen fibromylagimärkt dag med både halsont och förkylning. Men trött så in i norden var jag redan igår, tänkte ett tag att kanske hade det hela med mitt provsvar att göra. Jag har ju förr alltid fått en svacka när jag har lämnat prov och väntar på svar. Som om jag varje gång förbereder mig på det värsta…

Redan igår ringde sonen och sa att han skulle komma och fika på kvällen, han skulle ta med sig den lille godingen. Jag insåg då när de kom att jag var svag och trött men det gick att rycka upp sig några snäpp när han den lille kom i min famn. Jag tror banne mig han healade mig när han låg där och sov så tungt. Jag har sagt det tidigare, säger det igen, det händer något med mig när jag får vara nära honom.

Då kan man ju tänka sig att jag ska vara piggare idag.. men se så har det inte varit, jag har nog sovit så där 3 timmar i två omgångar.

Jag drömde en så otäck dröm, jag satt ute på en filt på den grönaste gräsmattan och njöt i solen med en bok. Det fanns andra personer runt om men ingen som jag kände igen. Rätt vad det var dök det upp en hemmagjord farkost med två killar i ovanför vårt huvud.

Jag minns att jag blev rädd och tänkte att de kunde landa någon annan stans. De hovrade över oss inställda på att landa där jag satt, maskinen såg ut som en sån som man ställer ett stort parasoll i, de satt på den ”tunga” delen och över sig hade de faktiskt något som såg ut som ett parasoll. Ljudet av en båtmotor hördes, de skrek ner till oss att vi skulle flytta på oss.

Men det hann vi inte för motorn bara la av och så singlade de rakt ner från hög höjd. Plötsligt var det min dotter som satt med mig och jag tänkte bara på hur jag skulle se till att hon inte såg det hemska som höll på att hända. SPRING skrek jag åt henne och tog hennes hand och drog bort med henne i samma veva som jag hörde de två pojkarna slå i marken. Jag vågade inte titta, min fantasi skrämde skiten ur mig.

Vi sprang in i ett hus som inte var vårt, men öppet för allmänheten. Väl där tappade jag kontakten med min dotter, jag hade hela tiden så svårt att se tydligt. Jag tänkte att det är som när man vaknar och inte ser så bra den där första stunden. Jag kliade mig i ögonen och såg så dåligt och var hela tiden medveten om att jag inte såg klart.

Sen insåg jag att jag måste ut och hjälpa de där pojkarna fast jag var så rädd för det jag skulle få se. Skrek åt någon ”har ni ringt ambulansen”? Vet inte om jag fick något svar för jag gav mig ut igen mot olycksplatsen.

Gick genom något som liknade en vårdcentral och som tur var fick jag höra att det var det någon på plats som vårdade pojkarna. Jag gick med tveksamma steg för att hämta min filt och min bok. Vid gräsmattan stod det många och tittade nyfiket på ingenting, jag genade över gräsplätten och såg till min fasa långa rännilar av blod som banade sig väg mellan grässtrån och lite smågrus som fanns i slutet av gräsmattan. Åhh, läskigt mycket blod och jag tänke att de nog inte kunde ha överlevt. Tog min filt och bok som låg lite på sidan om olycksplatsen.

Det var i stort sett drömmen och jag funderar nu över vad det är jag inte ser klart på? Är ju inte så svårt att tänka sig att jag är rätt förvirrad rent mentalt inför det här jag ska gå igenom med donation eller ej. Jag är tröttare än trött och sover lätt och hur länge som helst. Kan vakna upp och liksom känna att jag bara måste gå upp någon gång, men kroppen är så trött att det är lättast att bara vända lite på sig och somna om. Jag flyter omkring i någons slags dvala när jag sover på dagarna, mycket konstig känsla och ett tillstånd som inte hör till en normal lite tupplur. Förr om jag la mig en stund på dagen så sov jag sällan länge, en kvar eller 20 minuter sen var jag pigg igen. Nu kan jag sova i timmar och klart att jag känner mig lite piggare när jag vaknar. Men piggheten brukar inte stanna på besök så länge hos mig.

