Snart ser vi ut klart

Det började med att dottern gav mig en sminktub som hon bad mig lämna vidare till sonens fru. Jag läste att det var en sån där fuktighetsbevarande och anti age … öppnad var den redan så jag prövade den igår morse vilken jag inte skulle ha gjort.
Efter ett par timmar började det klia och krypa i ansiktet, men gud så dum jag är, tål ju sällan sånt där anti age skräp i krämer. Hela dagen och kvällen kliade det, blossade upp med rött mos i hela ansiktet. Idag är ansiktet lite bättre, men det har nu bytt, glidit ner till halsen och övre bröstet.

Nu har min scooter kommit, den står laddad och klar i hallen som för den delen stinker nytt av plast eller vad det nu är. På eftermiddagen ska jag ta en tur om jag kommer ut med den. Vi prövade att få in den i hissen igår och det var med nöd och näppe. Lite orolig är jag över att orka böka för att få in den i hissen. Ja, jag är inte stark nu i kroppen, mina blodprover visade högt Hb igen så jag ska tappas på blod på fredag, sen tar det 2-3 dagar innan jag orkar igen.

Igår plockade maken och jag undan här hemma, tog ner gardiner och drog möbler ifrån alla fönster, en fönsterputsare kommer på eftermiddagen och solen skiner. Tänk så bra, inte nog med att vi får fönstren putsade, nu blir det städat bakom soffan och allt annat som står för fönstren.

Gråten befriar

Efter en Allhelgona helg med barn och barnbarn, besök på kyrkogården och gemensam middag, så mycket skratt och kärlek med de jag har närmast hjärtat.
Under kvällen började min fot göra hysteriskt ont igen och jag känner mig så frustrerad över att när jag tror att foten börjar bli bra så börjar det om.

Min son ringde dagen efter och sa åt mig att skaffa en scooter, jag tittade på företagets hemsida och pang i måndags så köpte jag en sån som kommer nästa vecka. Tänk att jag kan åka vart jag vill här hemma, hälsa på sonen oavsett om foten inte går att gå på eller svagheten har tagit mig.

Svagheten är inte bara rent fysiskt just nu, jag vet att det går i vågor upp och ner. Sorgen bor i mig och jag kan inte sätta fingret på vad det är som vill rinna över i tårar. Jag kan sitta här och känna mig så tillfreds med tillvaron, stickningen går i mina händer, kanske TV:n står på eller radions lugnande röster på P1. Plötsligt rinner tårarna och det känns som om jag har en inre fabrik enkom för tillverkning av tårar. Men gråt då tänker jag, böla på så jag kan få vara ifred sen …

När jag värmer lite rester till lunch får jag ont i skinkorna och då vet jag att det är fibromyalgin som jäklas med min kropp och det kan jag tycka saker om, men är van vid. Äsch, en fika som lyfter får jag allt brygga mig och sticka vidare mellan tårarna.