När ”medicinklockan” väcker mig då har jag sovit bort hela förmiddagen, jag sätter mig upp och känner igen min stela, knarriga kropp och inser att det var mycket länge sedan jag tog min nya dos medicin mot smärtan.
Så nu till kaffet och smörgåsen känner jag en som stoppar i sig tabletter i en farlig fart. Immundämpande, kortison, Levaxin, och så de nya mot smärta som jag tror (hoppas) kommer förändra mitt liv.
Här på landet har jag två uppgifter, ge fåglarna solrosfrön och de sista av vinterns talgbollar. Men jag matar dem inte bara för att fylla deras magar, ren egoism ligger också bakom min generositet, jag vill se dem, så många som möjligt. Kom, kom o Ät!
Sen det här med upptagandet av maskrosor, säkert en evighetsmaskin som skulle behövas för att tukta det gula beståndet. Med hopp om att värktabletterna gör sitt så kommer jag göra mitt, kombination av gymnastik och förgörande av det gula är en lagom kombo för mig att komma igång med.
Vad gör man annars ensam på landet? Just ingenting, så totalt klocklöst att bara vara, som i ett ingenmansland. Inga krav, inga måste, bara lite ätande, hygien och toalettbesök, till och med hygienen kan man hoppa över i sin ensamhet om man vill, ingen behöver känna ev lukt.
Nu ska jag skära bröd, ost och dela ett äpple, dagens gottebord till fåglarna, undrar om jag inte har russin i skåpet?