Ett litet ynk idag

Här sitter jag och tycker sååå synd om mig själv, halsont och förkyld är inte att leka med. Det blir en dag i sängen med mycket sömn, som omväxling till andra dagar när jag sover i soffan, här ska sovas i sängen denna dag. Vad gör man inte för att få lite omväxling?

Igår var jag iväg till labbet och tog mina prover, det gick bra. Ute snöade det oavbrutet och snösvängen var väldigt sent ute, det här med snösvängen.. hur kommer det sig att ju mindre snö vi får desto mindre blir det plogat när snön väl kommer? Förr så gick plogarna varma redan tidigt på morgonen för att förenkla livet för oss alla. Nu får man vara glad om de plogar upp  vägarna vid lunchtid, trottoarerna använder de till överbliven snö.

Ringde min ssk och frågade om proverna idag, det såg väl skapligt ut, klart att kreatininet var sämre, men andra prover var lite bättre och det har nog med att jag äter så lite. Kaliumet var ännu sämre och jag blir ombedd att äta bananer vilket jag gör varje dag och en tablett med kalium, men det är ändå lågt. Det blir man trött av sa ssk .. jo, tack trött är jag så det räcker och blir över.

Nu fick jag höra att nu när alla prover är klara på min ev donator så skickas svaren direkt till Huddinge. Sen är det bara att vänta på en tid från dem, ops minst sagt.

Så här i slut tampen är jag rädd, kan inte annat säga och jag vet inte vad jag är rädd för? Att min vän visar sig vara olämplig som donator, eller att vi ska gå igenom allt och sen funkar inte hennes njure när den är på plats i mig, eller att jag ska bli så himla dålig av all medicinering man får för att hålla kvar den nya njuren i min kropp, eller rädd, bara helt enkelt skiträdd för att det kan gå åt helvete.

Jag har en önskan, att få en läkare på Huddinge som jag känner är MIN läkare. En som jag kan prata med, skoja lite med och känna tillit till. Det är min enda önskan med det som ska ske på Huddinge. Får jag en empatisk läkare så kommer allt att gå bra.

Har funderat på att sätta mig och skriva ner hur jag vill ha det om jag har oturen att inte klara av det jag ska gå igenom. Man vet ju aldrig, men min man vet ganska bra hur jag vill ha det med det lilla jag har att ge efter att jag har gått bort. Ni ser hur tankarna fladdrar runt i skallen på mig, de flesta av er tror nog att ni är odödliga.. det trodde jag tills jag blev sjuk. Det är så vi alla brukar fungera, vi tänker inte så mycket på sånt här om vi är friska, det drabbar inte mig utan andra. Tror man…

Tja, vilken muntergök jag är idag eller hur? Nu skyller jag på förkylning, inte lätt när en kvinna blir förkyld eller så.

Drömmar och verkliga tankar

Farmors längtan
Farmors längtan

Ikväll ska vi vara barnvakt … än har jag inte hört att det inte blir av, men man vet ju aldrig.

I natt har jag drömt så konstiga saker, vaknade med ett ryck, trodde att jag var jättesvullen i ansiktet, näsan såg inte klok ut värsta svullna snoken. Jag vaknade med ett ryck och för bråkdelen av en sekund trodde jag att jag hade förändrats, kände hastigt i mitt ansikte och pustade ut, det var en mardröm. Så verkliga drömmar kan vara.

Läste igår någonstans om cystor på levern att någon oroade sig över hur det skulle bli med dem med tiden. Åhh fy, inte har jag tänkt en sån tanke att min lever som redan nu har lite cystor skulle invaderas av så pass många att man kanske behöver en levertransplantation. Näää, orkar inte med att höra sånt, vill inte ta del. Den här sjukdomen är fan i mig inte klok, jag har nu genom åren läst och hört om så många som har föräldrar och syskon som har dött rätt tidigt i cystnjure. Det är ingen läkare som har informerat mig om att dödligheten i denna skitsjukdom som verkar vara så hög.

