Hur fjöligt lättad och glad blev jag inte när jag fick veta att mamma tills vidare får stanna kvar på det rehab hon nu är på och trivs så bra med.
Efter vårt möte med kommunens biståndshandläggare igår bestämdes att mamma självklart ska in på ett boende. Jag har inte ord för hur lättad jag kände mig, så jag har oroat mig för att de skulle köra hem henne och ha hemtjänst rännande ut och in dygnet runt.
Något så ohållbart att jag inte har ord för det, men all träning de har gjort för min mamma har inte förändrat någon av skadorna hon fick av blödningen, hon har bara lärt sig hålla balansen lite bättre när de sätter henne på sängkanten.

Så nu väntar vi på placering på ett permanent boende, det vi har valt kanske hon inte kommer in på direkt och bristen på boenden gör att hon kanske får bo på ett annat ställe tills vidare.

Min överhettade skalle går i spinn, det är så mycket som kommer framöver. Ett helt liv ska gås igenom, huset tömmas, tusen och en samtal ringas och abonnemang ska sägas upp.

Jag kommer göra allt som behövs för att genomföra detta, förr var jag fena på att ha många bollar i luften, nu hittar jag inte ens bollarna och hjärnan lägger av och kroppen hänger med.
Sen kommer jag sitta som ett flarn i ett hörn och bara stirra tomt ut i luften.