Etikett: religion

I Skånes konstrunda hänger Jesus på korset som en sprattelgubbe i Vilks anda att göra sig rolig på andras bekostnad

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

Sent ska syndaren vakna, skyller helt på boken Orange is the new black, jag läser och timmarna går, de där små tidiga timmarna när vettigt folk sover som djupast. Att sen vakna till nybryggt kaffe och sol … känns stressigt, kaffet ett måste, men solen stressar mig lätt. Jag ska skynda mig upp, in i duschen och ut och njuta, som om hela livet hänger på dessa strålar och till viss del gör det ju det, men det stör min egen kropps behov av att vakna i sin takt.

Slutklämmen på påskledigheten har vi kommit till och jag har som vanligt Ågren över alla kalorier jag har mulat i mig i flera dagar, tänker baske mig inte stå på vågen imorgon och deppa ihop. Men min hjärna dras nu mot att löva och löva en massa nystarter på både det ena och andra. Allting blir nog lättare en annan dag, alltid finns det en annan dag att starta upp nya projekt på eller hur?

Läste om konstrundan i Skåne, en vän fotade Jesus på korset och sen kunde man dra i ett snöre så att Jesus blev som en sprattelgubbe, armar och ben for ut som sig bör på en sprattelgubbe. Kristusbilder och tro får man ju skoja om utan att bli skjuten, men jag som inte känner mig ett dugg kristen på det viset som svenska kyrkan tänker sig kristendom, jag tar illa vid mig å andras vägnar. Vi har ju blivit ett så känsligt folk som reagerar på kreti och pleti, rent av rasar i media av allt sånt jag växte upp med som ett normalt samhälle på 60-talet.

Så varför inte reagera över Jesus som sprattelgubbe, och vad är det jag reagerar på egentligen? Hur galen jag än tycker att religiositeten i världen är så fostrades jag att respektera andra människor och deras tro, jag muttrar och tycker saker om deras val, men har likväl respekt för deras tänkta heligheter. Respekt för mig är nog att inte håna och bespotta andras starka känsla för något religiöst. I mitt eget hem kan jag tycka vad jag vill, men jag skulle aldrig göra löje av det andra tror på inför dem eller rita av en Gud som inte tål att ritas av.

För mig har vi gränser och respekt i samhället för att vi behöver det, ganska strama ramar behöver folk för att inte ta kål på varandra eller rasera sina samhällen. Vi är ett kollektiv som måste hålla oss till regler, lagar och inte att förglömma de oskrivna regler som samhället omger sig med. Inom de oskrivna reglerna rymmer mycket av det som tex Vilks så gärna klampar över i sin iver att visa oss vad han tycker är konstnärlig frihet.

Vad har han skapat med sina medvetna övertramp? Inget överraskande eller nytt, bara höjt sig själv över skyarna, bevisat för sig själv hur viktig just hans tro är, förstärkt av kraftig bevakning dygnet runt. Det enda han har blivit är ju en kvarnsten runt vårt samhälles hals och en totalt onödig kostnad endast för hans behov av ”allt ljus på mig”. Det han ville sätta fingret på ”någon slags total frihet att handskas med tillvaron som det passar honom själv” vet ju vi andra som inte har behov att trampa sönder vettigt oskrivna regler att avstå ifrån, då den friheten just nu i vår tid inte står till buds på grund av medeltida manliga tolkningar av religioner.

Sen kan jag också tycka att man i konstens namn kan börjar sopa framför sin egen dörr innan man ger sig på andra. Vi har tillräckligt med egna ”heliga kor” att briljera över i konstens namn.

Karma rakt upp och ner

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

45Så här har jag sett ut nästan hela dagen, har blivit expert på att sova. Min dotter kom och hämtade Watson så jag kunde fortsätta med det jag är bäst på, sova. Sen vid 14-tiden ringde Klimakteriekärringen och efter en stunds prat så hade jag fått energi från henne och kom upp ur sängen. Har nu duschat och fått på mig kläderna, är väl alltid trevligare för min man att komma hem när jag är uppe och ser lite normal ut än att komma hem till en såsande kärring i långt nattlinne.