Ett tag tänkte jag; vad är det de dör av? Om man får en njure, vad är det som då tar död på en? Kanske låter det som en fånig fråga för alla dör vi ju till slut, men jag undrar varför de med cystnjure dör så tidigt. Det händer att jag blir skakig inombords om jag låter tankarna vandra iväg för mycket i de här frågorna. Jag blir rädd helt enkelt. Jag vill ju så mycket med resten av mitt liv.

Men nu ska jag leva i nuet och nuet är barnbarnet som ska vara här några timmar ikväll, min mamma kommer också över för att få se den lille. Jag bakade en sockerkaka igår så vi har till kaffet.

Allt går så bra

img_4565943c0da24Trodde nog att jag skulle både se ut och känna mig så där idag men solen gör mirakel med de flesta. Jag promenerade längre med Watson än på länge, gick ner i Ekbacken och njöt av den vackra naturen och fåglarna som nästan lurade mig att det var vår. Kvidevitt kvidevitt, ja, försök själva att härma fågelsång i text får ni se hur lätt det är. 😉

Jag har inte gjort ett vettigt dugg idag, har sökt mönster till vantar på nätet och börjat med ett par enkla tumvantar. Skulle vilja sticka några fina sen med mönster, men jag måste ju träna lite först på en enkel variant.

Jag har nu gått in på min tredje vecka utan lungproblem, jag är så glad för det, har fått ett liv igen vilket jag inte tycker att jag har haft på säkert ett år. Alltid var det på gång med astman, hostan och orken som tog slut av att inte kunna syresätta mig vettigt. Tänk att det kan vara sån skillnad, jag är överlycklig och hoppas att det håller sig så här nu fram till jag får en njure.

Nu är alla prover tagna på mig och det är nu min läkare ska samla ihop mina provsvar och skicka dem till Huddinge. När det är gjort ska de sätta igång och undersöka min vän vars njure jag ska få. Det kommer att ta två månader och jag räknar med lite mer tid för att inte ha för stora förväntningar och vet ni vad som kan hända sen? Jo, antingen säger de att allt är ok med henne och att vi får boka ett gemensamt möte på Huddinge för att där boka en operationstid. Eller så faller hon bort p.g.a något som gör att hon inte är frisk nog för att få ge en njure.

Vad händer då? planera3Läser mitt livs karta upp och ner kanske?

Jo, då får jag en slang inopererad i magen och får lära mig dialys. Kul va!                                                     Så tiden framöver kommer att bli lite läskig, jag önskar så att hon är frisk, men försöker samtidigt ha lite mental förberedelse för att det kan bli nada av det hela. Jag har så många som självklar tror att det ska funka och att allt kommer att gå så bra, själv tror jag som en idiot att det blir så, men det skaver en rädsla av något annat längst in i mig.

Rädsla … saknad av tillit är det jag det? På ett vis är jag rädd och misstror, men samtidigt så tror jag som en dåre att allt ska gå så hiiimla bra. Alla tror att det ska gå sååå bra, men är det inte vad man alltid säger till andra som ska genomgå något jobbigt? Allt kommer att gå så bra säger man och menar det, men hur kan man egentligen säga så? Undrar jag som också säger så till andra som tröst, som stöd som vad som helst som lugnar ger kraft. Ja, det kan man undra?

Allt går såååå bra….= mental träning?

Ny remiss; benmärgsprov

Ibland blir man överrumplad av livet… sover en stund för jag är så trött. Vaknar och sitter där i soffan och svara när telefonen ringer. En syster från hematologen? En remiss? Va? Minns ni blodplättarna? Jag trodde i min enfald att de hade fortsatt att öka varefter, men enligt senaste provet så har de sjunkit igen. Nej, ingen har sagt ett ljud om det och jag mitt nöt tänkte inte på att fråga sist. Men nu ska jag blodtestas, benmärgsprov på måndag… jag blev helt ställd. Först ska jag lämna massa blodprover på ett ställe sen ska jag bedövas och lämna benmärg på ett annat ställe.

Jag blev jätterädd och tänkte vem i hela friden ska jag prata med? Ringde en njursyrra och bad dem titta på plättprovet hur det såg ut sist, tamesjutton hade det inte sänkts från 160 till 146, hon syrran antog att det var brev på väg till mig, men de på hematologen hade ett återbud så jag fick väl en ”för snabb tid”.

Jo, jag blir rädd och tänker att det inte hörde till njurarna detta problem enligt min njurläkare när det upptäcktes i våras. Hela huvudet fullt av tankar om vad det kan vara? Är det en ny sjukdom eller? Man kan ju aldrig ringa någon och prata vettigt när man bara tjuter.

Tänker på mjölksyran jag har i kroppen så fort jag rör mig det minsta, men jag har ju bestämt mig för att mina sjukligheter nu handlar om njursvikten, det är så här just jag känner mig av den. Tänk att man aldrig kan få slå sig till ro, det räcker liksom aldrig med elände.  Det är ju nu jag ska visa prov på hur stor och stark jag är och orädd ha ha, kiss my ass, jag gråter och är jätterädd, får en sån där känsla av att jag inte vill vara med längre. Harva runt i sjukvården och gå igenom massor av prover, allt så kliniskt och okänsligt in här och ut där. Remiss hit och remiss dit, sen spottas man ut i en hög med något som säker inte går att hantera. Jag ser min systers ögon framför mig när de körde in henne i sängen från en sk provtagning… vi pratade i fem minuter sen drog de iväg med henne olyckliga ögon till nästa provtagning. Äh, jag vill inte bli sjuk på det viset, jag vill hellre bara dö knall fall.

Tänk att vara beroende av vården, så vidrigt där ingen gör det de ska längre. Ligger man inne så får man hålla ordning på sina egna mediciner och tamme sjutton allt runt om. Jag litar inte på vården och vill inte hamna där. Såg ju hur taskigt det funkade när jag låg inne med hjärtat, nej jag fick inte åka hem för hjärtat gjorde något farligt under natten när jag sov. Jag skulle ultraröntgas… dagar gick för det var någon slags helg och då funkar visst inte ett dugg på sjukhuset längre. Så jag antar att jag hade smällt av om hjärtat varit riktigt dåligt. Men ingen syster höll ordning på det här med när den där ultran skulle tas utan jag bara låg där med klisterlappar på kroppen så att de skulle se hur hjärtat gjorde. Samtidig som jag aldrig fick något mot hjärtklappningen så sa syrran till mig att det är bättre att du rör på dig ligg inte här… då tog min man mig under armen och släpade mig genom korridoren mot en balkong. Jag trodde jag skulle stå och dö av hjärklappningen. När vi sent om sider kom tillbaka till min säng så låg det tabletter på nattduksbordet

En syster tittade in och sa att det såg inte alls bra ut det där upptäckte vi… letade efter dig, men hitta dig inte. Man undrar, varför hade de inte tittat på monitorn lite tidigare så kunde jag kanske sluppit må så dåligt ett extra dygn. Sen kom farbror doktorn och villa ha kvar mig till måndagen när det blev vardag igen så att de kunde ta ultra på mig. Men då sa jag att vad ska det vara för mening att ha mig här som en kostnad bara för att ta ultra efter flera dygn? Jag kan få en remiss på det om det nu inte är bråttom. Han såg lite lustig ut men skrev ut mig, höll väl med antar jag vilket resursslöseri.

Får väl gå ut och laga middag och bete mig som vanligt folk ändå. Känner mig lite ynklig just nu och inte så stor…