Jag är alltid slut efter att jag har varit till sjukhuset, suger musten ur mig och jag antar att det är rent psykologiskt. Igår var första gången sedan jag bytte läkare som hon räknade ut var jag låg med min njurfunktion. Fast jag själv kunde tänka mig var jag låg på för procent så tar det på psyket när jag fick höra att det var 9% kvar. Det är så varje gång det är en nedgång, då får jag en släng där jag blir som ännu sämre. Men det här är ett mönster som jag har lärt mig se hos mig själv, så jag har sovit och bara tagit hand om mig själv idag för att jag var i extra behov av det.

Men hua nu är jag faktiskt njursviktig så det räcker, tänk att nu först förstår jag vad det är att vara njursviktig. Jag har märkt att jag har lätt för att dölja mitt egentliga tillstånd för mig själv, slår som ett dövöra till inför mina egna tankar, när de tränger sig på och är för jobbiga. Jag vill inte vara sjuk hela tiden, tycker jag kunde få semester ett tag nu åka till solen och dricka goda drinkar och bete mig som vilken turist som helst. Vila upp mig helt enkelt det har ju alla rätt till ….

Nej, det här livet har jag tydligen vald den här soppan och jag kommer ju säga till mig själv inför nästa liv att då jäklar ska jag ha en frisk kropp och knopp, bäst att lägga till det där om knoppen annars kanske man får något fel på den nästa liv. Kan man få önska sig ett lagomliv med lugn och ro? Nej, förstod väl det, att det inte gick för sig.

Jag har väl mer jag ska träna på antar jag, kan tänka mig att jag ska ta för mig mer och kanske ha en i för samhället tjusig utbildning som ger respekt vare sig man är värd det eller ej. Stort skrivbord och liten hjärna, men plånboken den är full. Nä, jag är inte sån och kommer nog aldrig att bli sån heller om jag får vara med och välja något.

Jag gillar att tänka att den där starka igenkänningen vi har när vi träffar vissa nya personer har med mitt själsminne att göra. ”Vi har sett förr” känslan och alla spännande tankar jag kan ha om hur och var i mina tidigare liv vi möts? Man kan ju tycka att reinkarnation är påhitt, men erkänn att det är en fantastisk tanke att leka med vid en mängd tillfällen i livet. För att inte tala om så kittlande karmiskt tänkande är när det kommer till hur jag själv uppträder mot andra och hur de ev uppträder mot mig.

Karmiska tankar blir väldigt starka när fem personer erbjuder mig sin njure och jag egentligen inte tycker att någon av dem har anledning att göra så för mig. Vad får dessa att erbjuda sig, sån uppoffring att jag inte har ord för det.

Det är där karmat kommer in igen, för i detta liv tycker jag inte att jag har gjort något speciellt för dem mer än varit den medmänniska jag själv skulle vilja möta i livet. Då måste det vara karma, något jag gjort i tidigare liv som jag får igen i detta skede.

Karma har givit mig tröst många gånger, speciellt när jag har suttit på en begravning och hjärtat varit tungt av sorg och saknad. Då lättar jag lite när jag tänker att personen förmodligen sitter här och tittar på oss alla och vi kommer möta igen och igen och igen.

Karma för mig har nog varit vad kyrkan/prästen/bibeln är för religiösa personer. Men karma är ju lätt att förakta, religiösa personer har ofta för sig att de har den enda rätta vägen. Jag går aldrig i klinch med dem om deras envisa åsikter för jag vet att det finns lika många vägar att gå som det finns människor. Med lite tur så kanske de lär sig ödmjukhet på sin väg.

Tror jag slutar just där för denna gång, njursvikten grötar till mitt tänkande och jag tappar lätt tråden. Hittar ni massor av snörstumpar liggandes så är det garanterat alla mina tappade trådar, skicka dem till mig är ni hyggliga. Men det hjälper säkert inte.

Nu tar jag sikte på spisen, fiskgratäng tänkte jag med vet inte vad jag ska ha för smak på såsen än, vitt vin är ju inte dumt och räkor, men nä, det glömmer vi orkar inte tina och rensa det just nu. Kanske har jag en krabburk på lut i skafferiet?